Grubbelmia.se

Man tror ju inte att det är sant, och jag är osäker på om jag verkligen borde blogga om det här. En del av er minns när jag gick från tandläkaren, med en dryg meter toapapper hängande från byxorna. Och den stilige mannen, som på engelska uppmärksammade mig om min situation. Tänkte väl då, att det inte går att bli mer utskämd på offentlig plats – ja, om man inte är rockstjärna eller nåt då…

På vägen till jobbet i morse, kände jag hur det knölade obekvämt i knävecket under min svarta jeans. Tänkte att ”det får jag kolla upp när jag kommer fram”. Strax utanför porten ropar en dam: ”Hallå där, du har tappat det här”. 

Jag vänder mig sakta om, och ser damen hålla i gårdagens trosor. Hur kan detta vara möjligt?

Drar mig till minnes att jag varit ovanligt trött, när jag alldeles för sent skulle gå och lägga mig. Slarvigt hade jag dragit av mig alla kläder och (ja, jag skäms) lagt dem i en hög på golvet.

I morse, när jag klädde på mig hade jag väl lite bråttom – eftersom mötet på Vetenskapsrådet började redan klockan 8.00. Borde väl ha skakat lite på jeansen, innan jag halvsovandes drog på dem.

Ja, resten kan du räkna ut själv…
/Grubbelmia

De sätter sig mitt emot mig på pendeltåget. Hon tar snabbt upp tidningen. Han börjar prata. Under hela resan gör mannen otaliga försök att fånga kvinnans uppmärksamhet, men hon stirrar stint ner i tidningen. Fick mig att börja grubbla över liknande situationer, fast där det är en mobil som verkar vara mer intressant, än det jag har att säga…

Det kan vara mötet på jobbet, där jag plötsligt lägger märke till någon av deltagarna som tittar ner i knät. Jag ställer en fråga till kollegan, som ser ut som ett frågetecken – eftersom hon eller han inte hört ett ord jag sagt.

Det kan hända en kväll när jag träffar kompisar. Telefonen ringer under middagen. Den aktuella vännen svarar, och sitter kvar vid bordet. Konsekvensen av detta är att vi andra får sitta tysta, tills personen i fråga har pratat klart.

Det kan inträffa under ett djupt samtal med mannen hemma. Vi har just kommit förbi det oväsentliga, och börjar nå varandra. Det plingar till i mobilen, och han måste genast kolla vem det är.

Eller som igår, på studentfesten. Kvinnans mobil ringde i stort sett konstant medan vi pratade. Hon svarade visserligen inte i telefonen, men berättade varje gång det ringde hur upptagen hon var.

Varför kan vi inte vara mer ”här och nu”? Blir det inte ett splittrat liv, om vi alltid ska hålla på med flera saker samtidigt? Är det inte fortfarande så att den fysiska mänskliga kontakten, betyder mer än digitala möten?

Ska vi verkligen låta mobiler, tv-apparater och tidningar – komma före den som sitter bredvid oss?

Jag bara undrar…
/Grubbelmia

Brukar ständigt upprepa till vänner och kollegor att jag föredrar raka och ärliga människor, framför de som talar bakom ryggen. Så häromdagen hände det. En vän påpekade direkt till mig, att han tyckte att jag ägnade mig åt en form av dubbelmoral i en viss situation. Tror ni då att jag lever som jag lär, och blev glad över hans ärlighet? Tyvärr inte…

Först blev jag arg. Sedan sårad. Slutligen – efter att ha funderat i ett antal timmar, förstod jag att han hade rätt.

Denna incident fick mig att grubbla över hur lätt det är att säga vissa saker, så länge man slipper ta de praktiska konsekvenserna av sina uttalanden. Tror att jag kommer att fortsätta att säga att jag gillar ärliga människor – men kanske ska jag be dem att inte vara allt för ärliga 😉

Tack Brad, för att du vågade!
/Grubbelmia

Lyssnade på en stor tv-personlighet nyligen som berättade om hur hon tycker att vi borde prata mer om depression, sökande efter Gud och kampen mot sjukdom. Ingela Agardh lyfter fram hur vi måste våga prata om det svåra: “Vi är vackra och fula, starka och sköra, begåvade och korkade – samtidigt!” .

“Vi ska alla dö en gång, men det går att leva ett ärligare liv fram till dess”. Stämmer detta tycker du?

Kolla på www.webbkyrkan.se – om du orkar…
/Mia

Min adoptivfar Tore Forslund skulle ha fyllt 85 år i söndags, så jag besökte hans grav på Skogskyrkogården,  och sjöng hans favoritsång (Tänk när släkt och vänner…). Besöken där får mig alltid att grubbla lite extra över döden i några dagar. Nu i veckan höll jag dessutom på att sätta kaffet i halsen, när jag läser om framtidens gravstenar – som kan tala!

”Gravstenar med inbyggd lcd-skärm för bildspel och ir-sensorer som startar en förinspelad ljudhälsning, när någon närmar sig graven – det kan vara framtiden på svenska kyrkogårdar”, läser jag i tisdagens Metro.

Ännu har ingen i Sverige ansökt om att få använda en talande gravsten, men på Svenska kyrkans begravningsenhet tror man inte att det ska vara några problem att få tillstånd, så länge man ”håller sig till god gravkultur”. Vad nu det är.

Är det god gravkultur att den vanligtvis så fridfulla och eftertänksamma vandringen på kyrkogården, ska bytas ut till ett högljutt event med hälsande gravstenar och flashiga multimediapresentationer?

Jag tror inte det…
/Grubbelmia

…  ska väl inte kunna generera grubbel, men det gör hon. Jag störs av att jag störs.  Kan skylla på att jag är ovan med att fika med bh-lösa kvinnor, men det håller ju inte.     

Vill gärna se mig som en jämlikhetssträvande person som bejakar kvinnlig frigörelse. Ändå sitter jag där med min kaffekopp, och tänker mer på att amningen satt sina spår – än på vad kvinnan säger.

Vad är det för fel på mig?
/Grubbelmia