Arkiv för kategori ‘Resegrubbel’

eller vitt och milt med mjölk, som min själ såg ut när jag var ung? På fullt allvar var detta den fråga som en av Lufthansas flygvärdar ställde mig, på väg till Kairo för några timmar sedan. Man tror liksom inte att man hör rätt. ”Jag tar gärna kaffet svart som din själ”, svarar jag och känner att jag borde säga något mer.

Men nej, jag säger inget mer. Istället börjar jag att grubbla på vad han kan ha menat, och varför han sa så till just mig. Det var liksom inte läge för några djupa samtal, men jag undrar ändå. Hur känner man sig när man upplever sin själ som svart?

Ledsen, syndig, ond och uppgiven över tider man förlorat? Eller har man bara en dålig dag, och bestämmer sig för att skämta lite med en av passagerarna som redan ser ut att grubbla för mycket?

Ja, på den frågan blir jag inte klok. Kanske känner du någon som vet mer än jag om svarta själar, dela med dig i så fall…

Hur som helst har jag nyligen överlevt en helt vansinnig (men rolig) bilfärd från Kairos flygplats till förorten Mokatam. Här ska jag bo på ett gästhem några nätter tillsammans med min kollega Bob, hans dotter Linda och hennes man Martin. Det sista äventyret för idag blev en kvällspromenad bort till den lokala mataffären. 

Väl i affären försökte jag att förklara med ljud och rörelser att jag ville köpa hårspray. Efter att jag gestikulerat en stund sken expediten upp i ett stort leende. Han pekade runt hörnet, och jag gick förväntansfullt  iväg – bara för att hitta en hel hylla full med toaspray. Undrar om han funderade länge över varför jag visade så tydligt att jag ville spraya det i håret. Kanske tänkte han att jag var en konstig utlänning, med svart själ – som behövde spraya sig ren.

Vad vet jag 😉

/Grubbelmia

Annonser

Så bar det då iväg. Första resan i nya jobbet. Tre dagars monterarbete utanför Örebro. Bokade vandrarhem i en spökhus, glömde schampot och fick hålla till godo med diskmedel – men är glad ändå…

Kom fram sent på kvällen till en byggnad ute på landet, där det första som möter mig (förutom kompakt mörker) är en byggnad med sönderslagna rutor. Jag ringer mobilnumret jag fått, och en gammal (förlåt ordvalet) gubbe kommer ut och möter mig. Han öppnar den trasiga dörren, och leder mig upp för en trappa – in i en lägenhet, som hämtad från sjuttiotalet.

Luktfobi som jag har, är det den speciella gubblukten som slår emot mig. Kan inte exakt förklara hur just denna lukt påverkar mig, men jag har känt den förut i liknande sammanhang. Tålig som jag är, tänker jag att det nog ska ordna sig. Jag ska ju trots allt bara sova där tre nätter. Betalar och får kvitto och nycklar.

Går sedan tillbaka till min fullastade bil, för att kolla att jag säkert hittar till kongresshallen. Efter att ha åkt och letat ett tag, ringer jag i frustration till min man och ber honom dubbelkolla att jag verkligen är på rätt plats.

Efter några minuter ringer han tillbaka. ”Jo, du är nästan rätt”, säger han (positiv som alltid). ”Vaddå nästan, suckar jag?” ”Det är bara fem mil till kongresshallen, jag kan lätt tala om hur du tar dig dit”, säger min som jag nu känner det överoptimistiske man.

Skam den som ger sig. Vad gör väl tio mils körning fram och tillbaka till ett illaluktande vandrarhem (varje dag) – i det långa loppet. Ingeting antagligen.

Kongressdagarna gick trots allt bra, men det jag kommer att minnas är nog resan och boendet…

Ja, nu har ni fått en första inblick i det glamorösa reselivet med mitt nya jobb. Går dock inte att skylla på dem – jag gjorde alla felval, helt på egen hand.

Efter sommaren verkar det bära av till Asien eller Afrika. Jag packar redan nu ner tältet och schampot, bara i fall att…

/Grubbelmia