Sedan strax innan jul går jag i traumaterapi en gång i veckan. Kanske skriver jag en bok en dag, men just nu handlar det om att lära sig ett nytt sätt att tänka. Det handlar också om att våga komma ut…
Det jag bearbetar varje fredag är spöken, eller skuggor som förföljt mig hela livet. Jag har länge känt det som att jag levt i Platons skuggvärld, med föreställningar som inte varit sanna.
Jag har sett hur livet utanför min grotta pågått för fullt, men själv har jag inte kunnat se klart. Plågad av trauman från min barn- och ungdom, har jag inte vågat vara helt sann. Detta har gjort mycket ont, och lagt en skugga över alla de underbara saker som livet trots allt gett mig.
En märklig upptäckt som jag gjort i min traumaterapi, är att när man försöker att inte prata om hemska saker man varit med om – kanske rentav döljer dem – tvingas både offer och förövare in i de mörka grottor som hindrar människor från att leva fullt ut.
Jag känner inget behov av att offentligt ”hänga ut” mina förövare – eftersom de i sin tur är offer. Hemligheten till ett sant och lyckligt liv är inte att peka ut syndabockar, utan att se till att själv bli fri från det som hindrar mig från att vara den jag innerst inne vill vara.
Just nu får jag hjälp att för första gången prata om vad som hänt, och hur det påverkar mina val idag. Det är en underbar känsla att våga dela med sig av det svåra, och känna hur de öppna såren (som jag försökt att dölja) sakta börjar läkas.
Kanske har du som läser detta, en och annan skugga i ditt eget liv – som du inte vågar sätta ljuset på? Vänta inte för länge, på att få hjälpa att komma vidare.
Låt oss uppmuntra varandra detta nya år – att komma ut ur alla grottor. Låt oss våga rikta ficklampan mot skuggor som förföljer oss. Låt oss alla komma ut och dansa – vilda och fria i vårsolen!
/Grubbelmia
