Arkiv för kategori ‘Religionsgrubbel’

Jag blir så arg…

Publicerat: augusti 25, 2011 i Religionsgrubbel

Försöker att se det bästa hos de flesta, men ibland går det bara inte. Blir nästan rädd för mig själv, när jag vaknar upp efter en dröm där jag misshandlar en person som jag känner i verkligheten. Varifrån kommer all denna ilska?

När jag går till sängs har jag sagt alla de rätta sakerna, och försökt att tänka de rätta tankarna. Vet inte om det är min religiösa bakgrund som ställer till det för mig här. ”Vad skulle Jesus ha gjort”, är ett av många hurtiga slagord jag hört. Min första tanke går då ofta till den snälle Jesus. Han som bär lammen i sin famn och klappar små barn på huvudet…

För att försvara mina inre vulkanutbrott, har jag nu börjat att fokusera på rebellen Jesus. Han som gick emot hela etablissemanget och de rådande religiösa ledarna. Han som blev arg och sa till dem ”Ni huggormars avföda, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vredesdomen?” Han som välte omkull marknadsstånd och drev ut köpmän från templet. Han som förvandlade vatten till vin, trots att bröllopsgästerna redan hade druckit mer än tillräckligt (den beräknade ransonen hade tagit slut). Han som föddes in i en fattig hantverkarfamilj, men kom att påverka en hel värld. Långt ifrån den ”jultomtesjesus” vi så ofta får presenterad för oss i våra kyrkor. Med mycket myspys och vackra ord – och få relevanta utmaningar.

Personen jag blev så arg på, är en kristen ledare i ett av Sveriges största samfund. Någon som jag lärt känna och blivit besviken på. En person vars ord och handlingar talar helt olika språk.

Självklart går det inte att försvara att jag i min dröm misshandlade denne religiösa ledare. Men kanske har jag ändå rätt att bli arg? Kanske är det rentav en sund reaktion? Kanske behöver jag lära känna mer av rebellen Jesus?

Eller kanske inte, tänker du?

Hur som helst poppar två helt olika typer av låtar upp i mitt huvud. Den ena är  Jackson Brownes ”Rebel Jesus”, och den andra Queens ”I Want To Break Free”.

Håll till godo…
//Grubbelmia

Ps) Oroa dig inte, jag har en boxarsäck här hemma som jag slår på – så ingen kommer att bli misshandlad 😉

Annonser

”Det är gud som talar”

Publicerat: januari 28, 2011 i Religionsgrubbel

Så lyder orden från de skrovliga pendeltågshögtalarna. ”Jag ser er tre lata ungdomar, med fötterna på sätena. Ta genast ner dem.”

Tittar mig omkring. Det började ju så bra. Jag som alltid önskat att gud skulle tala tydligt. Men om han nu ska tala, kan han inte välja ett roligare ämne?

Det blev en munter stämning på hela pendeltåget, efter denna incident. Alla satt och smålog. Själv letade jag efter kameror. Har inte uppfattat var de sitter på de nya tågen.

Kamerorna sitter bredvid informationsslingan, som talar om vad nästa station heter. Så nu vet ni det. Själv var jag besviken…

Nästa gång gud, tycker jag att du ska säga något viktigare!
/Grubbelmia

Nära mig frös en jämnårig man ihjäl denna julafton. Det var 36 minusgrader. På pendeln förra veckan, bad en rullstolsburen man om hjälp att komma av tåget. Alla utom en, vände bort ansiktet och gick iväg.

I bibeln (Luk. 10:25-37) berättar Jesus om en man, som var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Mannen råkade ut för rövare, som slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av, och lämnade den blodige mannen bredvid vägkanten – halvdöd.

En präst kom händelsevis ner samma väg, men när han fick se den slagne mannen ligga på marken – gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick vidare.

En samarit som färdades samma väg kom också dit. Denne hade inte anseende för att vara from och helig, utan sågs som hedning. Han kände inte heller den olycklige, som var en jude. Samariten hörde inte som prästen och leviten till den döende mannens folk, utan sågs istället som en fiende.

När samariten såg den överfallne mannen, förbarmade han sig över honom. Han böjde sig ner mot honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog samariten fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sa: ”Sköt om honom, och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka.”

Efter denna berättelse frågar Jesus sin fromme lyssnare: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa, för mannen som hade råkat ut för rövare? Eftersom det blev tyst, svarade Jesus: ”Det var samariten – som visade den nedslagne mannen barmhärtighet. ”

Sedan sa Jesus: ”Gå du och gör som den barmhärtige samariten”.

Inför år 2011 skulle jag gärna vilja nappa på denna uppmaning om att älska min nästa, på ett mer aktivt sätt. Och med min nästa, då även tänka in främlingar och fiender – om jag har någon 😉 Utan barmhärtighet, går världen under…

/Grubbelmia

Min brorson tittar på den frostiga gravstenen, och ser allvarlig ut när han frågar. ”Nej, här ligger din farfar”, svarar jag – med en känsla av att det inte gör honom så mycket gladare…

Nu har vi passerat ännu en allhelgonahelg, och jag besöker som vanligt min adoptivpappas grav. På något sätt trivs jag med att leva mitt liv i skuggan av döden.

Låter deppigt, tycker kanske någon. Men för mig innebär det att mitt liv får skärpa. Det är inte så att jag går omkring och tänker på döden varenda dag, men jag vill ta vara på livet – och inse att det kan ta slut när som helst.

Mycket klokt har sagts om döden, och jag vill här dela med mig av några favoriter:

  • Livet är en vacker såpbubbla. I döden ser du hur tom människans bubbla är. Carl von Linné
  • Döden är inte det värsta utan fruktan för döden. George Bernard Shaw
  • Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig självt? Så mycket bråk för så litet. August Strindberg
  • Människorna har stor respekt för döden, jämfört med den ringa respekt de har för livet. Henry de Montherlant
  • Till slut tog han mod till sig och trodde på döden efter livet. Nicolaus Cybinski
  • De flesta är bra på att glömma döden, medan endast några få kan glömma havet när de plaskar vid strandkanten. Mikal Rode
  • Man skall leva livet så att man blir vän med döden. Astrid Lindgren

Ett sätt att bli vän med döden, är tron på att döden inte är slutet. Igår vid Norra begravningsplatsen i Solna, förklarade jag för min brorson, att jag inte tror att Gud är död. Enligt min livsåskådning tror jag att jag ska få träffa både Gud och min adoptivpappa, när livet här på jorden är slut. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så… 

…men jag tror!

/Grubbelmia

Är det så enkelt? Om en vecka byter jag jobb. Inte så ovanligt, men… Jag har i över fem år arbetat på Vetenskapsrådet och går nu över till en tjänst som webb- och insamlingsansvarig för ett antal religiösa webbplatser och en kristen webbtevekanal. Reaktionerna har varit många och skiftande. Vad tycker du??

Åtta synder och sju dygder

Publicerat: mars 14, 2010 i Religionsgrubbel

Om ni har kollat in teveserien; Sissela och dödssynderna – vet ni nu vilka de sju dödssynderna är. Bäst var hennes sista avsnitt där hon lade till en åttonde…

Om jag minns rätt handlade den åttonde dödssynden om likgiltighet – att inte ta ställning. Kände mig obehagligt träffad av detta program. Visst tar jag ofta ställning, men ibland låter jag bli. Har funderat en del på varför jag då och då backar, när jag borde höja min röst. Är det feghet, bekvämlighet eller rädsla?

Efter att ha grubblat en stund över orsakerna till mitt syndande, bestämde jag mig för att googla efter dödssyndernas motsats – de sju dygderna.
Här kommer listan:

  1. Ödmjukhet – motsats till högmod.
  2. Öppenhet – motsats till girighet.
  3. Dygd – motsats till vällust.
  4. Medmänsklighet – motsats till avund.
  5. Förnöjsamhet – motsats till frosseri.
  6. Tålamod – motsats till vrede.
  7. Flit – motsats till lättja.

Hakade upp mig lite på det inte helt lättbegripliga ordet dygd.  Enligt Aristoteles kännetecknas den dygdige av att han gör det rätta därför att han vill göra det, och att han känner glädje när han handlar så. Jo, det låter väl bra. Men vad är dygd?

Enligt Wikipedia finns det fyra kardinaldygder; Rättrådighet, Tapperhet, Vishet och Måttfullhet. Ja, då förstår jag lite mer… men vänta nu. Vad betyder egentligen rättrådighet?

Enligt Kunskapskonsulterna innebär rättrådighet att man låter andra utvecklas i sin egen takt, och att man med alla medel försöker underlätta deras väg. Bra, då vet jag det.

Ju mer jag dyker in i syndernas och dygdernas underbara (?) värld, ju mer komplicerat verkar det bli. Listorna känns lite gammalmodiga och stundtals svårtolkade.

Är det någon som vågar sig på en uppdatering?

/Grubbelmia

Ps) Många tror att de sju dödssynderna är en lista, hämtad direkt från Bibeln. Så är inte fallet. Begreppet uppstod inom katolicismen, och var tillsammans med de tio budorden (som däremot är direkt hämtade från Bibeln), underlaget för livliga moral- och etikdiskussioner under medeltiden.

Jag känner väldigt dubbla känslor efter det att jag stänger av TVn. Under trettio minuter har Jonas Gardell med stor fart, fläkt och humor, i programmet ”Åh, Herre Gud”, försökt ge sitt svar på frågan som sysselsatt oss människor i alla tider; Vem är Gud?

Idén och initiativet är klockrent och mycket spännande. Detta är ett ämne som få vågar vid röra vid, och som förtjänar en mer offentlig plats än den hemma för mig själv, när jag inte är upptagen att titta på TV eller något annat. Varför är Gud så svår att tala om, är inte det konstigt? Så långt är det väldigt bra gjort…

Sedan kan man ju tänka att om nu Gud är något annat än en rent mänsklig konstruktion (som Gardell verkar hävda), utan att Gud istället är så stor och verklig som de flesta som tror på Gud tror… Då kan man ju undra om det inte krävs ett ganska ordentligt mått av högmod för att tro att en människa skulle kunna ge ett någorlunda fullödigt svar på den frågan. Hur troligt är det att muttern som håller bilhjulet på plats skulle kunna ge ett någorlunda rättvist svar på frågan; Vem konstruktören till bilen är?

Det som återkommer hela tiden i programmet är att Jonas, som han säger, inte får ihop Gud. Underförstått så finns det alltså ingen Gud. I själva verket är det ju inte Gud som han inte får ihop, utan det är sin bild av Gud – vilket är en helt annan sak.

Att vi som människor inte får ihop saker och ting betyder inte, att de inte existerar. Ett utmärkt exempel på detta är vår förståelse av ljuset. Vad är ljus? Det finns två modeller som används här, ljuset som en partikel och ljuset som en vågrörelse. Båda modellerna kan inte båda samtidigt vara korrekta, ändå fungerar båda inom sina områden och ändvänds under dessa givna omständigheter.

Vad lär vi oss av detta? Att ljuset inte existerar för det ”inte går ihop”? Nej knappast. Det enda som vi lär oss, är att vi inte har en fullständig förståelse av vad ljus egentligen är. Vår bild av ljuset ger bara en delvis beskrivning av vad ljuset är. Bilden beskriver egenskaper som ljuset har i vissa sammanhang, och ur vissa aspekter. Hur mycket större är inte Gud än ljuset?

Hur många fler aspekter av Gud är det som vi inte vet, anar eller ens kan förstå i vår egen kraft? Vår förståelse av Gud lider av samma problem, bilden blir inte fullständig. Jonas går fram på ett oförsiktigt och provocerande sätt (som vanligt), därför borde jag väl inte bli överraskad när Gardell hävdar att det ”nästan” är bevisat att Gud inte finns. Vadå ”nästan”? Antingen är det ett bevis eller så håller inte argumentet och då är det inte heller något bevis.

Det hade varit renhårigare att säga att Gardell själv anser att Gud är osannolik. Men det är ju klart, det blir ju inte lika klatschigt. Dessutom är osannolikhet ett svagt argument. De flesta som kommer ihåg kärnkraftsolyckan i Harrisburg på 70-talet, kommer också ihåg hur otroligt ”osannolik” den var ända tills den faktiskt hade inträffat. Någonstans verkar också Gardell själv betvivla sina egna slutsatser, för trots att det ”nästan är bevisat” så säger han sig inte kunna låta bli att tro på Gud. Åh, Herre Gud – Gardell…

Gästblogg på Grubbelmia.se av Mr. Alias

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=204586