Grubbelmia.se

Efter att ha avslutat mina teologi- och diakonistudier funderar jag på hur dessa år format mig som person. Jesus säger att man ska älska sin nästa som sig själv. Igår avgav jag löfte om att älska och tjäna andra, men hur älskar man sig själv på ett sunt sätt?

Ett sätt kan vara att våga blomma ut och att spegla sig i människor som ger positiva bilder tillbaka, men detta kan vara lättare sagt än gjort. Hur kan jag ta reda på vem jag verkligen är, finns det några bra tips?

Dr. Alfried Längle säger att det finns en yttre och en inre väg. Genom den första vägen växer min identitet fram genom hur jag speglar mig i mitt kulturella sammanhang, mina roller, intressen och de människor jag omger mig med. Genom den andra vägen lär jag känna mig själv genom min vilja och mina beslut, men även genom att lyssna till min inre röst och den dialog som pågår där. Vi reflekterar, känner in, tänker och tar ställning till olika saker.

En annan viktig del enligt en av mina favoritfilosofer Ernesto Spinelli, är att vara uppmärksam på hur min kropp reagerar. Vid viktiga beslut bör du alltid lyssna på kroppens reaktion, eftersom det är lättare att dina tankar blir manipulerade – än din spontana fysiska reaktion.

Under större delen av mitt liv har jag låtit min identitet påverkas av den första vägen – speglingen i min omgivning. Inte alltid har denna väg lyft min självkänsla. Det som har hänt nu under de senaste studieåren är att jag steg för steg vågat närma mig den andra vägen, nämligen att lyssna mer på min inre röst och vad jag själv tänker och vill.

Jag tror att vi behöver bägge vägarna för att lära oss att älska oss själva på ett sunt sätt. Som diakon väljer jag att spegla mig i hur Gud ser på mig, när människors speglingar ibland gör mig ledsen. Människovärdet är något vi behöver vara rädda om, och genom att välja att se på varandra med kärlek kan vi tillsammans få blomma ut och bli mer oss själva.

Men sen är det kroppen och den där inre rösten, vi måste börja lyssna mer på. Stänga av yttre brus. Våga stanna kvar i tystnaden.

Och börja lyssna…
/Grubbelmia

Tror att jag och min man (efter 27 år tillsammans) snart kan ha gått varenda relationskurs som finns. Vissa var bra, andra sämre. Vi lärde oss olika kommunikationsmodeller, konflikthantering och kärlekens språk. Det är absolut inte så att allt varit förgäves, men trots schemalagda dejter, kunskap om bakomliggande motiv i bråken och bekräftande samtal – blir det till slut jobbigt att försöka vara den perfekte partnern…

Ett av mina favoritämnen just nu är existentiell psykologi. Även här har jag gått kurser. Vissa tycker att det låter lite deppigt att fokusera på att det enda vi egentligen vet, är att vi föds och att vi dör. Allt däremellan byggs upp av de olika förutsättningar som vi alla får, samt små och stora val som vi och omgivningen gör. Själv tycker jag att denna livshållning är realistisk och befriande. För mig personligen skapar den en slags förnöjsamhet med det som är, samtidigt som den uppmuntrar mig till att ständigt ompröva livet och de val jag gör.

Tillbaka till detta med relationskurser (man behöver ju inte vara ett par för att ha nytta av dem) så lär jag mig i existentiell psykologi att om man vill leva i varaktiga relationer, är det de många små kärlekshandlingarna i vardagen som är viktigast – attityden vi väljer att ha till varandra. Inte att boka tid på restaurang. Inte ens att kommunicera ”rätt” enligt olika metoder. Snarare är det vardagens små kärleksbevis som betyder något. Att kolla upp hur din partners dag har varit, vilka drömmar som finns och vad som känns jobbigt just nu. Sedan tillsammans göra aktiva val, om det behövs.

Ett återkommande tema inom existentiell psykologi, är att uppmuntra människor att våga välja och ompröva gamla beslut som skaver. Många gånger gör vi oss mer maktlösa än vi i själva verket är. När jag vågar göra de val som jag innerst inne vill göra, känner jag mig friare och gladare.

Den stora kärleken som många söker kan vara svår att finna, men genom att varje dag välja att göra många små kärleksfulla handlingar mot varandra, bygger vi ett kärleksrum där den stora kärleken – om än i bitar – plötsligt tonar fram…

Är inte detta fantastiskt?
/Grubbelmia

På onsdag – om fem dagar – fyller jag femtio år. Just därför vill jag dela en berättelse om fem blinda kvinnor och en elefant, som jag tycker säger något om mitt liv. Det var en gång fem kvinnor i olika åldrar. Den förste höll i elefantens ena öra. ”Det är ett stort blad”, sa hon. ”Nej”, sa den andra som höll om ett ben ”det är ett träd”. Den tredje hade fått tag i en av betarna. ”Det är ett spjut”, tyckte hon. ”Nej”, sa den fjärde som höll i svansen ”det är ett rep”. Och den femte? Hon trodde att elefanten var en orm, eftersom hon höll i snabeln.

Nu undrar ni kanske vad elefanten, har med mitt liv att göra?

Jo, om det är något jag lärt mig av livets med- och motgångar, är det att människan är en komplicerad varelse. Du och jag går inte att beskriva med bara några få ord. Om du hör en förenklad beskrivning av dig själv eller någon annan, kan du vara ganska säker på att den som gör uttalandet nog är en av de blinda kvinnorna i berättelsen ovan.

Hur jag ser på min medvandrare här på jorden, beror på vilket perspektiv jag har och vilken blick jag tittar med. En varm blick som älskar, ser något helt annat än den blick som ifrågasätter och kritiserar.

Blickar kan förändras över tid. Går det riktigt illa, tror vi att en människa inte består av något mer än just den lilla del vi ser. Men precis som en elefant är mycket mer än sitt öra, är helheten i ditt och mitt liv så mycket mer spännande och omfattande än delen.

Det som berättelsen om elefanten och de blinda kvinnorna säger om mitt liv, kanske är samma sak som den säger om ditt? Vi är så mycket mer än delarna. Kan vara hoppfullt att påminna både sig själv och andra om.

Känner mig förväntansfull inför att det finns så mycket mer att upptäcka!
/Grubbelmia

Så hette ett barnprogram jag såg som liten. Kan jag möjligtvis skylla min vilsenhet i vuxen ålder på en tv-serie? Nej naturligtvis inte – men efter femton år som webbpedagog (med olika yrkestitlar) vill jag göra något annat. Vet dock inte vad. Se programmet: http://www.oppetarkiv.se/video/1152802/vilse-i-pannkakan-avsnitt-1-av-10

Livet tar så konstiga svängar…

• Innan jag provat på att arbeta i vården, ville jag bli sjuksköterska.
• Innan jag provat på att arbeta som missionär, ville jag jobba för Gud.
• När jag ville kompromissa mellan det mjuka och det hårda, studerade jag Multimedia pedagogik-teknik.

Och här är jag nu. När jag har jobbat som webbansvarig i över femton år, är jag sugen på att göra något annat. Vad tycker du? Har du vågat byta spår i någon del av livet – ska jag våga?

Undrar /Grubbelmia

Värdelöst vetande, är ju ett välkänt begrepp. Men värdelöst grubblande? Efter att i en vecka nu ha grubblat över en helt obegriplig lapp som någon satt upp, har jag slutligen förstått innebörden av värdelöst grubblande.

Tomas och jag brukar ofta gå en runda runt Örnässjön, där vi bor. På vägen hem häromveckan, upptäckte vi en lapp som någon fäst på ett träd (se bild) ”STÖRRE GRENAR UTAN TAGGAR”. Vad i all sin dagar kan detta betyda?

Fyra tips på värdelöst grubblande

1. Du kan grubbla på vem som har satt upp denna lapp – antagligen kommer du aldrig att få svar på denna fråga.
2. Du kan grubbla över vilka träd som har grenar utan taggar. Gäller inte det de flesta träd i Sverige (jag trodde bara rosbuskar hade taggar)?
3. Du kan grubbla över att om du nu hittar genar utan taggar, varför måste de vara större? Hur definieras större?
4. Du kan grubbla över varför du ska placera dina nyligen funna större grenar utan taggar, just här – och vad händer med dem sen? Eldas de upp, eller fyller de en funktion för någon?

Cias Lyckopiller: ”De där nejen man inte tänker på”

För att du som läser Grubbelmia.se inte ska känna dig totalt besviken över veckan värdelösa grubblande, slutar jag min post med att tipsa om en väns bloggpost. Den heter ”De där nejen man inte tänker på”, och handlar om… Ja, varför inte kolla in Cias Lyckopiller – som bloggen heter. Cias senaste post där rekommenderas starkt › ›

Ja, med dessa värdelösa grubblerier tar jag nya tag med bloggandet i höst. Tanken är nu att försöka lägga ut en ny bloggpost varje söndag. Nästa fredag tänker jag blogga om ”Ingen vill längre titta på – alla vill vara i rampljuset”.

Välkommen tillbaka då!
/Grubbelmia

Tills nyligen skulle jag nog svarat ja, men efter att verkligen ha vandrat på räls nu i juli – vet jag inte om det är så roligt. Åtminstone om det går så snabbt, att man missar detaljerna…

Tomas och jag tycker mycket om att vandra. Gärna på nya platser, och nära berg eller hav. Förra sommaren vandrade vi på Åland en vecka. I år provade vi att vandra på Öland.

Dagen börjar lite kall och mulen. Vi försöker hitta rätt stigar, på vår ganska bristfälliga karta. Första delen är lätt vandring. Sedan, när vi promenerar längs en strandsträcka blir det lite tyngre steg i sanden – i gengäld är det sagolikt att se det glittrande havet rulla in och ut, hoppa till – och så in mot stranden igen.

Några gånger går vi vilse, så leden tar längre tid än beräknat. När vi plötsligt får syn på en gammal tågräls, och ser på kartan att vi kan gena hem till campingplatsen – fattar vi beslutet att vandra på rälsen istället för att leta igenvuxna stigar. Efter ett tag märker jag att jag slutar se mig omkring. Till att börja med känns det skönt att slippa leta efter nya stigar. Sedan kryper sig en malande otålighet på. Är vi inte framme snart?

– Det här är inte världens roligaste vandring, säger jag till Tomas.

Han uppmanar mig att sluta stirra rakt fram, och titta åt sidan istället. Och då får jag syn på trollen (se foton). Mitt inne i ingenstans har någon målat, och satt ut små söta stentroll.

Resten av promenaden grubblar jag över livets olika överraskningar, tempon och vägunderlag. Hur det är den oväntade upptäckten, som ofta får mig att känna framtidstro och se på livet med nya ögon.

Visst är det skönt när livet emellanåt går på räls. Men då gäller det att ha ögonen öppna för vad som händer vid sidan om.  Vissa tider ser jag bara framåt ett steg i taget, och då är det viktigt att fokusera just där.

Just nu känner jag starka (och till viss del oroande) förändringsvindar både privat och på jobbet. Jag sänker därför tempot för att undvika att snubbla – samtidigt som jag försöker titta mig noga omkring.

För kanske finns det fler små glada troll att upptäcka – även när livet inte går på räls?
/Grubbelmia

Körde ensam min familj från Florida till Los Angeles när jag bara var sexton år. Några år senare (fortfarande i USA) försökte fyra män preja mig av vägen mitt i natten, men jag körde ifrån dem. Efter det körde jag genom Mexikos öken till Sveriges vildmark. Om det är något jag trott mig behärska är det att köra bil – tills nu…

Tomas och jag har nyligen köpt en Toyota Auris. Idag körde jag den själv för första gången. Det mest pinsamma är nog att jag fick ringa Tomas två gånger, eftersom jag inte ens fick igång bilen. Hur kör man en bil utan nycklar och växel? Inte vet jag. Tydligen ska man trycka på en knapp (Oh, gud vad jag saknar bilnycklar), sedan ska man i ett visst läge (uppenbarligen inte det jag befann mig i) trycka på bromsen – för att få igång bilen. Om du tycker att detta verkar enkelt, så lägg till ryggmärgsnerverna som vill växla vid varje rödljus – fast detta är en automatbil.

Åkte till Willlys för lite shopping. När jag skulle köra ut från parkeringsplatsen tog bilen ett litet skutt. ”Varför då”, undrar du säkert. Ja, har man förutom problematiken som jag redan beskrivit – nu plötsligt fått en lite pigg bil. Ja, vad gör man då?

Vår tidigare bil krävde en del kraft och våld, både för att koppla – växla och gasa. Men det behöver tydligen inte vår nya pigga bil. Efter en del skuttande på parkeringsplatsen i Veddesta, lyckades jag (efter en blick från en man som sa att ”kvinnor borde inte köra bil”) ta mig hem. Vilket oväntat äventyr denna bilfärd blev…

Som vanligt börjar jag i detta läge grubbla. Varför är det så för mig att när något förenklas i mitt liv – upplever jag det som svårt?

Jag har många gånger sagt till Tomas att ” jag hanterade livet ganska bra innan jag blev lycklig med dig”. Jag är expert på att hantera ett krångligt liv – men hur gör man när det faktiskt fungerar?

Undrar /Grubbelmia

Någon frågade mig nyligen om jag fortfarande är förälskad i Tomas. Även om min kärlek till honom är större och intensivare än någonsin, tvekade jag. ”Är det verkligen förälskelse man kallar denna känsla”, grubblade jag…

Började fundera på de olika perioderna i Tomas och min relation. Den osäkra starten, när jag på darriga ben försökte tolka blickar, ord och beröring. Lättnaden när känslorna uttalades och besvarades. Sedan den mer typiska förälskelsefasen, med ett ständigt pirr i magen – där jag uppmärksamt och okritiskt, lyssnade till varje ord som Tomas sa. En ”Lära-känna-fas”.

Efter detta öppnades våra ögon sakta men säkert för varandras fel och brister. Kärleken fanns kvar, men blev mer verklighetstrogen. Sedan kom barnen. Småbarnsåren. Vaknätterna. Tröttheten.

Fokus flyttades från tvåsamhet till familjeliv. En härlig och rolig tid, med stort fokus på barnaktiviteter och myskvällar. Men även ett ständigt pusslande för att få arbete, fritid och familj att fungera. Det var i denna fas som vi båda upptäckte att vi kunde känna stark attraktion till andra än varandra. Antagligen för att vi inte gav vår relation tillräckligt med näring, på hemmaplan. Under dessa år upplevde vi våra största frestelser till otrohet – och vi anser det mer som Guds nåd än skicklighet, att ingen av oss trillade dit.

Så blev barnen äldre och tiden för tvåsamhet kom smygande tillbaka. Först blev det mer som en kris. Vad gör vi nu? Vilka är vi? Vad vill vi som par? Vi började anmäla oss till äktenskapskurser, och läsa böcker om hur man utvecklar en kärleksrelation. Gå på massagekurser.

Det märkliga som hände var att vi började lära känna nya sidor av varandra. Vi delade och försökte nära gamla drömmar, som legat i träda. Vi pratade och hoppades på en spännande framtid – och uttryckte vår önskan om att åldras tillsammans. En ny upptäcktsresa startade. Pirret i magen kom tillbaka…

Fast inte det där osäkra pirret. Inte heller det okritiska lyssnandet, eller blindhet för svagheter. Mer en nytänd nyfikenhet att fortsätta fiska i varandras okända vatten. Lära oss mer om beröringens njutning. Om mogen passion.

Det jag vill kalla efterälskelse.
/Grubbelmia

Solen sänker sig sakta över Funäsdalsberget. Jag burrar in mig i fjällstugans jättelika gröna och mjuka soffa – för att reflektera över året som gått. På många sätt är 2012, både det bästa och det värsta året i mitt liv…

Det bästa för att jag under våren fick fast anställning på ett arbete där jag trivs och utvecklas, och för att jag den fjärde augusti fick den underbara dotter jag alltid drömt om – när min son Samuel gifte sig med sin Amandine.

Det värsta för att jag detta år på allvar börjat ta tag i mitt skuggiga förflutna, och för att relationer i min närhet verkar försvinna in i Läskiga Huset – vem vet var detta slutar?

Ändå sitter jag här hoppfull inför året som kommer.

• Hoppfull för att ju skörare livet blir, desto större blir tacksamheten över livets små vardagliga glädjeämnen.
• Hoppfull för att jag nu äntligen förstår att det förflutnas skuggor, kräver ljus för att försvinna.
• Hoppfull för att meningen med livet är relationer, och därmed helt opåverkbar av ekonomisk och politisk oro i världen.

Läste nyligen en Facebook-upptatering där det stod något i stil med ”Problemet är inte problemet. Det är din attityd till problemet som är avgörande.”

Själv vill jag att min attityd från och med  2013 i alla lägen ska vara hoppfull.

Vem vill stå med mig i detta försök till nyårslöfte?
/Grubbelmia