Brukar ständigt upprepa till vänner och kollegor att jag föredrar raka och ärliga människor, framför de som talar bakom ryggen. Så häromdagen hände det. En vän påpekade direkt till mig, att han tyckte att jag ägnade mig åt en form av dubbelmoral i en viss situation. Tror ni då att jag lever som jag lär, och blev glad över hans ärlighet? Tyvärr inte…
Först blev jag arg. Sedan sårad. Slutligen – efter att ha funderat i ett antal timmar, förstod jag att han hade rätt.
Denna incident fick mig att grubbla över hur lätt det är att säga vissa saker, så länge man slipper ta de praktiska konsekvenserna av sina uttalanden. Tror att jag kommer att fortsätta att säga att jag gillar ärliga människor – men kanske ska jag be dem att inte vara allt för ärliga 😉
Tack Brad, för att du vågade!
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
”den som kan styra sin tunga är fullkomlig, och kan styra hela sin kropp”?
Ja, det gäller väl att ha Jesus som föredöme som alltid hade rätt ord till rätt person i rätt tid…
Linnea: Det står väl också i Jakobs brev att ”den som kan styra sin tunga är fullkomlig, och kan styra hela sin kropp”? Mäktig sak, denna tunga…
Mr Alias: Fastnar för dina ord ”Det kan också vara brist på kärlek att inte vara rak”. Detta ska jag grubbla vidare på…
Håller med om att det inte alltid är så lätt att ta emot rakhet. En del rakhet har man dessutom inte bett om. ”Vilka fula skor du har” – kan vara ett sådant exempel på en oönskad rakhet, där man i värsta fall döljer ren oförskämdhet bakom en mask av ett ”hederlig” gammalt: Jag är bara en rak person.
Som vanligt finns det diken över allt. Myntet har två sidor så klart. Det är ju inte heller bra när man går omkring och tänker negativa tankar om varandra utan att ge den andre någon som helst möjlighet att reagera; genom att låta den andre förstå att man exempelvis blivit sårad. Hellre rakhet än förljugenhet kanske?
Varför ska det vara så komplicerat? När ska man säga något och när ska man hålla sina tankar för sig själv? Kanske är det så som bibeln talar om att ”allt är bara tomt prat om det är utan kärlek” (1 Korintherbrevet 13).
I det ljuset kan det vara kärlek att vara rak! Det kan också vara brist på kärlek att inte vara rak. Det hela beror på syftet, dvs vad det är som driver dig. Att inte säga till när någon är på väg att begå ett ödesdigert misstag är ju faktiskt kärlekslöst även om det på ytan kanske kan verka som man är snäll, tolerant och förstående. Använd rakhet på ett kärleksfullt sätt inte på ett elakt sätt.
Tack för tänkvärt inlägg Grubbelmia.
mvh
/mr Alias
Lyssnade just på en undervisning via CD om Jakobs brev.
Jakob Jesu broder var ledare för 70000 nykristna i Jerusalem och borde ha haft mycket att förtälja om församlingsplantering etc.m.m.men väljer att behandla vikten av helgelse och bl.a. tungans rätta bruk. Gäller väl idag även skrift? Hans huvudtema är ”Nalkens Gud så skall han nalkas eder” Jag fick ett styng i mitt hjärta helt i linje med det Du tar upp här.