Jag har just stoppat in den sista tuggan, efter en snabb men god måltid. En av mina nysvenska vänner lutar sig långsamt fram, och berättar om en simtur hon tagit i Hjälmaren nyligen. Efter att ha simmat ut en bra bit i sjön blev hon rädd, eftersom hon kände undervattensströmmar och var orolig att sugas med. Min manlige vän till vänster, skrattar högt och säger:
– Det finns inga undervattensströmmar i Hjälmaren… inga valar och hajar heller.
Min nysvenska vän skrattar generat med. Hon är van att bada i betydligt vildare vatten än Hjälmaren.
Vårt samtal vid matbordet leder till att jag till slut sitter ensam kvar, grubblandes över trygghet och rädsla. Funderar över vilka grunder vi har för det som skrämmer oss.
Jag känner mig ofta rädd när jag promenerar ensam hem, under sena kvällar. Får då ibland höra att min känsla är ganska obefogad, eftersom det sällan händer något otrevligt där jag bor.
Dessa fakta tar tyvärr inte alls bort min rädsla, eftersom jag har mer än tillräckligt med erfarenhet av att bli överfallen och råka illa ut – om än inte just här. Rädslan sitter inte i huvudet, utan mycket längre ner…
Förstår mig egentligen inte på, vad det är för mekanismer som gör mig rädd.
Först tänkte jag att otrygghet grundar sig på dåliga erfarenheter i andra, liknande sammanhang. Sedan kom jag på att en del av det som skrämmer mig – ibland helt saknar grund.
Hamnar några dagar senare (åter igen efter en god middag) i en ny diskussion om vad som skrämmer oss. Två nära vänner säger då i kör:
– Bästa sättet att hantera rädsla, är att träna bort den.
Man måste våga utsätta sig för den, och se att inget otäckt händer. På så sätt tränas hjärnan om, och slutar upp att signalera fara.
Jo, men visst, tänker jag… Låter som klassisk fobiträning. Fungerar kanske på min nysvenska vän, som simmar i Hjälmaren – eller på min kompis i Bro som är rädd för råttor. Men det funkar inte på mig, det vet jag av erfarenhet.
Efter femton års kvällspromenerande, utan överfall – är jag fortfarande rädd. Inga nya spår i hjärnan där inte. Forfarande skriker den ”fara, fara” vid minsta ljud eller rörelse.
Träning tycks inte bita på mig.
Är det någon som kan följa med och hålla handen i stället?
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
TILL TBE!
KANSKE KAN DET OCKSÅ VARA TVÄRTOM ATT UTAN RÄDSLA INGEN
KÄRLEK???????????
Jag tvivlar starkt på att rädsla kan vara en grund för kärlek. Den närmaste situation som jag känner till som liknar en sådan situation torde vara helsingforssyndormet. Där gisslan börjar sympatisera med sina förövarare. Vad jag känner till så försvinner effekten när tvångssituationen upphör och gisslan börjar känna sig trygg igen. Äkta kärlek uppstår alltid när man är fri att välja att älska eller inte.
Där med inte sagt att kärlek inte kan uppstå i ”tvångssituationer” som ex vis arrangerade äktenskap. Då växer kärleken fram som ett frittval av respektive part (de kan också välja att inte älska även om de lever i hop och får barn). Detta sker vart efter de lär känna varandra och kärleken kan bli lika djup som om man valda varandra från början. De ingredienser som får kärlek att spira är dock aldrig rädsla för ens partner.
Detta innebär dock inte att man inte kan känna kärlek och vara rädd samtidigt. Man kan älska någon och innan man talat om det är man rädd för att det inte är besvarat. Man kan älska sin partner men vara rädd för att bli övergiven eller bedragen. I dessa fall så älskar man trots rädsla, dvs kärleken är starkare än rädslan. Rädlsan är inte grunden för kärleken,
Där emot fullkomlig kärlek, dvs kärlek som är ovillkorlig och utan egen vinning (inte så vanlig tyvärr), har den intressanta egenskapen att den helt tränger undan rädsla.
/TBE
Det verkar som vissa händelser kan etsa sig fast i vårt medvetande och bli svåra att bli av med. Har det sin grund i en otäck händelse som man varit med om kan det sitta i hårt, det är form av betingnig antar jag, dvs att att en koppling mellan en plats, sak eller situation med själva rädslan.
Vi är antagligen alla fulla av sådana kopplingar av olika slag i våra liv utan att ens vara särskillt medvetna om det.
Rädsla kan vara okey så länge den inte blir ett allt för stort handikap. Som när rädslan inskränker vår frihet, om vi ger efter för mycket för rädslan och dem tenderar att ta över livet.
Men om det handlar att man tycker att det är lite otäkt att gå själv genom parken genom mörkret och önskar att man har någon att hålla handen så kanske det till och med ger lite extra krydda till relationen till den som du håller i handen.
Jag tror det är meningen att vi ska behöva varandra. Ty där kärlek är kan inte rädsla vara.
/TBE
INTRESSANT FRÅGESTÄLLNING! VARFÖR??……………
HAR INGET RECEPT SOM PASSAR ALLA UTAN KAN TYVÄRR ENBART TALA
FÖR MIG SJÄLV EGNA IAKTAGELSER, UPPLEVELSER OSV.
PÅ DET RELIÖSA (”KRISTNA”) PLANET MYCKET ENKELT…DJÄVULEN GÅR OMKRING SOM ETT RYTANDE LEJON….. VEM SKULLE INTE VARA RÄDD MÖTA ETT LEJON SÄRSKILT OM MAN ÄR OBEVÄPNAD….?
SLUTSATS: GUD ÄR GOD DJÄVULEN OND OSV……..BIBELN SÄGER FRUKTAN FÖR BL.A DJÄVULEN….BRISTER I GUDSRELATIONEN, BRIST PÅ GUDSFÖRSTRÖSTAN,TILLIT, TRO MM……….DEN ÄR SÅ HÅRD O FÖRDÖMMANDE ATT DEN SÄGER;” FRUKTAN FINNES ICKE I KÄRLEKEN…FÖR KÄRLEKEN DRIVER BORT ALL FRUKTAN…. SLUTSATS DET ÄR NÅGONTING SOM ÄR FEL PÅ MIG VAD GÄLLER KÄRLEK OSV…..
VID DESSA TANKEGÅNGAR SOM LÄTT LEDER VIDARE TILL SKULD ÅNGEST OSV ….FRITAR JAG MIG FÖR GUD HAR SIG LITE SJÄLV ATT SKYLLA DVS HAN ÄR MEDSKYLDIG!!! ANNARS SKULLE JU OM MAN GÅR VIDARE LIVET I SIN HELHET BLI OUTHÄRDLIGT ATT LEVA ELLER??
SÅ DÅ OM VI GÅR VIDARE PÅ DET ”ICKE RELIGÖSA PLANET” ALLTSÅ MER FILOSOFISK INTELLEKTUELLT BLIR DET GENAST SVÅRARE….OCH DET ÄR BESYNNERLIGT ATT VETENSKAPEN INTE KOMMIT LÄNGRE I ATT BEHANDLA OLIKA ”RÄDSLOR”…EN SÄGER SI O EN ANNAN SÅ…EN REKOMMENDARAR PILLE EN ANNAN TERAPI OSV …
I SKRVANDE STUND HAR JAG BESTUTAR MIG FÖR ATT VARKEN TRO PÅ DEN RELIGÖSA TOLKNINGEN ELLER DEN SENARE UTAN MER EN EGEN HOPSNICKRAD LIVSUPPFATTNING: ATT MÄNNISKAN ÄR SKAPAD BÅDE GOD O OND O ENLIGT EN ANNAN BLOGGARE SÅ TYCKS JAG TILLHÖRA DE MÄNNISKOR SOM ÖVERVÄGANDE RÅKAR BESTÅ AV ONDSKA…MEN SKIT I DET M AN SKALL SKRIVA SOM MAN TÄNKER.
VAD ANDRA MÄNNISKOR HAR FÖR UPPFATTNING O TYCKER O MIG ÄR PÅ ETT SÄTT GANSKA OINTRESSANT.
ATT FÖRSÖKA LÄRA KÄNNA SIG SJÄLV O FÖRSTÅ SIG PÅ SIG SJÄLV TYCKER JAG DÄREMOT KAN VARA MER BERIKANDE O INTRERSSANT MEN TYVÄRR INTE ENKLARE ÄN DE JAG OVAN SKRIVIT UTAN KANSKE TVÄRTOM………..
VET DU MED DIG ATT DU GJORT DITT YTTERSTA O KANSKE LITE MER…DÅ HAR DU KOMMIT EN LITEN MKT LITEN BIT PÅ VÄGEN ÄVEN OM JAG ALDRIG BLIR NÖJD (HEMSKA TANKE)….JAG VET I ALLA FALL JAG ÄR PÅ VÄG ÅT RÄTT HÅLL O DET GER MIG LITE ”TRÖST” ELLER SOM REVYKUNGEN KARL GERHARD SJUNGER:” BÄTTRE O BÄTTRE DAG FÖR DAG….”. DETTA ÄR FAKTISKT TILLÄMPLIGT ÄVEN PÅ ANDRA OMRÅDE EX.VIS BANTNING P JAG SER DET FUNKAR PÅ MIG , VISAR VÅGEN JAG BARA TAPPAT 100 GRAM ÄR JAG GLAD FÖR JAG VET DET GÅR ÅT RÄTT HÅLL SÅ NI NU HAR JAG TAPPAT 14 KG………..
FÖR DET TREDJE O SISTA VILL JAG SÄGA: JÄMFÖR ALDRIG DIG SJÄLV MED NÅGON ANNAN ÄN DIG SJÄLV FÖR DET ÄR BÅDE FEL, FARLIGT O ORÄTTVIST DÅ VI ALLA HAR OLIKA FÖRUTSÄTTNING…..ACCEPTERA. ACCEPTERA O ÅTER ACCEPTERA……..BÅDE DIG SJÄLV O ANDRA ACCEPTERA DEM SOM DU TYCKER ÄR ONDA SOM ONDA….O DEM SOM ÄR GODA SOM GODA O PRÖVA INTE ATT ”OMVÄNDA” DEM ELLER ENS DIG SJÄLV,,,,,,BIBELN HAR MÅNGA TÄNKVÄRDA ORD ; TACKA GUD I ALLA LIVETS FÖRHÅLLANDE…….ATT GÖRA DET MED UPPRIKTIGT HJÄRTA OSV…..LÄR MAN SIG KNPPAST PÅ EN KORT LIVSTID………MEN JAG NÖJER MIG MED NÅGRA GRAM OM DAGEN DÅ VET JAG ATT MÅLET SOM KALLE ÖST SJÖNG OM:VI SKAL FARA BORTOM MÅNEN BORTOM VINTERGATAN MED HAST……
KANSKE DET JAG SKRIVER RETAR NÅGON…MEN DET GÖR INGET FÖR FÖRFÄRLIGA TANKE SLÅR MIG ; INTE KALL ELLER VARM……DE LJUMMA , LIKGILTIGA VAD HÄNDER DEM?
MVH FRÅN En lite sur o hungrande GRUBBELGUBBE TÄNKER RÖKA EN BELLAN SÅ KANSKE jag piggnar till??!!