Grubbelmia.se

Sedan strax innan jul går jag i traumaterapi en gång i veckan. Kanske skriver jag en bok en dag, men just nu handlar det om att lära sig ett nytt sätt att tänka. Det handlar också om att våga komma ut…

Det jag bearbetar varje fredag är spöken, eller skuggor som förföljt mig hela livet. Jag har länge känt det som att jag levt i Platons skuggvärld, med föreställningar som inte varit sanna.

Jag har sett hur livet utanför min grotta pågått för fullt, men själv har jag inte kunnat se klart. Plågad av trauman från min barn- och ungdom, har jag inte vågat vara helt sann. Detta har gjort mycket ont, och lagt en skugga över alla de underbara saker som livet trots allt gett mig.

En märklig upptäckt som jag gjort i min traumaterapi, är att när man försöker att inte prata om hemska saker man varit med om – kanske rentav döljer dem – tvingas både offer och förövare in i de mörka grottor som hindrar människor från att leva fullt ut.

Jag känner inget behov av att offentligt ”hänga ut” mina förövare – eftersom de i sin tur är offer. Hemligheten till ett sant och lyckligt liv är inte att peka ut syndabockar, utan att se till att själv bli fri från det som hindrar mig från att vara den jag innerst inne vill vara.

Just nu får jag hjälp att för första gången prata om vad som hänt, och hur det påverkar mina val idag. Det är en underbar känsla att våga dela med sig av det svåra, och känna hur de öppna såren (som jag försökt att dölja) sakta börjar läkas.

Kanske har du som läser detta, en och annan skugga i ditt eget liv – som du inte vågar sätta ljuset på? Vänta inte för länge, på att få hjälpa att komma vidare.

Låt oss uppmuntra varandra detta nya år – att komma ut ur alla grottor. Låt oss våga rikta ficklampan mot skuggor som förföljer oss. Låt oss alla komma ut och dansa – vilda och fria i vårsolen!

/Grubbelmia

Orden från förra helgen, ringer fortfarande i mina öron. De känns fel och falska. Hur har jag klarat av att få någon enda människa att tro, att jag är LYCKAD?

Hade jag bättre minne, skulle jag skriva memoarer . Berätta om övergreppen som barn, föräldraansvaret som tonåring – och det helvete jag tvingades gå igenom som ung vuxen. 

Men jag har inget bra minne. Det finns en diagnos för personer, med förflutna fyllda av trauman. De som sedan inte kan återberätta den smärta de upplevt.

Jag minns inte namnet på diagnosen…
/Grubbelmia

Jag är sjutton år gammal och arbetar natt på en restaurang i Los Angeles. Klockan är  strax efter midnatt, när en bil med fyra män i solglasögon, kör upp tätt bredvid mig på motorvägen. De pekar mot sidan, och försöker sedan preja mig av vägen. Livrädd, trycker jag till på gaspedalen.

Min bil far iväg som ett skott, och lättad ser jag bilen med de fyra männen försvinna bakom mig.

Länge trodde jag att denna händelse var ett mirakel. Att Gud gav min bil en extra skjuts för att rädda mig. Nyligen berättade dock en arbetskamrat, att en del amerikanska bilar fungerar så att om du trycker till på gaspedalen – hamnar bilen i ny växel. Mirakel eller inte, kom jag undan med både livet och bilen i välbehåll.

Ibland när jag tänker tillbaka på allt jag varit med om, känns det som att jag har levt två helt olika liv. Brukar dela in det i före och efter Tomas – som före och efter Kristus ungefär 😉

Första delen av mitt liv innehöll mycket resor, spänning och sorg. Den andra delen har jag utbildat mig, gift mig och fått barn. Nu börjar jag att känna mig redo för del tre…

/Grubbelmia

Inte förrän jag skulle försöka att bryta vår förlovning, förstår jag vad detta innebär. Eric, som han heter säger plötsligt att ”Du vet att det är en del av mitt jobb att få människor att spårlöst försvinna?”.

Vädret är mulet, och ”the highway” rak och lång. Vi sitter i Erics bil på väg hem från San Diego. Han har visat små våldstendenser tidigare, men aldrig något som skrämt mig. Själv hade jag kämpat hela dagen på Sea World för att samla mod att avsluta vår relation.

När jag till slut får fram vad jag vill säga, tvärnitar han bilen. Erics blick blir plötsligt mörk och munnen vass. Lugnt och tydligt förklarar han för mig, att han tänker röja mig ur vägen.

Jag blir självklart livrädd, men börjar samtidigt förklara att jag inte menar vad jag sagt och att jag självklart älskar honom. Mitt mål med detta är naturligtvis enbart att ta mig levande hem till Yuma, där jag kan skaffa hjälp.

Timmarna som återstår av denna helvetiska bilfärd, går åt till att bedyra att vi ska fortsätta att arbeta på vår relation och att jag inte ska lämna honom.

När han kör hem mig på kvällen, verkar det som att hans häftiga utbrott har lagt sig och han framför inga ytterligare hot. Jag blev fri till slut, kanske berodde det på att…

Kvinnans list övergår mannens förstånd?
/Grubbelmia

Den femåriga flickan var just på väg upp för trappen, när frälsningssoldaten drog in henne på toaletten. Vad som hände därinne är och förblir en mörk hemlighet…

Efter övergeppet mådde frälsningssoldaten inte så bra. Lustan innan var utbytt i ånger. Han gick och köpte en kyckling, för att ge till flickans familj.

Gråtande ringde han på dörren och bekände vad han just utsatt flickan för. Familjen tog emot kycklingen, men flickan var märkt för livet…

Hemsk historia, tycker kanske någon. Ändå utsätts barn idag, just denna sekund – för värre övergrepp än det som just beskrivits.

Vem skipar rättvis för alla utsatta barn?

Jag vill tro på att det alltid finns någon som ser. Att det finns någon som en dag skipar rättvisa för alla dolda brott. Denna någon kallar jag Gud.

Och flickan i berättelsen – det var jag.

/Grubbelmia