Arkiv för kategori ‘Religionsgrubbel’

Jag blir så arg…

Publicerat: augusti 25, 2011 i Religionsgrubbel

Försöker att se det bästa hos de flesta, men ibland går det bara inte. Blir nästan rädd för mig själv, när jag vaknar upp efter en dröm där jag misshandlar en person som jag känner i verkligheten. Varifrån kommer all denna ilska?

När jag går till sängs har jag sagt alla de rätta sakerna, och försökt att tänka de rätta tankarna. Vet inte om det är min religiösa bakgrund som ställer till det för mig här. ”Vad skulle Jesus ha gjort”, är ett av många hurtiga slagord jag hört. Min första tanke går då ofta till den snälle Jesus. Han som bär lammen i sin famn och klappar små barn på huvudet…

För att försvara mina inre vulkanutbrott, har jag nu börjat att fokusera på rebellen Jesus. Han som gick emot hela etablissemanget och de rådande religiösa ledarna. Han som blev arg och sa till dem ”Ni huggormars avföda, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vredesdomen?” Han som välte omkull marknadsstånd och drev ut köpmän från templet. Han som förvandlade vatten till vin, trots att bröllopsgästerna redan hade druckit mer än tillräckligt (den beräknade ransonen hade tagit slut). Han som föddes in i en fattig hantverkarfamilj, men kom att påverka en hel värld. Långt ifrån den ”jultomtesjesus” vi så ofta får presenterad för oss i våra kyrkor. Med mycket myspys och vackra ord – och få relevanta utmaningar.

Personen jag blev så arg på, är en kristen ledare i ett av Sveriges största samfund. Någon som jag lärt känna och blivit besviken på. En person vars ord och handlingar talar helt olika språk.

Självklart går det inte att försvara att jag i min dröm misshandlade denne religiösa ledare. Men kanske har jag ändå rätt att bli arg? Kanske är det rentav en sund reaktion? Kanske behöver jag lära känna mer av rebellen Jesus?

Eller kanske inte, tänker du?

Hur som helst poppar två helt olika typer av låtar upp i mitt huvud. Den ena är  Jackson Brownes ”Rebel Jesus”, och den andra Queens ”I Want To Break Free”.

Håll till godo…
//Grubbelmia

Ps) Oroa dig inte, jag har en boxarsäck här hemma som jag slår på – så ingen kommer att bli misshandlad 😉

”Det är gud som talar”

Publicerat: januari 28, 2011 i Religionsgrubbel

Så lyder orden från de skrovliga pendeltågshögtalarna. ”Jag ser er tre lata ungdomar, med fötterna på sätena. Ta genast ner dem.”

Tittar mig omkring. Det började ju så bra. Jag som alltid önskat att gud skulle tala tydligt. Men om han nu ska tala, kan han inte välja ett roligare ämne?

Det blev en munter stämning på hela pendeltåget, efter denna incident. Alla satt och smålog. Själv letade jag efter kameror. Har inte uppfattat var de sitter på de nya tågen.

Kamerorna sitter bredvid informationsslingan, som talar om vad nästa station heter. Så nu vet ni det. Själv var jag besviken…

Nästa gång gud, tycker jag att du ska säga något viktigare!
/Grubbelmia

Nära mig frös en jämnårig man ihjäl denna julafton. Det var 36 minusgrader. På pendeln förra veckan, bad en rullstolsburen man om hjälp att komma av tåget. Alla utom en, vände bort ansiktet och gick iväg.

I bibeln (Luk. 10:25-37) berättar Jesus om en man, som var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Mannen råkade ut för rövare, som slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av, och lämnade den blodige mannen bredvid vägkanten – halvdöd.

En präst kom händelsevis ner samma väg, men när han fick se den slagne mannen ligga på marken – gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick vidare.

En samarit som färdades samma väg kom också dit. Denne hade inte anseende för att vara from och helig, utan sågs som hedning. Han kände inte heller den olycklige, som var en jude. Samariten hörde inte som prästen och leviten till den döende mannens folk, utan sågs istället som en fiende.

När samariten såg den överfallne mannen, förbarmade han sig över honom. Han böjde sig ner mot honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog samariten fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sa: ”Sköt om honom, och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka.”

Efter denna berättelse frågar Jesus sin fromme lyssnare: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa, för mannen som hade råkat ut för rövare? Eftersom det blev tyst, svarade Jesus: ”Det var samariten – som visade den nedslagne mannen barmhärtighet. ”

Sedan sa Jesus: ”Gå du och gör som den barmhärtige samariten”.

Inför år 2011 skulle jag gärna vilja nappa på denna uppmaning om att älska min nästa, på ett mer aktivt sätt. Och med min nästa, då även tänka in främlingar och fiender – om jag har någon 😉 Utan barmhärtighet, går världen under…

/Grubbelmia

Min brorson tittar på den frostiga gravstenen, och ser allvarlig ut när han frågar. ”Nej, här ligger din farfar”, svarar jag – med en känsla av att det inte gör honom så mycket gladare…

Nu har vi passerat ännu en allhelgonahelg, och jag besöker som vanligt min adoptivpappas grav. På något sätt trivs jag med att leva mitt liv i skuggan av döden.

Låter deppigt, tycker kanske någon. Men för mig innebär det att mitt liv får skärpa. Det är inte så att jag går omkring och tänker på döden varenda dag, men jag vill ta vara på livet – och inse att det kan ta slut när som helst.

Mycket klokt har sagts om döden, och jag vill här dela med mig av några favoriter:

  • Livet är en vacker såpbubbla. I döden ser du hur tom människans bubbla är. Carl von Linné
  • Döden är inte det värsta utan fruktan för döden. George Bernard Shaw
  • Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig självt? Så mycket bråk för så litet. August Strindberg
  • Människorna har stor respekt för döden, jämfört med den ringa respekt de har för livet. Henry de Montherlant
  • Till slut tog han mod till sig och trodde på döden efter livet. Nicolaus Cybinski
  • De flesta är bra på att glömma döden, medan endast några få kan glömma havet när de plaskar vid strandkanten. Mikal Rode
  • Man skall leva livet så att man blir vän med döden. Astrid Lindgren

Ett sätt att bli vän med döden, är tron på att döden inte är slutet. Igår vid Norra begravningsplatsen i Solna, förklarade jag för min brorson, att jag inte tror att Gud är död. Enligt min livsåskådning tror jag att jag ska få träffa både Gud och min adoptivpappa, när livet här på jorden är slut. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så… 

…men jag tror!

/Grubbelmia

Är det så enkelt? Om en vecka byter jag jobb. Inte så ovanligt, men… Jag har i över fem år arbetat på Vetenskapsrådet och går nu över till en tjänst som webb- och insamlingsansvarig för ett antal religiösa webbplatser och en kristen webbtevekanal. Reaktionerna har varit många och skiftande. Vad tycker du??

Åtta synder och sju dygder

Publicerat: mars 14, 2010 i Religionsgrubbel

Om ni har kollat in teveserien; Sissela och dödssynderna – vet ni nu vilka de sju dödssynderna är. Bäst var hennes sista avsnitt där hon lade till en åttonde…

Om jag minns rätt handlade den åttonde dödssynden om likgiltighet – att inte ta ställning. Kände mig obehagligt träffad av detta program. Visst tar jag ofta ställning, men ibland låter jag bli. Har funderat en del på varför jag då och då backar, när jag borde höja min röst. Är det feghet, bekvämlighet eller rädsla?

Efter att ha grubblat en stund över orsakerna till mitt syndande, bestämde jag mig för att googla efter dödssyndernas motsats – de sju dygderna.
Här kommer listan:

  1. Ödmjukhet – motsats till högmod.
  2. Öppenhet – motsats till girighet.
  3. Dygd – motsats till vällust.
  4. Medmänsklighet – motsats till avund.
  5. Förnöjsamhet – motsats till frosseri.
  6. Tålamod – motsats till vrede.
  7. Flit – motsats till lättja.

Hakade upp mig lite på det inte helt lättbegripliga ordet dygd.  Enligt Aristoteles kännetecknas den dygdige av att han gör det rätta därför att han vill göra det, och att han känner glädje när han handlar så. Jo, det låter väl bra. Men vad är dygd?

Enligt Wikipedia finns det fyra kardinaldygder; Rättrådighet, Tapperhet, Vishet och Måttfullhet. Ja, då förstår jag lite mer… men vänta nu. Vad betyder egentligen rättrådighet?

Enligt Kunskapskonsulterna innebär rättrådighet att man låter andra utvecklas i sin egen takt, och att man med alla medel försöker underlätta deras väg. Bra, då vet jag det.

Ju mer jag dyker in i syndernas och dygdernas underbara (?) värld, ju mer komplicerat verkar det bli. Listorna känns lite gammalmodiga och stundtals svårtolkade.

Är det någon som vågar sig på en uppdatering?

/Grubbelmia

Ps) Många tror att de sju dödssynderna är en lista, hämtad direkt från Bibeln. Så är inte fallet. Begreppet uppstod inom katolicismen, och var tillsammans med de tio budorden (som däremot är direkt hämtade från Bibeln), underlaget för livliga moral- och etikdiskussioner under medeltiden.

Jag känner väldigt dubbla känslor efter det att jag stänger av TVn. Under trettio minuter har Jonas Gardell med stor fart, fläkt och humor, i programmet ”Åh, Herre Gud”, försökt ge sitt svar på frågan som sysselsatt oss människor i alla tider; Vem är Gud?

Idén och initiativet är klockrent och mycket spännande. Detta är ett ämne som få vågar vid röra vid, och som förtjänar en mer offentlig plats än den hemma för mig själv, när jag inte är upptagen att titta på TV eller något annat. Varför är Gud så svår att tala om, är inte det konstigt? Så långt är det väldigt bra gjort…

Sedan kan man ju tänka att om nu Gud är något annat än en rent mänsklig konstruktion (som Gardell verkar hävda), utan att Gud istället är så stor och verklig som de flesta som tror på Gud tror… Då kan man ju undra om det inte krävs ett ganska ordentligt mått av högmod för att tro att en människa skulle kunna ge ett någorlunda fullödigt svar på den frågan. Hur troligt är det att muttern som håller bilhjulet på plats skulle kunna ge ett någorlunda rättvist svar på frågan; Vem konstruktören till bilen är?

Det som återkommer hela tiden i programmet är att Jonas, som han säger, inte får ihop Gud. Underförstått så finns det alltså ingen Gud. I själva verket är det ju inte Gud som han inte får ihop, utan det är sin bild av Gud – vilket är en helt annan sak.

Att vi som människor inte får ihop saker och ting betyder inte, att de inte existerar. Ett utmärkt exempel på detta är vår förståelse av ljuset. Vad är ljus? Det finns två modeller som används här, ljuset som en partikel och ljuset som en vågrörelse. Båda modellerna kan inte båda samtidigt vara korrekta, ändå fungerar båda inom sina områden och ändvänds under dessa givna omständigheter.

Vad lär vi oss av detta? Att ljuset inte existerar för det ”inte går ihop”? Nej knappast. Det enda som vi lär oss, är att vi inte har en fullständig förståelse av vad ljus egentligen är. Vår bild av ljuset ger bara en delvis beskrivning av vad ljuset är. Bilden beskriver egenskaper som ljuset har i vissa sammanhang, och ur vissa aspekter. Hur mycket större är inte Gud än ljuset?

Hur många fler aspekter av Gud är det som vi inte vet, anar eller ens kan förstå i vår egen kraft? Vår förståelse av Gud lider av samma problem, bilden blir inte fullständig. Jonas går fram på ett oförsiktigt och provocerande sätt (som vanligt), därför borde jag väl inte bli överraskad när Gardell hävdar att det ”nästan” är bevisat att Gud inte finns. Vadå ”nästan”? Antingen är det ett bevis eller så håller inte argumentet och då är det inte heller något bevis.

Det hade varit renhårigare att säga att Gardell själv anser att Gud är osannolik. Men det är ju klart, det blir ju inte lika klatschigt. Dessutom är osannolikhet ett svagt argument. De flesta som kommer ihåg kärnkraftsolyckan i Harrisburg på 70-talet, kommer också ihåg hur otroligt ”osannolik” den var ända tills den faktiskt hade inträffat. Någonstans verkar också Gardell själv betvivla sina egna slutsatser, för trots att det ”nästan är bevisat” så säger han sig inte kunna låta bli att tro på Gud. Åh, Herre Gud – Gardell…

Gästblogg på Grubbelmia.se av Mr. Alias

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=204586

Ängel utan vingar

Publicerat: november 20, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

Sakta fylls salen med folk. Kyrkan rymmer plötsligt många fler än på söndagens gudstjänster. Den kände journalisten Göran Skytte är här för att tala om sin omvändelse. Själv funderar jag på om jag omvänt mig, och i så fall när…

Känner mig ovanligt splittrad inför denna bloggpost. Ska jag skriva om mina lesbiska vänners fantastiska insats när jag mådde dåligt, eller kanske om den inspirerande föreläsare som jag hörde på jobbet i går (http://markmedia.blogs.com ). Han menar att sociala medier kommer att förändra människans vara på samma sätt som industrirevolutionen gjorde.

Stannar dock vid upplevelsen med Skytte. Han berättade om sin väg från ateist till gudstroende. Han efterlyser att vi pratar mer om synd, och då inte mord och annat grovt utan vardagssynderna som vi alla kämpar med. Skytte sa att vi har gått från ena diket till det andra.

För ett antal år sedan pratade vi kristna för mycket om synd, men nu vågar vi inte nämna det alls. Problemet menade Skytte, är att om vi inte pratar om synd så behövs heller ingen nåd. Och om människan inte behöver nåd, behöver hon inte heller gud eller förlåtelsen.

Göran Skyttes jobbigaste vardagssynd är högmod, säger han. Jag vet direkt vilken som är min. Under exakt en och en halv timme håller Skytte sin publik trollbunden.

Så vad kan vi då lära av detta? Rannsaka dig själv om vilka dina vardagssynder är, ta dem till gud och gå sedan vidare…

För cirka ett år sedan köpte jag en mycket fin ängelstaty. Har sedan satt den på en framstående plats i hallen. Nästan alla våra besökare beundrar den. Det jobbiga är att den nu tappat sina vingar. Jag har desperat försökt att limma på dem igen, men det funkar inte.

Ängeln utan vingar är fortfarande vacker, där hon sitter på sin sten. Och själv blir jag glad när jag ser henne. Jag vet inte exakt när jag omvände mig (som Skytte säger). Men det jag verkligen vet är att jag misslyckats med att leva det helgonliv, jag en gång drömde om. Kanske kan vi alla, likt min änglastaty i hallen – utsråla skönhet utan vingar?

/Grubbelmia.se

Hemfridsbrott

Publicerat: oktober 7, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

På väg hem från en hektisk dag på jobbet får jag oväntat sällskap av en ung tjej. Vi pratar som man gör om ditten och datten, när hon plötsligt säger att hon gillar att vara hemma hos oss för att ”det känns så fridfullt där”.

I bilen från tågstationen börjar jag fundera över det här med frid hemma. Det ska gudarna veta att många av dagarna hemma hos oss, känns långt ifrån fridfulla – men visst är det skönt de gånger lugnet infinner sig…

När jag senare på kvällen sitter nerkrupen i min säng, med min lilla laptop framför mig, tar grubblerierna ny fart. Jag börjar googla på hemfrid, fridfullt hemma och liknande ord.

Det första som kommer upp är reklam för städfirmor. Jaha, tänker jag. Visst känns det mer fridfullt hemma när det är någorlunda rent – men det är väl ändå inte där det sitter? Söker vidare och hittar en tant som säljer handbroderade bonader med texten ”Ej någonting i världen vid, når upp mot hemmets frid”. Ja, det låter ju vackert, men det säger ju ingenting om hur man uppnår detta tillstånd. Hittar till slut lite hurtiga råd av typen 7 regler för ett fridfullt hem. Artikeln riktar sig till småbarnsföräldrar. Nä, här blev jag inte mycket klokare.

Eftersom jag alltid gillat att fundera mellan ytterligheter och motsatsförhållanden, tänker jag att det kanske är lättare att fundera över vad ett fridfullt hem INTE är. Det första jag får upp i sökmotorn är definitionen av hemfridsbrott; Hemfridsbrott är i svensk rätt ett brott där någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad.

Okej… denna lag handlar om människor, men om vi byter ut ordet någon mot något kanske vi kommer på vad det är som bryter sig in i just våra hem för att störa hemfriden. Vad är det för orosmoment hemma hos mig som ”intränger eller kvarstannar” för att skapa ofrid och osämja?

Ja, ibland kan det vara teven. Andra gånger är det uppsjön av aktiviteter som gör att andningshålen krymper. Vi blir då lättirriterade och stressade. Kan också vara outtalade anklagelser som skapar dålig stämning, eller oviljan att förlåta och gå vidare.

Själv har jag märkt att jag mår som bäst hemma, när jag känner frid med mig själv. Kanske är det där jag måste börja? Ta itu med frustrationer, misslyckanden, ouppklarade oförätter och annat som stör min frid…

Den som vill följa Jesu bud att ”du ska älska din nästa som dig själv”, måste ju börja med att lära sig att älska just sig själv. Religiös som jag är, tror jag att jag ska jobba vidare med detta bud ett tag framöver. Kanske kan jag sedan bli bättre på den Gyllene regeln för ett fridfullt hem:

”Allt vad ni vill att människorna (partner, barn och andra) skall göra er, det skall ni också göra dem (Matteusevangeliet 7:12).”

/Grubbelmia

Sexigt i kyrkan…

Publicerat: september 9, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

Suggestiva trumljud fyller lokalen. Det vickas på höfter och huvuden i takt till axlar som dansar. Två kvinnor och tre män virvlar runt i altargången. En äldre dam i publiken kippar efter andan. Förra året var det några som nästan svimmade. Sång- och dansgruppen från Etiopien är här igen.

– Får det verkligen vara så här sensuellt, viskar en orolig kyrkobesökare i mitt öra.

Medan tanten viskar vidare flyter mina tankar i väg och jag börjar att grubbla över mina erfarenheter av sex och kyrka.

För många år sedan, när jag bodde i USA, var jag med i en kyrka som var mycket strikt på detta område. För att hjälpa männen att lusta mindre hade man regler för hur kvinnorna skulle klä sig. Självklart inga urringningar, och alla kjolar skulle täcka knäna – när vi satt ner! Ärmarna på våra blusar skulle gå nedanför armbågarna. Tänk… jag som ens aldrig förstått att armbågar skulle vara så sexiga, att de drar männens koncentration bort från Gud.

Ja, hur gick det då med oskulderna i denna kyrka? Inte så bra. Faktum är att jag inte vet om jag sett värre urspårningar någon annan stans. Verkar finnas få saker som tänder lusten lika snabbt och bra som om man försöker att strypa den. Det som pågick bakom kulisserna i denna kyrka, lämpar sig inte ens att skriva om på en så fritänkande blogg som Grubbelmia.se 😉 .

Okej… i Sverige är det kanske inte lika illa. Eller? Det pratas om kvinnornas klädsel både inom och utanför kyrkan. Hur kort var kjolen… hur tajt var blusen? Verkade hon bjuda ut sig på något sätt. Jaha – men då så…

Varför ska det vara så svårt att skilja det som är fult från det som är fint? Om någon får osunda tankar av en annans klädsel – ja, då är det väl dags att rannsaka sig själv och jobba med tankelivet. Eller så kan man fundera över det som min adoptivfar prästen alltid sa:

– Du kan inte hindra fåglarna från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo.

Tankarna är väl oftast inte mycket att oroa sig för, bara du sedan ser till att inte handla mot dina värderingar och det du själv tror på.

Så till det fina…

Gud har skapat oss med en förmåga att njuta av sex. Delar av denna härliga gåva lämpar sig kanske bäst för sängkammaren, medan andra delar mycket väl kan förekomma på allmän plats. Då menar jag kanske inte själva sexakten, utan sensualismen i sina renaste former. Sinnlighet, eld, lust och värme inspirerar och lockar. Spänningar släpper och vi blir fria.

När trummorna sakta tystnar, och etiopierna dansar ut ur kyrkan – då blir det plötsligt stående ovationer. Många skrattar befriat. Vad var det som hände?

Jo, Gud blev större…

/Grubbelmia