Arkiv för kategori ‘Gästgrubbel’

Jag känner väldigt dubbla känslor efter det att jag stänger av TVn. Under trettio minuter har Jonas Gardell med stor fart, fläkt och humor, i programmet ”Åh, Herre Gud”, försökt ge sitt svar på frågan som sysselsatt oss människor i alla tider; Vem är Gud?

Idén och initiativet är klockrent och mycket spännande. Detta är ett ämne som få vågar vid röra vid, och som förtjänar en mer offentlig plats än den hemma för mig själv, när jag inte är upptagen att titta på TV eller något annat. Varför är Gud så svår att tala om, är inte det konstigt? Så långt är det väldigt bra gjort…

Sedan kan man ju tänka att om nu Gud är något annat än en rent mänsklig konstruktion (som Gardell verkar hävda), utan att Gud istället är så stor och verklig som de flesta som tror på Gud tror… Då kan man ju undra om det inte krävs ett ganska ordentligt mått av högmod för att tro att en människa skulle kunna ge ett någorlunda fullödigt svar på den frågan. Hur troligt är det att muttern som håller bilhjulet på plats skulle kunna ge ett någorlunda rättvist svar på frågan; Vem konstruktören till bilen är?

Det som återkommer hela tiden i programmet är att Jonas, som han säger, inte får ihop Gud. Underförstått så finns det alltså ingen Gud. I själva verket är det ju inte Gud som han inte får ihop, utan det är sin bild av Gud – vilket är en helt annan sak.

Att vi som människor inte får ihop saker och ting betyder inte, att de inte existerar. Ett utmärkt exempel på detta är vår förståelse av ljuset. Vad är ljus? Det finns två modeller som används här, ljuset som en partikel och ljuset som en vågrörelse. Båda modellerna kan inte båda samtidigt vara korrekta, ändå fungerar båda inom sina områden och ändvänds under dessa givna omständigheter.

Vad lär vi oss av detta? Att ljuset inte existerar för det ”inte går ihop”? Nej knappast. Det enda som vi lär oss, är att vi inte har en fullständig förståelse av vad ljus egentligen är. Vår bild av ljuset ger bara en delvis beskrivning av vad ljuset är. Bilden beskriver egenskaper som ljuset har i vissa sammanhang, och ur vissa aspekter. Hur mycket större är inte Gud än ljuset?

Hur många fler aspekter av Gud är det som vi inte vet, anar eller ens kan förstå i vår egen kraft? Vår förståelse av Gud lider av samma problem, bilden blir inte fullständig. Jonas går fram på ett oförsiktigt och provocerande sätt (som vanligt), därför borde jag väl inte bli överraskad när Gardell hävdar att det ”nästan” är bevisat att Gud inte finns. Vadå ”nästan”? Antingen är det ett bevis eller så håller inte argumentet och då är det inte heller något bevis.

Det hade varit renhårigare att säga att Gardell själv anser att Gud är osannolik. Men det är ju klart, det blir ju inte lika klatschigt. Dessutom är osannolikhet ett svagt argument. De flesta som kommer ihåg kärnkraftsolyckan i Harrisburg på 70-talet, kommer också ihåg hur otroligt ”osannolik” den var ända tills den faktiskt hade inträffat. Någonstans verkar också Gardell själv betvivla sina egna slutsatser, för trots att det ”nästan är bevisat” så säger han sig inte kunna låta bli att tro på Gud. Åh, Herre Gud – Gardell…

Gästblogg på Grubbelmia.se av Mr. Alias

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=204586

Annonser

En dag i livet…

Publicerat: januari 7, 2010 i Gästgrubbel

”Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.

Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld

Det är tid för en lång resa
– för ett möte med HAN SOM ÄR.”

Bo Setterlind

När saker och ting i ditt liv nästan har blivit för mycket för dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:  

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.  

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.  

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt ”ja”.  

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.  

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något – som hem, jobb och bil.  

Sanden representerar allt annat – småsakerna.  

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn – går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.  

Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker, finns det inte plats för det som är viktigt för dig.  

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.  

Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna'” först – sakerna som verkligen betyder något.  

Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.  

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.  

Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.  

Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

/okänd grubblare

Så pretentiöst… kan man inte skriva om att deppa istället, det är ju så creddigt och dannt…

Okej då: även jag har deppat i mina dar. Men på sistone har jag även, oförklarligt och obetingat, känt glädje. Det är konstigt.

Jo det är konstigt, nästan omöjligt att förklara för en skomakarrealist. Glädje känner man när man sitter på stranden i tropikerna och dricker en drink. Och detta gör jag ju inte, jag bor i ett kyligt Sverige. Och har ändå ögonblick av inspiration och allt det där.

Eller: glädje känner man om man bor i en lyxvilla, har en Corvette och en Jaguar i garaget och är gift med en fotomodell. Mitt liv är ytligt sett väldigt olikt detta, ändå ser jag ljuset.

Hur ska jag fortsätta detta utan att det blir hurtigt och dannt? Jag gläder mig för intet, tra-la-la…

Någon kunde invända: om du satt i fängelse, skulle du vara glad ändå? Åt blå himmel genom fönstret, mat och husrum? Mitt svar blir då: ja, antagligen. För sån är den obetingade glädjen.

Det obetingade, det opåverkade, det spontana – det är vad jag talar om. Alla har upplevt det men få har det som grundbult i sina liv. Jag däremot har inga problem med att skapa en världsbild utifrån obetingad glädje och allt vad därtill hör. Men jag orkar inte predika just nu.

Så nu ska jag gå ut i den dag som lovade ”mulet, regn och blåst” och känna mig eländig… eller motsatsen, eller kanske det bästa: känna harmoni och balans, med andra ord glädje.

Det skulle handla om glädje, obetingad glädje. Denna glädje är det väl de kristna menar, och sånt hatade jag en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever… Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje jag kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad… nu sitter jag på krogen, så kul… men sedan går jag hem, då är jag nedstämd…

Vad mer har jag på hjärtat? ”Loven honom, i himlars himlar, loven honom med puka och cymbal”… från ett av de sista numren i Psaltaren.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av latinets re-ligare, ”åter sammanfoga”) är som Kierkegard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär, där man kyligt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje.

Inom mig nynnar jag nu på ”Just A Closer Walk With Thee”, en gospel. Jag har börjat gilla denna musik. Jag gillar även rock och pop och allt sånt, men gospel känns rätt just nu. För det är, kort sagt, musik som uttrycker glädje.

Den världsligare musiken är mer ägnad den betingade glädjen, om vi nu ska hårdra. ”Gonna have fun in the city, be with my girl she’s so pretty”… Och är man ensam är man olycklig: tungfotad blues som stapplar fram i tolvor…

Gospel däremot är lovsång, Praise the Lord och I love you Jesus. Det kan bli lite för hetsigt ibland, jag är mer för den stilla glädjen.

Det viktiga är inte glädjens uttrycksformer, utan att den finns. Det finns obetingad glädje, som inte har att göra med omständigheter. Sök den. Upplev den. Sprid den.

/Lennart Svensson