Arkiv för kategori ‘Vardagsgrubbel’

På väg hem från fjällen, tar vi (mot min vilja) en genväg in på militärt område, där civila utan tillstånd ej får köra. Lite extra uppmärksamt tittar jag mig omkring, och får syn på två vägskyltar – som jag tyvärr ej vågar stanna och fota 😉

Den ena pekar till vänster på ”Tillfället 0,5 km”. Bara denna första skylt får mig att börja grubbla. Hur kan man märka en vägskylt på dettta sätt? Och är det verkligen så lätt att fånga tillfället, och åka åt rätt håll?

Fortsätter att grubbla på om  jag nyligen missat några tillfällen i livet. Eller kanske lite mer konstruktivt… Står jag inför tillfällen idag, som jag inte borde köra förbi?

Ja, du kan ju säkert förstå att en människa med grubblargener, får problem med vägskyltar som denna.

Som om det inte vore nog att vi kör på FÖRBJUDEN väg, MISSAR jag avfarten till ”Tillfället” och rullar vidare.

Några kilometer längre fram får jag syn på en ny skylt, det det står ”Paradiset 2 km”. Nu börjar du väl tro att jag hittar på, men det gör jag inte.

Ok, nya grubblerier tonar fram…

Varför är det längre till Paradiset än till Tillfället? Varför är det svårt att välja? Och varför måste man köra på Förbjudet området, för att hitta dessa vägar?

Någon som vet svaret?
/Grubbelmia

Idag tappade jag trosorna

Publicerat: juni 14, 2012 i Vardagsgrubbel

Man tror ju inte att det är sant, och jag är osäker på om jag verkligen borde blogga om det här. En del av er minns när jag gick från tandläkaren, med en dryg meter toapapper hängande från byxorna. Och den stilige mannen, som på engelska uppmärksammade mig om min situation. Tänkte väl då, att det inte går att bli mer utskämd på offentlig plats – ja, om man inte är rockstjärna eller nåt då…

På vägen till jobbet i morse, kände jag hur det knölade obekvämt i knävecket under min svarta jeans. Tänkte att ”det får jag kolla upp när jag kommer fram”. Strax utanför porten ropar en dam: ”Hallå där, du har tappat det här”. 

Jag vänder mig sakta om, och ser damen hålla i gårdagens trosor. Hur kan detta vara möjligt?

Drar mig till minnes att jag varit ovanligt trött, när jag alldeles för sent skulle gå och lägga mig. Slarvigt hade jag dragit av mig alla kläder och (ja, jag skäms) lagt dem i en hög på golvet.

I morse, när jag klädde på mig hade jag väl lite bråttom – eftersom mötet på Vetenskapsrådet började redan klockan 8.00. Borde väl ha skakat lite på jeansen, innan jag halvsovandes drog på dem.

Ja, resten kan du räkna ut själv…
/Grubbelmia

Hellre tidning än man?

Publicerat: juni 6, 2012 i Vardagsgrubbel

De sätter sig mitt emot mig på pendeltåget. Hon tar snabbt upp tidningen. Han börjar prata. Under hela resan gör mannen otaliga försök att fånga kvinnans uppmärksamhet, men hon stirrar stint ner i tidningen. Fick mig att börja grubbla över liknande situationer, fast där det är en mobil som verkar vara mer intressant, än det jag har att säga…

Det kan vara mötet på jobbet, där jag plötsligt lägger märke till någon av deltagarna som tittar ner i knät. Jag ställer en fråga till kollegan, som ser ut som ett frågetecken – eftersom hon eller han inte hört ett ord jag sagt.

Det kan hända en kväll när jag träffar kompisar. Telefonen ringer under middagen. Den aktuella vännen svarar, och sitter kvar vid bordet. Konsekvensen av detta är att vi andra får sitta tysta, tills personen i fråga har pratat klart.

Det kan inträffa under ett djupt samtal med mannen hemma. Vi har just kommit förbi det oväsentliga, och börjar nå varandra. Det plingar till i mobilen, och han måste genast kolla vem det är.

Eller som igår, på studentfesten. Kvinnans mobil ringde i stort sett konstant medan vi pratade. Hon svarade visserligen inte i telefonen, men berättade varje gång det ringde hur upptagen hon var.

Varför kan vi inte vara mer ”här och nu”? Blir det inte ett splittrat liv, om vi alltid ska hålla på med flera saker samtidigt? Är det inte fortfarande så att den fysiska mänskliga kontakten, betyder mer än digitala möten?

Ska vi verkligen låta mobiler, tv-apparater och tidningar – komma före den som sitter bredvid oss?

Jag bara undrar…
/Grubbelmia

Djupt inne i intensiva samtal med sönerna i baksätet, ser och hör vi plötsligt blåljus och sirener bakom oss. ”Shit”, säger Tomas, och kör in till kanten. ”Nu ryker körkortet”, tänker jag…

Först blir det att blåsa, för alkoholtest. ”Det ser bra ut”, säger polisen. ”Ja, det vore konstigt annars”, svarar Tomas. ”Jo, fast du har andra allvarliga problem”, säger polisen.

Polisens kollega, som gått iväg för att kolla körkortet, kommer tillbaka. ”Vet du varför vi stannade dig”, frågar han. ”Vi var inne i djupa samtal, så jag antar att jag kanske körde för fort”, svarar Tomas. ”Ditt körkort hade rykt vid 140 kilometer i timmen”, säger polisen. ”Högsta mätningen vi har på dig, är över 150 kilometer i timmen”.

En tung tystnad infinner sig. Samuel, Simon, Tomas och jag själv – ser säkert skräckslagna ut. Jag hinner tänka miljoner tankar (känns det som). Tomas funderar på vilket dåligt exempel detta är för vår son Simon, som just ska börja övningsköra. Poliserna står också tysta, och bara tittar på oss.

”Jag vill inte förstöra er lördagskväll”, säger sedan den ena polisen. ”Vi låter dig gå för den här gången” säger den andre. ”Men vi vill att du tar det lugnare framöver”.

Hela familjen Enblom har efter denna incident kommit in i en ”älska-polisen-fas”. Simon som går på gymnasiet, till och med funderar på att bli polis nu. Det som hände i går kväll, är sinnebilden för vad vi religiösa kallar nåd!

Sången nedan med Sting och The Police, tillägnas de två konstaplar vi träffade en sen lördagskväll, på vägen mellan Västerås och Kungsängen.

Jag älskar polisen!
/Mia

Härliga vänner på plats. Ni vågade, det andra bara drömmer om…

Magnifik vandring, bland annat till klostret San Salvador (se bilden). Varmaste dagen var det över 30 grader i solen – i slutet av april. Vi ville bara fortsätta!

Konstigaste maten såg ut som gråa maskar (enda bilden vi såg i alla affärer, men glömde fota). Godaste fisken i mitt liv, åt jag efter att den grillats på ved. Med en mycket mysig kypare…

De två trevligaste servitörerna och den finaste naturen med medelhavsstränder, upplevde vi i San Jordi. Detta är den mest romanstiska plats vi kan tänka oss för sonens  bröllopsresa (Samuels och hans vackra och smarta brud)..

Märkligaste hobbyn; Rosa och gröna duvor på hustaken (som vi såg från Edbergs solterass). Du som vet något om detta, skriv till mig!

Så stolt över att ha vänner som vågar.

Vad vill du ta för steg just nu – som skiljer sig från vad andra förväntar sig av dig?

Hälften vågat – dubbelt vunnet. Säger de som vet…

Jag vågar – men är ändå lite feg.

Började jobba idag igen. Varför kändes det inte kul?
/Grubbelmia

Mitt i filmen tänds alla lampor i biosalongen. Irriterat muller hörs bland publiken. ”Man får inte ha med sig pälsdjur på bio”, upplyser biovakten oss med hög stämma. Tystnad råder i vad som känns som en evighet. En kvinna med en liten hund i famnen, reser sig och går ut. Alla applåderar…

Händelsen fick mig att börja grubbla över människans förhållande till djur. All denna värme och omsorg som visas våra husdjur, är den ett surrogat till mänskliga relationer – eller ett komplement?

Jag har inget bra svar, har du?
/Grubbelmia

Brukar ständigt upprepa till vänner och kollegor att jag föredrar raka och ärliga människor, framför de som talar bakom ryggen. Så häromdagen hände det. En vän påpekade direkt till mig, att han tyckte att jag ägnade mig åt en form av dubbelmoral i en viss situation. Tror ni då att jag lever som jag lär, och blev glad över hans ärlighet? Tyvärr inte…

Först blev jag arg. Sedan sårad. Slutligen – efter att ha funderat i ett antal timmar, förstod jag att han hade rätt.

Denna incident fick mig att grubbla över hur lätt det är att säga vissa saker, så länge man slipper ta de praktiska konsekvenserna av sina uttalanden. Tror att jag kommer att fortsätta att säga att jag gillar ärliga människor – men kanske ska jag be dem att inte vara allt för ärliga 😉

Tack Brad, för att du vågade!
/Grubbelmia

Jag är dålig – och bra…

Publicerat: mars 26, 2012 i Vardagsgrubbel

Lyssnade på en stor tv-personlighet nyligen som berättade om hur hon tycker att vi borde prata mer om depression, sökande efter Gud och kampen mot sjukdom. Ingela Agardh lyfter fram hur vi måste våga prata om det svåra: “Vi är vackra och fula, starka och sköra, begåvade och korkade – samtidigt!” .

“Vi ska alla dö en gång, men det går att leva ett ärligare liv fram till dess”. Stämmer detta tycker du?

Kolla på www.webbkyrkan.se – om du orkar…
/Mia

En talande gravsten?

Publicerat: mars 2, 2012 i Vardagsgrubbel

Min adoptivfar Tore Forslund skulle ha fyllt 85 år i söndags, så jag besökte hans grav på Skogskyrkogården,  och sjöng hans favoritsång (Tänk när släkt och vänner…). Besöken där får mig alltid att grubbla lite extra över döden i några dagar. Nu i veckan höll jag dessutom på att sätta kaffet i halsen, när jag läser om framtidens gravstenar – som kan tala!

”Gravstenar med inbyggd lcd-skärm för bildspel och ir-sensorer som startar en förinspelad ljudhälsning, när någon närmar sig graven – det kan vara framtiden på svenska kyrkogårdar”, läser jag i tisdagens Metro.

Ännu har ingen i Sverige ansökt om att få använda en talande gravsten, men på Svenska kyrkans begravningsenhet tror man inte att det ska vara några problem att få tillstånd, så länge man ”håller sig till god gravkultur”. Vad nu det är.

Är det god gravkultur att den vanligtvis så fridfulla och eftertänksamma vandringen på kyrkogården, ska bytas ut till ett högljutt event med hälsande gravstenar och flashiga multimediapresentationer?

Jag tror inte det…
/Grubbelmia

En kvinna utan bh…

Publicerat: februari 20, 2012 i Vardagsgrubbel

…  ska väl inte kunna generera grubbel, men det gör hon. Jag störs av att jag störs.  Kan skylla på att jag är ovan med att fika med bh-lösa kvinnor, men det håller ju inte.     

Vill gärna se mig som en jämlikhetssträvande person som bejakar kvinnlig frigörelse. Ändå sitter jag där med min kaffekopp, och tänker mer på att amningen satt sina spår – än på vad kvinnan säger.

Vad är det för fel på mig?
/Grubbelmia