Jag har förälskat mig – i Indien…

Publicerat: januari 12, 2015 i Resegrubbel

När Tomas frågar mig om jag vill följa med honom på hans jobbresa till Indien, är jag först tveksam. Väl där, tar det inte många dagar innan jag helt förälskar mig i detta land och dess vänliga och hjälpsamma invånare. Läs gärna min resedagbok (med länkar) nedan innan du tittar på bildspelet, så förstår du varför jag finner Indien så fascinerande.

/Grubbelmia

 

Bombhot eller säkerhetsövning?
När vi efter tjugo timmar på resande fot äntligen landar i Bombay (som i Indien heter Mumbai), är uppståndelsen stor. Vi går igenom en lång rad säkerhetskontroller och lika många vänligt leende indier. Sedan visas vi ut till bussen som ska ta oss till inrikesterminalen, och flyget till Bangalore (som i Indien heter Bengaluru). När vi väl blir avsläppta vid inrikesterminalen, börjar någon hojta om att vi måste gå tillbaka mot bussarna. Efter stor förvirring slussas vi på en ny stekhet buss, som snabbt tar oss bort från inrikesterminalen – till en uppsamlingsplats mitt på flygplatsen. Vi gör några stopp för att plocka upp flygplatspersonal, åker sedan förbi polis och militärer som kommer springande. Inom loppet av cirka 15 minuter töms hela inrikesterminalen på folk. Så börjar då vår svettiga väntan. En efter en samlas bussar med resenärer omkring oss. Ingen information ges, och många börjar oroligt att skruva på sig. Det talas om bombhot. Tydligen är den 26 november (dagens datum) årsdagen för en rad hemska terrordåd, som inträffade i Bombay för sex år sedan. Efter en dryg timme i den 35-gradiga bussen (Tomas skjorta är genomblöt ) får vi veta att vi varit med om en säkerhetsövning. Bussarna åker tillbaka till inrikesterminalen, där vi efter ytterligare några rigorösa säkerhetskontroller – får gå på planet. Vad som egentligen hände, verkar resenärerna vara oense om. Många tvivlar på att det var en säkerhetskontroll. Kanske var det bara ett försök att maskera ett bombhot, för att vi alla skulle behålla lugnet? Svaret får vi nog aldrig veta – men en dramatisk start på vårt första möte med Indien blev det iallafall!

”Om jag följer trafikreglerna krockar jag”
Orden kommer från taxichauffören, när han förklarar logiken i den indiska körstilen. Han säger att man måste strunta i alla regler och istället lära sig läsa trafiken. Bilar, motorcyklar och människor – kan plötsligt dyka upp från helt oväntade håll, och då måste du anpassa dig genom att köra sakta och kommunicera med tutan. Chauffören skrattar länge och högt när jag berättar att att det säkert är över ett år sedan jag tutade i trafiken. Sedan skrattar han ännu högre när jag berättar att det i Sverige är förbjudet att sitta fler än två personer på en motorcykel. Trots att jag bara förstår hälften av vad han säger, lyckas vi kommunicera ganska bra under våra tre timmar tillsammans i rusningstrafik. Han berättar om skillnader mellan fattiga och rika i Indien. Till sin fru har han råd att köpa en sari (indisk klänning av ett 5-6 meter långt tygstycke) för högst 250 kronor (och då hör han inte till de allra sämst ställda), medan de rika kan spendera mellan 20 000 och 100 000 kronor på en sari. Vidare förklarar han att anledningen till att han och hans fru bara har ett barn, är att de då får lägre skatt – ett sätt begränsa barnafödandet. Vad annorlunda livet kan se ut.

Ett fnittrigt fredagskontor
Anledningen till att jag över huvud taget befinner mig i Indien, är ju att Tomas är här på en jobbresa. Han utbildar i ett affärssystem, under tiden som jag sitter med hans indiska kollegor och skriver PM i bibelteologi. På kontoret arbetar drygt 40 personer. De är alla (utom cheferna) ganska blyga, och sitter i ett stort kontorslandskap. Under dagarna är det nästan helt tyst, men idag fredag – plötsligt på eftermiddagen – ändras stämningen radikalt. Man hör hur det pratas och fnittras – snart börjar månadens ”Birthday Bash”. Då firar man de som fyllt år under månaden, med lekar och presenter. De annars ganska tysta och formellt vänliga indiska kollegorna, blir som barn på nytt. Vi lekar skrattar så vi kiknar, och äter tårta. Det känns som ett barnkalas för vuxna. Antar att allvaret är tillbaka efter helgen.

Skolstrejk mot våldtäkter
Vi besöker en vacker katolsk kyrka kyrka som vår guide tror att vi vill se, eftersom vi är kristna. Förklarar för honom att vi har gott om kyrkor i Sverige, och att vi i Indien hellre tittar på tempel, palats och indiskt vardagsliv. Det som dock blir intressant med detta stopp, är en stor strejk med hundratals skolflickor i uniform. De protesterar mot ouppklarade våldtäkter på unga flickor. På deras handskrivna plakat står det ”We want justice”, vilket också är orden som de skriker i kör medan de marscherar fram. Vi får höra att problemen med våldtäkter i Indien har ökat, och att de män som har pengar alltid kan köpa sig fria. När vi ändå är inne på det känsliga området sex – får vi också veta att homosexualitet tidigare var lagligt i Indien, men att man nyligen dragit tillbaka denna lag. Om du nu öppet på gator visar att du är homosexuell, kan vem som helst anmäla dig – och du riskerar då fängelsestraff. Jag passar på att fråga lite om de transsexuella tiggare jag sett på gatorna och vid templen. Indier verkar har en dubbel inställning till dessa människor. De blir utstötta ur sina familjer, eftersom syskonen riskerar att ej bli gifta om folk får veta att det finns transsexuella i familjen. Samtidigt kallar man på dem för att de ska utföra ritualer över nyfödda barn, som någon slags beskydds- och välsignelseakt. Tänker att det är lika bra att adressera alla mina obekväma frågor på en gång, så jag fortsätter vårt samtal med att fråga om arrangerade äktenskap. Den indiske chefen som sitter med i bilen, berättar att hans äktenskap är arrangerat. Fortfarande är det 75 procent av alla indier, som gifter sig på detta sätt. Skillnaden mot förr, förklarar han – är att man nu får chans att lära känna sin blivande make/maka innan man gifter sig. Den tanke som slår mig nu, är att fråga honom vad som händer om man under denna ”lära-känna-period” kommer fram till att man inte vill gifta sig med personen ifråga. Men här går min gräns, det känns för personligt – så jag låter bli att fråga.

Grubbelmia blir turistattraktion
En av våra intressanta utflykter går till närområdets slott och tempel. Första stoppet blir dock gravarna för Tipu Sultan of Mysore och hans släktingar. Tipu och hans familj dödades den 4 maj 1799, när han modigt kämpade mot britterna. Trots den tragiska händelsen, är mitt minne från denna plats nu mest av det komiska slaget. Flera av de manliga besökarna verkar anse att jag är en större turistattraktion än själva gravarna. Om och om igen ombeds jag posera med dem för fotografering. Vår guide förklarar att många av dessa män kommer från landsbygden, och är inte vana att se blondiner ”i verkligheten”.  Vi åker vidare till Mysore, som är känt för sina många palats – och sedan äter vi en kunglig lunch på Mysores största slott. Vid sista templet vi besöker märker jag att även flickor och kvinnor börjar att fotografera mig i smyg – av samma skäl antar jag. Detta är något som jag under hela indienvistelsen till slut får vänja mig vid, och finner komiskt. Är det så här det känns att vara filmstjärna?

Ett café fullt av tibetmunkar
På slingriga vägar berättar vår guide om hur Indien på 60-talet tog emot över 10 000 flyende tibetbuddister, och gav dem land och uppehållstillstånd i Bylakuppe – dit vi nu är på väg. Vi ska besöka världens äldsta Nyingmakloster Namdroling Nyingmapa, där det både finns män, kvinnor och barn – alla med rakade huvuden och orange-svarta dräkter. Har både frågat och googlat runt, för att försöka förstå hur detta klosterliv fungerar. Om någon vet mer om detta, så hör gärna av dig. En munk får tydligen gifta sig med en nunna, och deras barn kan sedan från tidig ålder börja sin träning till framtida klosterliv. Förutom det märkliga med detta (jämfört med västerländskt klosterliv), var mitt första möte med tibetmunkarna på ett café. Där sitter de och fikar som alla andra – när jag trodde de skulle hålla sig strikt inom klostrets område. Det är spännande att få vidga sina perspektiv på saker och ting.

En vakt vid varje rulltrappa
Något man slås av redan när man är på väg till Indien, är känslan av att det med svenska mått mätt, finns för mycket personal överallt. På flygplanet, får vi mat och service snabbare än vanligt. När vi landar är det fem olika personer som kollar våra boardingkort, innan vi går på nästa flyg. På hotellfrukosten är det en kvinna som hälsar oss välkomna, en kvinna som tar oss till vårt bord, en man som kommer med kaffe och juice, en annan man som har ansvar för att fylla på, en tredje man (i kostym!) som serverar omeletten och slutligen en sista person (kvinna eller man) som ansvarar för att önska oss en trevlig dag på vägen ut – och då räknar vi naturligtvis inte in den personal som tillagar, lägger upp, diskar och städar i matsalen. Trots denna bakgrund blir vi ändå förvånade när vi besöker ett stort köpcentrum och upptäcker att det finns en anställd vakt vid varje rulltrappa – och en ny på varje våningsplan. Så i just detta köpcentrum, skapas 20 arbetstillfällen – bara som rulltrappsvakt. För att inte tala om alla vakter utanför affärerna. Månne detta koncept vara lösningen på svensk långtidsarbetslöshet?

När en indisk gud tar mänsklig form – kallas han avatar
Otaliga timmar i Bangalores bilköer, spenderas med att jämföra kristendom och hinduism. Att vårt värdpar här är praktiserande hinduer, har skapat många spännande samtal om liknader och skillnader i våra tankar och trossystem (själva ordet hinduism betyder just tankesystem). Om jag ibland har tyckt att det är svårt att förklara att jag bara tror på en Gud – men i formen av Fader, Son och Ande – så är den utmaningen ingenting om man jämför med att försöka förklara hur Indiens alla gudar hänger ihop. Med risk för att jag missförstått något, har jag lärt mig följande av vårt värdpar. De flestas hinduers mål med livet är att nå frälsning. Detta innebär för dem att man förenar sig med gud och slipper återfödas. Det finns tre gudar som är de största (avbildas med fyra armar), och som de miljontals andra gudarna utgår från. En skapargud Brahma – denna gud  har även fyra ansikten men man tillber honom inte så ofta, eftersom han som vårt värdpar säger ”liksom har gjort sitt”. Då är det större fokus på Vishnu  ”uppehållaren”. I den monoteistiska hinduismen (vaishnavismen eller vishnuismen) dyrkas han som den enda, allsmäktiga och personliga guden. Innan resan kände jag faktiskt inte till att det finns en variant av hinduism som bara tror på en gud (monoteism). Hur som helst avbildas Vishnu vanligen med blå hy. Vishnu härskar i himlen, där de rättfärdigas själar får sin belöning efter döden, men han anses även vara den som ger liv och energi här på jorden. Förstörarguden Shiva är den gud som vi har mest diskussioner kring. Han avbildas vanligtvis med tre ögon (varav det tredje anses vara det förgörande). Shiva bär på sitt huvud en halvmåne. Först uppfattar jag honom som hinduismens motsvarighet till Satan – men han anses inte ond och man är inte rädd för honom. Att man tillber Shiva är vanligt, eftersom han är den som avgör vad som händer när du dör – om din själ finner frid eller inte. När en gud tar sig mänsklig form, kallas han avatar. Så här säger en av hinduismens heliga skrifter Bhagavad-Gita, om detta skeende: ”Närhelst världens dygd och rättvisa dalar, när last och orättfärdighet tar säte på tronen, då kommer jag, Herren, och återbesöker världen i synlig form, blandar mig som människa bland människor. Genom mitt inflytande och min lära raserar jag ondskan och orättvisorna och återuppbygger det goda och rättvisa.” Många hinduer tror att den sista stora avataren som ska komma heter Kalki ”Den vita hästen”. Han kommer att avsluta den nuvarande eran av mörker, förvirring, ofred och förstörelse. En gud som tar mänsklig form och utplånar ondskan – låter det bekant?

Tre timmars söndagsgudstjänst
Även om det mest intressanta med resan är att försöka förstå hur hinduer lever och tänker, var vi ändå nyfikna på att få uppleva hur en baptistkyrka fungerar här. På internet hittade vi en som vi tyckte låg nära. Vi besöker Bethany Baptist Church två gånger, och bägge gångerna tar själva resan drygt tre timmar – på grund av trafikstockningar. På söndagen börjar mötet med att vi delar in oss i mans- och kvinnogrupper, för att be för 24 olika böneämnen. Detta tar av naturliga skäl sin lilla tid. Efter en timme börjar själva gudstjänsten. Två män går upp på plattformen. Deras uppgift är tydligen att prata lite om varje sång vi ska sjunga, för att sedan med höga stämmor leda den unisona sången. Efter sången läser vi alla högt ur Bibeln tillsammans. Sedan kommer en lång predikan som handlar om att inte förlita sig på missionärer för att sprida det kristna budskapet – utan att detta är en uppgift som gäller oss alla. Slutligen går pastorn igenom de viktigaste av de 24 böneämnena – en gång till. Efter cirka tio pålysningar är den över tre timmar långa gudstjänsten äntligen slut. Och det är vi också. Så vi kissar och åker hem.

Lyckokursavslutning på Art of Living Ashram
Från indiska gudar, till baptistkyrka vidare till ett besök på ett ashram. Veckorna i Indien tillhör några av de mest intensiva jag och Tomas någonsin upplevt. Från tidiga morgonen till sena kvällen, fylls de nya intrycken på – och då jobbar och studerar vi ändå under vardagarna. Tanken på att besöka ett ashram föds av en av mina systrar, dagen innan utresan. Om jag ska vara ärlig, förstod jag inte riktigt vad hon menade. Men när vårt värdpar frågar om vi är intresserade av att besöka Indiens populäraste Ashram, strax utanför staden där vi bor – tar vi chansen och tackar ja. Platsen är vacker med fontäner, fågelsång och stora grönområden. Människor sitter i lotusställning och mediterar. Gurun som äger hela anläggningen heter Sri Sri Rari Shankar. Anländer lagom till avslutningsceremonin för en helgkurs i ”Hur man blir lycklig”.  Vi tittar på vackra lyckodanser och lyssnar till hur deltagarna berättar om förvandlade liv. En ung man från Danmark, bugar sig mot den stora bilden av gurun – samtidigt som han uttrycker sin tacksamhet över förmånen att få vara lärjunge till en guru som fortfarande lever. Min skepticism går igång. Hur kan man tro sig vara så totalt förvandlad på en enda helg? Själv har jag inte lyckats trots decennier av försök. Är tveksam till snabba förändringar – och jobbar numera med små och långsamma steg framåt. Att kursen som lovar göra dig lycklig sedan är dyr. Ja, det gör mig bara ännu mer misstänksam…

”Meningen är att ni ska behandlas som kungligheter”
Orden kommer från vår indiske värd Gopi, när han förklarar varför de bokat in oss på ett 5-stjärnigt hotell. Eftersom det inte är vi som betalar, finns det ju inget att klaga på. Förutom möjligtvis den obekväma kontrasten till de hungriga tiggare vi möter på gatorna. Jag vågor knappt tänkta på hur många fattiga som hade kunnat få mat, för varje ny natt vi sover på Sheraton i Bangalore. Detta är ett lyxliv som Tomas och jag definitivt inte är vana vid. Vår stora ”king size”-säng är bäddad med sidenlakan. Varje morgon kommer de och hämtar vår smutstvätt, som de sedan tvättar och stryker under dagen. När vi kommer tillbaka till rummet efter en lång dag på Tomas indiska kontor – väntar kaffe, te, kalla drycker och snacks på oss. Har vi råkat slänga kläder eller prylar på golvet är de prydligt hopvikta och tillrättalagda. När vi sedan åker ner i hissen väntar en man som enbart har som uppgift att hälsa oss välkomna ut ur hissen. Framme vid entrén frågar någon hur vår dag har varit, och när vi sedan ska in i taxin skyndar en butler fram och öppnar dörren. Need I say more?

Vi kan av misstag ha förödmjukat Hare Krishna
Gårdagens kvällsutflykt går till Indiens största Hare Krishna-tempel. En mäktig upplevelse att besöka denna monoteistiska gren av hinduismen (de tror enbart på EN gud, Krishna). Indierna är verkligen ett djupt religiöst folk, och orangeklädda munkar blandades här huller om buller med vanliga människor. Efter att ha vandrat förbi Krishna och hans fru, sätter vi oss med de andra besökarna på golvet för att titta på offerceremonierna och lyssna på Krishna-musik. I bokhandeln har vi köpt en av hinduernas viktigaste heliga skrifter Bhagavad-Gita, och de har då lagt ner en hoprullad affisch utan att vi visste vad den föreställde. Tomas lägger påsen under sina fötter, utan att förstå vilken fruktansvärd handling han just begår. En upprörd man kommer springande, och rycker bort påsen. Tydligen är det Hare Krishna själv som är avbildad på affischen vi just fått. Att placera en bild på Krishna vid en människas fötter är en stor skymf. Vi ber vår värd förklara för mannen att vi inte visste att det var en bild på Krishna som vi lagt vid fötterna. Sedan smyger vi skyndsamt ut – för att undvika upplopp…

Bjudna på hinduiskt bröllop
Våra veckor här i Indien, har varit helt fantastiska och just som vi inte trodde att det kunde bli bättre – bjuds vi på hinduiskt bröllop. Själva ceremonin börjar klockan åtta – på morgonen – men vi anländer tillsammans med vår indiske värd Gopi, strax efter klockan nio. När vi kommer in i bröllopshallen, ser vi det vackra brudparet i full gång med dagens långa program. De hinduiska prästerna talar i mikrofonen, gör elds- och rökelseritualer och säger en massa saker som vi naturligtvis inte förstår. Men spännande är det. De öronbedövande trummorna och blåsinstrumenten, försätter oss nästan i trans. Efter någon timme, avbryter vi för att gå en trappa ner och äta frukost. Allt medan bröllopsceremonin fortsätter. Sedan sitter vi några timmar till, innan vi gör ett nytt avbrott för att äta den exotiska bröllopsmiddagen – som serveras på bananblad (anses förstärka rätternas smak). Vi lämnar brudparet och de många gästerna någon gång efter klockan 14.00 – och då pågår bröllopet fortfarande. Förutom ett charmerande brudpar, som vi fick chans att prata en del med – kommer jag att minnas besökarnas färgglada och traditionella sidenklädnader. Innan vi lämnar festen får vi varsin kokosnöt i en fin påse, som present av brudparet. Så… tillbaka till frågan från ett tidigare blogginlägg, om vad som händer om man inte vill gifta sig med den make/maka föräldrarna valt. Gopi svarar att ”det beror på hur beroende man är av sina föräldrar”. Kan man klara sig på egen hand, kan man gå emot föräldrarnas vilja – annars inte. Det vanliga här är att bruden flyttar in med mannens föräldrar och syskon – och för att det ska fungera måste man ju ha familjens välsignelse. En annan indisk kollega till Tomas berättar att det även är tradition här att sonen i huset, inte ska gifta sig innan sina systrar. Han berättar också att det finns en uppsjö av äktenskapsförmedlingar på internet. Där kan föräldrarna avgränsa sin sökning, enligt de preferenser som finns. Men innan ett par träffas för att lära känna varandra, måste den tilltänkte alltid godkännas av föräldrarna. En sista intressant detalj kring detta med indiska bröllop. Jag frågar Gopis trevliga fru Anitha, om vad som händer om man blir förälskad på jobbet. ”Ja, då har man två hinder”, svarar hon. Först bör föräldrarna godkänna personen ifråga, sedan måste man fråga de hinduiska prästerna om man passar ihop astrologiskt sett (kopplat till när man är född). Säger prästerna att man inte passar ihop, ja då ger de flesta upp sina tankar på giftermål. Så astrologin verkar trots allt viktigare, än föräldrarnas samtycke…

Annonser
kommentarer
  1. Linnea skriver:

    Tack för detta otroligt intressanta bildspel och text!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s