På onsdag – om fem dagar – fyller jag femtio år. Just därför vill jag dela en berättelse om fem blinda kvinnor och en elefant, som jag tycker säger något om mitt liv. Det var en gång fem kvinnor i olika åldrar. Den förste höll i elefantens ena öra. ”Det är ett stort blad”, sa hon. ”Nej”, sa den andra som höll om ett ben ”det är ett träd”. Den tredje hade fått tag i en av betarna. ”Det är ett spjut”, tyckte hon. ”Nej”, sa den fjärde som höll i svansen ”det är ett rep”. Och den femte? Hon trodde att elefanten var en orm, eftersom hon höll i snabeln.
Nu undrar ni kanske vad elefanten, har med mitt liv att göra?
Jo, om det är något jag lärt mig av livets med- och motgångar, är det att människan är en komplicerad varelse. Du och jag går inte att beskriva med bara några få ord. Om du hör en förenklad beskrivning av dig själv eller någon annan, kan du vara ganska säker på att den som gör uttalandet nog är en av de blinda kvinnorna i berättelsen ovan.
Hur jag ser på min medvandrare här på jorden, beror på vilket perspektiv jag har och vilken blick jag tittar med. En varm blick som älskar, ser något helt annat än den blick som ifrågasätter och kritiserar.
Blickar kan förändras över tid. Går det riktigt illa, tror vi att en människa inte består av något mer än just den lilla del vi ser. Men precis som en elefant är mycket mer än sitt öra, är helheten i ditt och mitt liv så mycket mer spännande och omfattande än delen.
Det som berättelsen om elefanten och de blinda kvinnorna säger om mitt liv, kanske är samma sak som den säger om ditt? Vi är så mycket mer än delarna. Kan vara hoppfullt att påminna både sig själv och andra om.
Känner mig förväntansfull inför att det finns så mycket mer att upptäcka!
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 