Körde ensam min familj från Florida till Los Angeles när jag bara var sexton år. Några år senare (fortfarande i USA) försökte fyra män preja mig av vägen mitt i natten, men jag körde ifrån dem. Efter det körde jag genom Mexikos öken till Sveriges vildmark. Om det är något jag trott mig behärska är det att köra bil – tills nu…
Tomas och jag har nyligen köpt en Toyota Auris. Idag körde jag den själv för första gången. Det mest pinsamma är nog att jag fick ringa Tomas två gånger, eftersom jag inte ens fick igång bilen. Hur kör man en bil utan nycklar och växel? Inte vet jag. Tydligen ska man trycka på en knapp (Oh, gud vad jag saknar bilnycklar), sedan ska man i ett visst läge (uppenbarligen inte det jag befann mig i) trycka på bromsen – för att få igång bilen. Om du tycker att detta verkar enkelt, så lägg till ryggmärgsnerverna som vill växla vid varje rödljus – fast detta är en automatbil.
Åkte till Willlys för lite shopping. När jag skulle köra ut från parkeringsplatsen tog bilen ett litet skutt. ”Varför då”, undrar du säkert. Ja, har man förutom problematiken som jag redan beskrivit – nu plötsligt fått en lite pigg bil. Ja, vad gör man då?
Vår tidigare bil krävde en del kraft och våld, både för att koppla – växla och gasa. Men det behöver tydligen inte vår nya pigga bil. Efter en del skuttande på parkeringsplatsen i Veddesta, lyckades jag (efter en blick från en man som sa att ”kvinnor borde inte köra bil”) ta mig hem. Vilket oväntat äventyr denna bilfärd blev…
Som vanligt börjar jag i detta läge grubbla. Varför är det så för mig att när något förenklas i mitt liv – upplever jag det som svårt?
Jag har många gånger sagt till Tomas att ” jag hanterade livet ganska bra innan jag blev lycklig med dig”. Jag är expert på att hantera ett krångligt liv – men hur gör man när det faktiskt fungerar?
Undrar /Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Detta känns igen. I mitt eget fall så hjälpte mig aa väldigt mycket i sitt fjärde steg som handlar om självrannsakan. Växte upp i en alkoholistfamilj blev van i att ha det stökigt omkring mig. Allt som man blir van vid skapar en sorts trygghet. Även stök bråk och krångel.
En kvinna som jag känner berättar om sin första dejt med en man hon blivit kär i. Hon blev hembudet till honom. Där serverades kaffe och bullar, det var dessutom lugnt och stilla och rent och fint. Detta skapade en sådan panik hos henne att hon var tvungen att springa därifrån.
Varför? Jo hon var ju uppvuxen i ett hem där man drack grogg inte kaffe. Därefter skrek man och bråkade. Det var hennes trygghet även om det var falsk trygghet.
Nåja det man vet om kan man ändra på. Det tar lite tid och kostar tålamod men är man flera som träffas ofta och pratar om sina egna erfarenheter så ändras tankar sakta men säkert.
Själv försöker jag att njuta i dessa stunder där jag förut nästan skapade eget kaos.
Ha det. Björn