Arkiv för kategori ‘Bok- och filmgrubbel’

Med avstamp i mitt komplicerade förflutna har jag under många år frestats att fokusera på fel saker. Antingen har jag grämt mig över det som varit, eller oroat mig inför framtiden. Det senaste halvåret har det dock blivit tydligt för mig att det är i nuet mina problem uppstår, och det är därför i nuet jag måste lösa dem…sinnesro

Hur kommer det sig att jag uppmärksammar det jag uppmärksammar, och att jag gör det jag gör? Enligt Åsa Nilsonne i boken ”Mindfulness i hjärnan”, beror det dels på den personlighet jag fått genom arv och miljö, dels på hur jag mår samt vilka förväntningar som styr mig. Hon menar att vi kan lära oss att reglera känslor, ungefär på samma sätt som vi kan lära oss att reglera vårt blodsocker. Åsa Nilsonne skriver om hur neuropsykologin nu kan ge fler svar på hur hjärnan arbetar, än någonsin tidigare. Hon beskriver sin bok som ”en muskelatlas för hjärnan”.

Min egen stora behållning av boken ligger på flera plan. Dels fascineras jag av hennes berättelse om hjärnforskningens utveckling och betydelse, för moderna behandlingsmetoder inom psykologin. Genombrottet kom i början av 80-talet, när man för första gången kunde SE en patients kroniska hörselhallucination på bild. När bilden togs satt mannen i ett alldeles tyst rum, men man kunde se på bilden att hans hjärna hade full aktivitet i den del som bearbetar ljud.

Den mest hoppingivande kunskapen om vår komplexa hjärna är att den befinner sig i ständig förvandling. Den påverkas av vad jag tänker och gör. Detta innebär att jag faktiskt kan träna mig till en förändring i hur jag känner och vad som blir konsekvensen av det jag känner. Långt innan hjärnforskningens genombrott gav Aristoteles uttryck för samma tanke när han säger: ”Vi är vad vi har för vana att göra. Skicklighet är sålunda inte en handling, utan en vana.”

Här någonstans kommer min egen praktiska utövning av Åsa Nilsonnes bok in. Förra hösten gick jag på så kallad mindfulness-träning varje vecka. Där sysslade vi med enkla övningar, där vi i tanken uppmärksammade hur det kändes i olika kroppsdelar. Dessa övningar har jag sedan fortsatt med på egen hand, för att exempelvis träna mig själv att komma tillbaka till nuet under en hektisk dag på jobbet. Grundmetoden är att först UPPMÄRKSAMMA och sätta ord på tankar och känslor (utan att värdera dem). Sedan funderar jag på vad som utlöste dem, och vad tanken eller känslan vill få mig att göra. Till sist fattar jag ett beslut om hur jag VILL agera på mina känslor och tankar, och då återstår ”bara” en sak: TRÄNA – TRÄNA – TRÄNA. Ett förändrat sätt att tänka och tolka det som sker, kan leda till ett nytt beteende som om det upprepas tillräckligt många gånger, blir till en vana.

Lyckas jag alla gånger? Nej, självklart inte – jag är ingen supermänniska utan misslyckas och lyckas om vartannat.

Jag tror inte att man får ett lyckligt liv, enbart genom att tänka och träna rätt. MEN, att starta enkla övningar för att påverka vad jag fäster min uppmärksamhet på – har gett mig personligen bättre tankar och vanor.

Det är ibland svårt att återge egna insikter, utan att låta duktig och präktig. De som känner mig vet att jag ofta kämpar för att vara duktig, och för det mesta misslyckas med att vara präktig. Du får själv grubbla över om Åsa Nilsonnes metoder kan vara nåt för dig. För mig har de fungerat som en liten ficklampa, i den mörka snåriga skog som livet är.

Vill du veta mer? Läs boken!
/Grubbelmia

Mitt i filmen tänds alla lampor i biosalongen. Irriterat muller hörs bland publiken. ”Man får inte ha med sig pälsdjur på bio”, upplyser biovakten oss med hög stämma. Tystnad råder i vad som känns som en evighet. En kvinna med en liten hund i famnen, reser sig och går ut. Alla applåderar…

Händelsen fick mig att börja grubbla över människans förhållande till djur. All denna värme och omsorg som visas våra husdjur, är den ett surrogat till mänskliga relationer – eller ett komplement?

Jag har inget bra svar, har du?
/Grubbelmia

Min kusin John i England, gillar att grubbla över kvantfysikens olösta gåtor. Hade nästan glömt våra spännande samtal kring detta, tills jag nyligen läste Karin Alvtegens senaste bok: En sannolik historia…

Vi dyker in i den del av boken när Anders plötsligt och ovilligt får sin pappa som vikarie på en fysiklektion. Samma pappa som han alltid skämts för i alla andra sammanhang, fångar nu hela klassen i stum beundran.

”Vad betyder subatomär?”, frågar Anders pappa eleverna. ”Jo det som är mindre än själva atomen.”

”Om vi tänker oss att atomkärnan är stor som en basketboll. Då skulle elektronen som kretsar runt den vara ungefär tre mil bort. /…/ Låt oss undersöka den där elektronen lite närmare. Nu när jag har vänt ryggen till den, så uppträder den som en våg, den är alltså utspridd som en ljud- eller vattenvåg. Den har ingen exakt position.”

”Men! Vad händer om jag observerar den? /…/ Jo, plötsligt är den en partikel. Med ens är den både solid och har en exakt position. /…/ Vad har vi lärt oss då? Jo, att elektronen beter sig olika beroende på om vi observerar den eller inte.”

”Hur kan något vara både en flödande våg och en solid partikel?  /…/  Ingen vet. Våra hjärnor tycks inte kapabla att förstå en sådan motsägelse. Under hundratals år har vi uppmuntrat rationella och logiska tankegångar. Enligt dem måste allting vara antingen det ena eller det andra. Framför allt måste det gå att mäta och undersöka för att det ska anses verkligt. Det är där kvantfysiken har blivit så besvärlig, där kan man bara räkna med sannolikheter. Vilket leder oss in på nästa mysterium.”

”När nu vågen har blivit en partikel, och vi observerar den i ett experiment, då inträffar nästa omöjlighet. /…/ Utan någon som helst förvarning försvinner plötsligt partikeln och dyker upp någon annanstans, på en plats som ingen har kunnat förutse. Och märk väl, utan att någonsin befinna sig någonstans däremellan. Detta strider mot vår grundläggande världsuppfattning som för tillfället baseras på Albert Einsteins relativitetsteori, och enligt den kan ingenting färdas snabbare än ljuset. Kvantfysiken har bevisat att subatomära partiklar förflyttar sig ögonblickligen, utan att någonsin vara på väg.”

”Ingen vet varför partiklarna gör så där, eller vilken process som får det att ske. Allt tyder på att partiklarna fattar egna beslut. Men för att kunna ta ett beslut måste de få någon slags information. Och varifrån kommer i så fall den? /…/ Dessutom verkar partiklarna kunna kommunicera med andra partiklar, trots att de befinner sig på oerhörda avstånd från varandra. Det förefaller som att alla partiklar är förbundna med varandra på någon nivå som ligger bortom tid och rum. Att allt i universum ingår i ett allomfattande mönster.”

Om inte detta triggar dina grubblargener, så vet jag inte vad jag ska ta till 😉
//Grubbelmia

Grubblande deckare

Publicerat: juni 23, 2011 i Bok- och filmgrubbel

När jag var yngre läste jag gärna djupa och tunga texter. Nu för tiden orkar jag nästan bara med deckare. Jag gillar döden… kanske för att den ger rätt perspektiv på livet. Hur som helst har jag just läst ut Falettis ”Jag är Gud”, och där blir det ganska tydligt att även deckare kan vara filosofiska.

Eller vad sägs om följande citat, som jag bara inte kunnat låta bli att grubbla över:

”Den här absurda historien har lärt mig att ord som inte sägs ordentligt, kan vara farligare och göra mera skada än ord som skriks ut. Den har lärt mig att enda sättet att slippa utsättas för risker, kan vara att ta risker. Och att enda sättet att vara skuldfri, är att inte dra på sig skulder. Eller betala dem.”

Det som fastnat i mina tankar just nu, är den första meningen. Om ord.

Att ord som skriks ut, eller på något annat sätt sårar och förstör, kan ställa till mycket skada – det vet vi. Men hur är det med alla ord som inte sägs? Som aldrig uttalas. Som gör att konflikter inte reds ut, utan kapslas in. Som bidrar till att göra människor osäkra och olyckliga.

Orden på bokens blad liksom lyser upp, och jag får för mig att fundera över både mina egna relationer, och andras. Kanske är det någon jag borde prata ut med idag…

Har du själv en person som du kommer att tänka på just nu?
/Grubbelmia

Även om jag just hyrt en video om att det inga finns i rymden. Simon i filmen, vill att känslor ska vara som ekvationer. De ska gå att förstå och förutse. Annars blir det svårt…

Huvudrollsinnehavaren har aspergers syndrom, och jag följer hans vardagsbekymmer med en blandning av glädje och sorg. Filmen tar så många märkliga vändningar, att jag känner mig trött i hela kroppen, när den är slut.

Med eller utan asberger, så är det komplicerat – det här med känslor.

Själv har jag känt mig ledsen i över en vecka nu. Ett känslosår som bara inte vill läka. Någon rev upp en över tjugo år gammal smärta, en annan strödde salt i det. Om det läker, ja det återstår att se. Vi måste försöka vara rädda om varandra. Och gå varsamt fram.

Det finns så många känslor på jorden…

/Grubbelmia

Om jag kunde drömma

Publicerat: september 16, 2009 i Bok- och filmgrubbel, Vardagsgrubbel

Nu har jag förlorat mig själv i en film igen. Återigen är det förstås en berättelse som på många plan går emot mina värderingar – och det jag tror mig stå för…

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Där träffar hon den gåtfulle och förföriske Edward Cullen. Plötsligt tar hennes liv en oväntad och farlig vändning, eftersom det visar sig att Edward är vampyr. Trots detta uppstår en passionerad kärlekshistoria, där Edward och Bella ständigt balanserar mellan begär och livsfara.

Ja detta är handlingen i filmen Twilight (på svenska: Om jag kunde drömma), och de efterföljande böcker som jag slukat den senaste tiden. En högst banal historia, och jag kan inte för mitt liv begripa att jag fastnat för något så ytligt.

Jag grubblar på om det är den förbjudna kärleken som fascinerar, eller är det drömmen om ett evigt liv som skrämmer och lockar? Bella står ju inför valet att låta Edward bita henne, så att hon kan bli som honom och leva för evigt.

Googlar på författarens namn, Stephenie Meyer. Får då höra henne berätta att äpplet på bokomslaget symboliserar Bella och Edwards kärlek, samtidigt som den representerar den förbjudna frukten i Edens lustgård. Äpplet representerar också det val Bella har, att antingen ta emot den förbjudna frukten (Edward), eller att välja att inte vara med honom.

Okej, det finns religiösa grundtoner i berättelsen, tänker jag glatt. Hoppas genast kunna läsa ut inspirerande andliga dimensioner. Gör ett försök – men hittar inget. Berättelsen innehåller helt enkelt inga sådana djup…

Så vad är det då som griper tag i mig? Kanske är det själva valet att kasta sig ut i det vilda, farliga och okända. Kanske är det drömmen om ett annat liv, en annan värld. Jag vet inte.

I berättelsen finns förutom Edward vampyren, ytterligare två män som är passionerat förälskade i Bella. Den ena är en helt vanlig kille som heter Mike. Jacob – den andre killen, är mer ovanlig eftersom han kan förvandla sig till varulv. Dock lever han oftast som mänsklig, och kräver inte att Bella riskerar sin själ för ett eventuellt evigt liv. Bella älskar Jakob också, men måste ju välja…

Alla dessa val… Börjar grubbla på vad jag valt bort i mitt eget liv, och varför. Funderar över hur det hade blivit om jag fattat helt andra beslut. Kommer fram till att det är ganska meningslöst att tänka så. Jag kan ju uppenbarligen fortfarande drömma, och många vägskäl kvarstår. Varje dag.

Kanske ska jag leta lite oftare efter de vilda drömmarna. Inte vara så feg och bekväm. Låta mig lockas ut på nya betesmarker.

Plockar upp en bok som min syster Sara rekommenderat. Den heter ”Kvinnor som slår följe med vargarna”. Titeln lockar. Jo, så får det bli…

Jag ska drömma oftare om det vilda. Ge fantasin mer spelrum. Kanske slår jag följe med vargar ett tag. Vem hänger med?

/Grubbelmia

Se filmklipp: http://www.youtube.com/watch?v=gpjUvtXihFk

Trött sjunker jag ner i vår mjuka skinnsoffa, med ögonen riktade mot hemmets altare – teven. Det är en sådan där kväll, när det känns som att man inget annat orkar än att se på film.

En efter en, släcker jag lamporna och ser berättelsen rullas upp…

Filmen handlar om Oskar, en udda och mobbad 12-åring som drömmer om att hämnas sina plågoandar. En dag träffar han Eli, och blir snabbt kär. Eli är en märklig varelse. Hon tål inte sol eller mat, och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden.

Eli ger Oskar styrkan att slå tillbaks, men när han förstår att Eli måste dricka andras blod för att leva, blir livet komplicerat. Är det verkligen okej att döda för att överleva, och hur långt kan man gå för att hämnas?*

Filmen som helhet upplever jag som djupt obehaglig, men det är några detaljer som jag inte kan släppa…

Titeln ”Låt den rätte komma in”, blir för mig djupt filosofisk. Vem och vad släpper jag in i mitt eget liv? Gör jag ens ett val, eller släpper jag in allt och alla?

Funderar sedan på fenomenet att Eli måste bli inbjuden för att komma in i ett rum. Detta får mig att tänka på gud. En del av er kanske minns de inom kyrkan så väl spridda tavlorna, där Jesus i form av en fåraherde – står och knackar på våra hjärtans dörrar. Grubblar på hur långt in i mitt eget liv jag bjudit gud – står han kanske kvar på tröskeln? Måste nog gå och se efter…

Grubblar vidare på det här med att döda och dricka andras blod för att överleva. Tycker att jag då och då möter sådana människor. De kanske inte går så långt att de dödar sina medmänniskor (åtminstone inte fysiskt), men de suger definitivt omgivningens blod för att överleva.

Så till sist det här med hämnd… Det är en så mänsklig känsla att vilja hämnas, om man blivit utsatt för en oförrätt. Jag har själv haft många brottningskamper med dessa känslor. Ibland känner jag mig riktigt glad, när det går dåligt för någon som gjort mig illa. Men denna glädje är ofta kortvarig. Att förlåta för att själv kunna gå vidare, verkar vara en bättre väg.

Ja, som popcorn studsar tankarna efter denna märkliga kväll. Tänk att en film som man inte ens gillar, kan generera så många tankar…

Kanske var den bra ändå?

Vad tycker du?

Se smakprov på webben:
www.youtube.com/watch?v=lJuxX3uuW1g

/Grubbelmia

Ps) Kommer framöver att satsa på att skriva nya bloggposter på onsdagar, eftersom jag är ledig då. Kolla gärna även in www.poeter.se/grubbelmia, om du känner lust att botera i min grubbelpoesi.

*Låt den rätte komma in är filmatiseringen av Johan Ajvide Lindqvists kritikerrosade succéroman med samma namn. Det är romantik och neo-skräck i åttiotalets Blackeberg.