Grubbelmia.se

Tills nyligen skulle jag nog svarat ja, men efter att verkligen ha vandrat på räls nu i juli – vet jag inte om det är så roligt. Åtminstone om det går så snabbt, att man missar detaljerna…

Tomas och jag tycker mycket om att vandra. Gärna på nya platser, och nära berg eller hav. Förra sommaren vandrade vi på Åland en vecka. I år provade vi att vandra på Öland.

Dagen börjar lite kall och mulen. Vi försöker hitta rätt stigar, på vår ganska bristfälliga karta. Första delen är lätt vandring. Sedan, när vi promenerar längs en strandsträcka blir det lite tyngre steg i sanden – i gengäld är det sagolikt att se det glittrande havet rulla in och ut, hoppa till – och så in mot stranden igen.

Några gånger går vi vilse, så leden tar längre tid än beräknat. När vi plötsligt får syn på en gammal tågräls, och ser på kartan att vi kan gena hem till campingplatsen – fattar vi beslutet att vandra på rälsen istället för att leta igenvuxna stigar. Efter ett tag märker jag att jag slutar se mig omkring. Till att börja med känns det skönt att slippa leta efter nya stigar. Sedan kryper sig en malande otålighet på. Är vi inte framme snart?

– Det här är inte världens roligaste vandring, säger jag till Tomas.

Han uppmanar mig att sluta stirra rakt fram, och titta åt sidan istället. Och då får jag syn på trollen (se foton). Mitt inne i ingenstans har någon målat, och satt ut små söta stentroll.

Resten av promenaden grubblar jag över livets olika överraskningar, tempon och vägunderlag. Hur det är den oväntade upptäckten, som ofta får mig att känna framtidstro och se på livet med nya ögon.

Visst är det skönt när livet emellanåt går på räls. Men då gäller det att ha ögonen öppna för vad som händer vid sidan om.  Vissa tider ser jag bara framåt ett steg i taget, och då är det viktigt att fokusera just där.

Just nu känner jag starka (och till viss del oroande) förändringsvindar både privat och på jobbet. Jag sänker därför tempot för att undvika att snubbla – samtidigt som jag försöker titta mig noga omkring.

För kanske finns det fler små glada troll att upptäcka – även när livet inte går på räls?
/Grubbelmia