Arkiv för kategori ‘Kinagrubbel’

Nu har jag landat i Mittens rike

Publicerat: maj 28, 2009 i Kinagrubbel
Efter några timmars mörker tänds kabinen upp. Varma, vita våthanddukar delas ut av en finsk flygvärd med ett stort leende. Kiitos. Det tar ca en timme innan vi är vi framme i Helsingfors. Sedan ut ur Finlandsplanet – och in i flyget som på drygt sju timmar för mig till Mittens rike.

Flygplansbullret känns intensivare än någonsin och luften är torr. Frukostomeletten som serveras är liten, men någorlunda god. Genom det immiga fönstret ser jag morgonljuset. Vi närmar oss Kina…

Framme i Beijing. Går av planet och in i flygplatsbussen. Väntar. Ingenting händer på tio minuter. Ser mig omkring i den trånga bussen. Allas blickar vilar nu på de rakryggade och vackra kinesiska flygvärdinnorna, som en efter en tågar ut ur planet. När de alla har kommit ut åker vi…

Taxichaffören tar mig och min framtida rumskamrat Anna till ett poppigt hotell som ligger ca hundra meter från Den förbjudna staden. Vi installerar oss i ett rum med två hårda sängar. De delas av med en lampväg som börjar i golvet och fortsätter upp i vägg och tak. Läckert! Annas sida är orange (golv, vägg och tak) – min är grönblå. Vi sätter på kinesisk tv-såpa och noterar försäljningen av de ”flytande kondomerna” som placerats bredvid våra sängar.

Första seminariet i Beijing blir med SR:s korrespondent Hanna Sahlberg (vår handledares dotter). Hon berättar om sina erfarenheter från åren i Kina och vi diskuterar några av hennes reportage (se: http://www.sr.se/kina). På kvällen tar hon oss till en traditionell kinesisk restaurang och vi får se de levande fiskarna i en hink innan fisksoppan serveras. Vi äter även pekinganka m.m.

Efter middagen promenerar vi förbi en konstgjord sjö och genom en mörk, men lummig park. Vi ser traditionella spelmän, gymnastiserande kvinnor, gatukörer, hånglande par och en ensam man som står i buskarna och spelar trumpet. Vädret känns som en mild sommarkväll…

Dagen efter besöker vi Peking University (se: http://en.pku.edu.cn) och får en genomgång av Kinas historia och det religiösa nuläget. För mig som ska skriva om ”Internets inverkan på den kinesiska kyrkan”, var föreläsningen i universitetsparken mycket intressant.

På eftermiddagen besöker vi Den förbjudna staden och Himmelska fridens torg. Ord kan inte beskriva och bilderna gör tyvärr inte upplevelsen rättvisa. Vill ni veta mer om platserna får ni ”googla”. Min guide har sagt att det inte är lämpligt att skriva för mycket om dem.

Under kvällen slappnar vi av i en te-cermoni med ljuvlig harpmusik (som jag köpt med mig hem). Det te vi valde heter Ali Mountain och ska först smakas av på tungan, sedan sörplas in mitt i munnen och till sist intagas längst bak i svalget. Underbart…

När vi senare promenerar genom den mystiskt disiga och rökelsedoftande Beijingnatten får jag tillfälle att prova på ormspett. Smakar som bläckfisk, men inte lika segt.

Efter två dagar i Beijing flyger vi ner till Kunming i provinsen Yunnan (södra Kina). Vad som händer under de första nätterna på spökhotellet, under gudtjänsten i Tresjälvkyrkan, i butiken för hudkräm och cigaretter – skriver jag mer om nästa gång…

/Mi Ya

Annonser
På planet till Kunming hamnar jag bredvid en kines som hela tiden harklar sig och knäpper av och på bältet – som i en nervös ritual. Mannens beteende försvårar avsevärt min läsning av China Daily. Efter någon timme flyttar han till en annan sittplats och jag går åter upp i reportaget om en kinesisk man vars fru legat trettio år i koma. Troget har han skött om henne under alla år och nu har hon – till hans stora lycka – vaknat upp. Texten avslutas med att historien bör tjäna som god förebild för alla kinesiska äkta män. Funderar en stund på om Tomas skulle vänta på mig lika länge. Förhoppningsvis inte, är det jag kommer fram till…

Efter nästan fyra timmar i luften landar vi i vad som kallas Den eviga vårens stad – Kunming. En propert klädd dam med glada ögon möter oss på flygplatsen. I taxin berättar hon att det blivit fel på vår bokning och att vi kommer att spendera de första två nätterna på ett lite sämre hotell. Efter en kvarts körning i kvällens täta mörker, är vi framme vid något som liknar ett spökhotell.

Fasaden på det höga huset var nog rosa en gång i tiden, men är nu gråaktig. Nästan alla fönster är nedsläckta. Hissen fungerar inte och heltäckningsmattan bär på en smutsig historia som jag inte vill veta mer om. Det luktar unket. Rummet har trasiga, inrökta tapeter och toaletten lämnar jag utan beskrivning. Den otrevliga och otrygga känslan förstärks av att man efter första natten placerar en militärpolis vid trappen upp till våra rum. När vi efter två skärseldsnätter äntligen får flytta, känner vi oss nästan lyriska över hur rent och bekvämt det nya hotellet är. Som skydd mot nattkylan upptäcker jag efter några dagar att vi har elektriska sängar. Jag sätter i kontakten och vaknar varm som en grillad kyckling…

Vardagslunken (om man nu får uttrycka det så i ett spännande land som Kina 😉 har börjat att infinna sig och ser ut ungefär som följande:

Jag startar min dag några timmar innan Anna och läser (förutom kurslitteratur) en stund i Lin Yutangs Konsten att njuta av livet. Han skriver bland annat:

”Den kinesiske filosofen är en man som drömmer med ena ögat öppet, som betraktar livet med kärlek och mild ironi, som blandar upp sin cynism med vänlig tolerans. Han blir sällan desillusionerad, ty han har inga illusioner och lika sällan blir han besviken, ty hans förväntningar är aldrig stora. På detta sätt har han frigjort sin ande.”

Vid sjusnåret hörs militärerna marschera nere på innegården. Låter som att de i rytmisk takt skriker hua. Cigarettrök börjar vid samma tid sippra in i rummet från hotellets städare som nu är i full gång. Det skrattar, röker, pratar och sjunger högljutt i korridoren.

Någon gång efter åtta går jag till en uteservering i närheten och äter frukost, potatissoppa med chili, vitlök och färsk koriander.

Sedan går jag förbi en massa musik-, mat- och mopedaffärer (nästan alla här har elmoppar). Går med daglig risk för livet över vansinniga trafikkorsningar och kommer efter ca tjugo minuter fram till kulturcentret Nordica, som vi har som bas. Där har vi lektioner med en professor i kinesisk och västerländsk filosofi. Ibland har vi även föreläsningar av olika konstnärer (jag har fått mycket beröm för mina tuschmålningar).

Vi deltar också i engelska konversationsklasser för kinesiska studenter samt går på centrets konstutställningar, dans- och musikuppträdanden. Övrig tid går åt till intervjuer plus arbetet med min uppsats om Internets inverkan på den kinesiska kyrkan. Om detta får jag av förklarliga skäl berätta mer när jag kommer hem.

Två gudtjänster i den tillåtna Tresjälvkyrkan har jag hunnit med. Den mäktiga byggnaden reser sig som en katedral mitt i city. Kyrkan har två läktare och rymmer cirka tvåtusen personer. Man har tre möten varje söndag för att alla ska få plats, ändå är det fullpackat varje gång. Unga, gamla, män och kvinnor deltar engagerat i kristen allsång och långa högläsningar av bibeltexter (som visas på storbildsskärm).

När jag skriver nästa gång har jag troligtvis vandrat i bergen för att besöka Miaofolket och kan berätta mer om det. Nu ska jag gå ut och köpa färskpressad juice. Den är lite speciell. På morgonen säljs varm majsjuice och i går fick jag något som smakade gurka, med en touch av banan. Juicen är nästan lika märklig som rödvinet här, med en ”touch av Red honey” (röd honung) som jag också provat (dock inte på morgonen 😉 .

Tack för era små hälsningar, både här på resdagboken,i mejl och via Facebook. Lägger ut lite bilder även denna gång. Glöm inte att du kan dubbelklicka på fotot för att se en större bild.

Klockan fyra i dag har jag bokat kinesisk massage (tror jag 😉 . Språkförbistringen skapar varje dag komiska misstag…

/Mi Ya

Många av er har skrivit och undrat hur det gick med min kinesiska massage. Så här gick det till. Jag hade valt ut ett ställe där det enbart jobbade kvinnor. Tyckte att det var bäst så, eftersom flera av mina kinesiska bekanta, hade varnat mig för att massage kan betyda så många olika saker här i Kina. När jag kom dit klockan fyra, stod där en söt ung man i blå uniform, och väntade på mig. Mannen kom långsamt emot mig, log och sa ” Follow me”. Vi gick ner för trappan och ut ur hotellet, till en lokal bredvid. Blev lite orolig för det här med nakenhet, men min massör förklarade med många tecken (och lite kroppspråk 😉 att jag bara behövde ta av mig skorna. Vilken lättnad…

Första kvarten var det härligt. Huvud, tinningar och ansikte masserades omsorgsfullt. Jag njöt. Sedan började plågorna. När han kom till armarna var det någorlunda okej tills han började massera insidan av låren. Då blev jag spänd och började fundera på hur långt upp han skulle gå. Allt gick dock väl (han slutade i tid). Jag vänder på steken så att han kan knåda baksidan. Ont, ont – jag biter ihop tänderna och får anstränga mig för att inte skrika, när han trycker med all sin kraft, på vissa punkter på benen. Så masserar han rygg och axlar (återigen aj, aj). Sedan börjar han trycka på och massera vissa ömma punkter på rumpan. Kändes minst sagt märkligt.

Efter en timmes behandling betalar jag mina fyrtio kronor och skyndar mig ut på gatan. Massagen var säkert nyttig, men jag går nog inte tillbaka. Till de av er som tycker att vår finska tant på jobbet masserar hårdhänt, vill jag bara säga att hennes händer är som mjuka smekningar jämfört med vad jag upplevde här i Kina.

Andra milstolpar denna vecka var min första lediga dag här i Kunming och resan upp till bergen för att möta Miaofolket. Semesterdagen i Kunming spenderade jag med Gunlög (en av de fyra studenter jag åkt till Kina med).

I strålande solsken vandrade jag och Gunlög genom de få kvarter av ”gamla stan” som finns kvar här i Kunming, efter moderniseringens brutala framfart. Husen är byggda med ladugårdsröda träplankor och taken är gjorda av gräs. Efter gamla stan gick vi vidare till de muslimska kvarteren och besökte deras nya moské i kinesisk stil. Tidigare hade där stått en gammal moské med kupoltak, men den hade rivits ner. Från moskén gick vi vidare till ett buddisttempel, som låg mycket vackert omgivet av konstgjorda dammar och trädgårdar. Utanför templet samlades tiggare i hopp om att stadens buddister ville förbättra sin karma, genom allmosor. Utan tro på karma, mer driven av dåligt samvete över mitt eget välstånd, gav jag två av tiggarna en slant och skyndade mig sedan vidare.

Vi promenerade förbi ett populärt grönområde ”Green Lake” som är proppfullt av Kunmingbor på helgerna. De vackra, äldre kinesiskorna sjunger folkopera, och gubbarna spelar till. De som inte gillar sång, stickar eller spelar Majong – andra hyr trampbåt.

Målet för vår promenad var stadens zoo och nöjespark. Ganska beklämda tittade vi på djurens små och dåligt skötta burar. Stanken av urin var hemsk. Vi skyndade vidare till nöjesparken där den första attraktion som mötte oss var ett tåg. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända, men vi betalade och klev på. En grupp kineser samlades, pekade på oss och skrattade. Ingen aning om vad de sa, men roligt hade de.

Vi hade klivit på ett spöktåg, visade det sig. In i mörkret genom två portar, förde oss tåget. Vi var de enda som åkte, och det var väl tur det – som vi skrek. De flygande vålnaderna med röda ögon, som kom emot oss då och då, kom alldeles för nära enligt vår smak. Till slut kastades ett nät över oss, och vi skrek och skrattade så att vi grät. Väl ute ur tunneln, stod kineserna och klappade i händerna åt oss.

Vår klunga av kineser följde oss sedan genom gevärsskytte och bollkastning. De suckade högt när vi missade och klappade i händerna när vi träffade. När vi kom fram till berg- och dalbanan visade det sig att man fick trampa runt den själv – som en cykel på räls. När jag och Gunlög hade åkt några meter började vi leta efter bromsen. Den satt på min sida, men var trasig, visade det sig. Ingen återvändo… vi var båda så hysteriskt rädda när vi kom till stupen, att vi nästan inte kunde andas. Jag skrek till Gunlög att sluta trampa, men hon bara skrattade.

Hur som helst överlevde vi färden, och tog oss på stapplande ben tillbaka till hotellet. På tal om hotell, så är det inte helt fel att ha någon som kommer och städar och byter lakan varje dag. Allt detta för ca femtio kronor natten…

På söndagen kom så äntligen det som många av oss väntat på, nämligen besöket hos Miaofolket uppe i bergen. Efter två timmars bilfärd fick vi vandra den sista biten. Naturen var sagolik. Väl framme hade de gjort iordning mat åt oss.

Klockan tolv började gudtjänsten och vi fick som vanligt sjunga några svenska rörelsesånger. Vår reseledare (och tolk) predikade sedan en halvtimme, och när han var klar kom en äldre man upp och översatte hela predikan (fritt från minnet) till miaospråket – imponerande att han kom ihåg allt, tycker jag. Mötet varade i tre timmar, med en kort paus för utdelning av små söta kex. Höjdpunkten var kören. Något så underbart vackert har jag aldrig hört tidigare. Vilka otroliga röster dessa små människor har! Tänker mig att det är precis så här en änglakör måste låta….

Ja, det var allt för denna gång. Fortsätt gärna att höra av er.

/Mi Ya

Jag ska aldrig äta hund igen!

Publicerat: maj 28, 2009 i Kinagrubbel
Börjar med det otäcka, denna gång. Får varna känsliga besökare för texten i denna reserapports andra stycke. Jag har aldrig varit rädd för att testa nya saker och är beredd att äta allt som bjuds mig – åtminstone en gång. Men nu har jag fått nog av nya maträtter på ett tag…

Gula larver, ormar, grodor och andra för mig nya rätter här i Kina, har smakat okej. Jag har också alltid ätit upp den mat jag fått. Så kom då dagen jag bävat för. Inga förskönande omskrivningar. Jag har ätit av hunden på de bifogade fotona. En enda tugga, sedan klarade jag inte mer. Inget fel på själva smaken, men att se lunchen innan den serverades blev för mycket – till och med för mig. Nu är det slut med provandet av konstiga rätter, för den här resan…

Det är knappt en vecka kvar tills jag efter en och en halv månad i Kina, landar på svensk mark igen. Flyger till Beijing i dag för två intervjuer, lite shopping och förhoppningsvis ett besök på kinesiska muren. Får se om jag hinner skicka sista reserapporten om Kina därifrån. Annars får det bli från Kungsängen.

Så vad har då hänt sedan sist? Tänkte lite kort berätta om min kinesiska vän Wang Kunnet, ”övernaturlig” massage, konstnärslektioner, besök på ett zoo där det var människor som ”satt i burarna” samt mötet med bröllopsbussen och kärlek utan ord.

Wang Kunnet träffade jag första veckan i Kunming. Jag fastnade direkt för hennes raka och ärliga framtoning, och bokade tid för en intervju. Det ena ledde till det andra och vi upptäckte ganska snart att vi hade många likheter. Jag uppskattade att hitta någon som jag kunde komma lite närmare. Ganska snart ställde jag frågor till henne som skulle få andra kineser att ”förlora ansiktet” – vilket är det värsta brott man kan begå i denna kultur.

Hur som helst berättade jag för Wang Kunnet om mitt besök hos den manlige massören, och om den ofrivilliga rumpmassagen. Det visar sig då att hon känner en duktig massör som arbetar i det som Kunmingborna kallar utlänningsområdet (som Rinkeby i Sverige ungefär 😉 och att denna massör var en handikappad kvinna. Sagt och gjort – jag åkte dit. Vilken skillnad. Visst gjorde det lite ont ibland när vissa muskelknutar knådades, men jag kände mig helt trygg i hennes händer. När hon lite oväntat tryckte till någonstans mitt på ögonbrynen, skrek jag dock till av smärta. ”Åh, du måste ha sömnproblem”, sa kvinnan och jag nickade bekräftande.

Efter en halvtimmes fotbad i varm kristallera, gick jag över till akupressur, och då fortsatte de för mig ”övernaturliga” momenten. När vissa ställen på underben och fötter gjorde ont (vid tryck) förklarade hon genast vilka problem jag hade och hur jag skulle lindra dem. Märklig känsla – som hos en spåkvinna, men ändå inte. På vägen hem fick jag en lång föreläsning av Wang Kunnet. Den handlade om kinesisk medicin och kroppens vidunderliga samspel – som naturens kretslopp fast i kroppen, förklarade hon. Ok, det var kanske inte övernaturligt… men när jag sov som en stock natten efter massagen (utan sömntabletter) undrade jag lite ändå. Nåväl..

Min vän Wang Kunnet är engelskalärare och konstnär med en ” Master in Arts”, inriktning oljemålning. Hon har tittat på mina arbetsprover och gett mig många goda råd. Wang Kunnet har även (utan att jag får betala henne ett öre) gjort två oljemålningar av mina söner, som är helt fantastiska (både målningarna och sönerna :-). Undrar bara hur jag ska få plats med dem i handbagaget…

Här om dagen besökte vi några av statens heltidsbetalda konstnärer på Yunnan Art Gallery, och jag fick ytterligare goda tips kring styrkor och svagheter i mina tuschmålningar. Jag får mycket beröm för att mina teckningar uttrycker känsla och personlighet, men kritik för att rumpan på en av modellerna jag målat av, är alldeles för stor. Komiskt nog fick jag en ganska utdragen lektion i hur jag ska göra för att måla mer realistiska rumpor, det vill säga så som de flesta kinesiska kvinnor ser ut.

En dagsutflykt som lämnade blandade känslor var den till Minority Village. Ett inhägnat område där man samlat olika minoritetsfolk (i Yunnan provins finns ett drygt tjugotal). Stora träskyltar informerade om att här ser du exempel på Baifolket. De är x antal invånare och lever i provinsens västra del. Deras matvanor och högtider är följande… Hade man tur så sjöng och dansande de en snutt för besökarna. När uppträdandet var över inbjöd de oss att fota dem. Lite som en djurpark, fast med människor.

En dag när jag och Elin promenerade på stan, fick vi se en av stadens bussar smyckad med ett enormt romantiskt foto av ett vackert par, plus en massa rosa ballonger. När vi tittade närmare såg vi att det var den stilige brudgummen som själv körde bussen – iklädd frack. Bredvid stod bruden – iklädd en stor gräddvit bröllopsklänning. Resten av bussen fylldes av det som vi antar var bröllopsgästerna. En ganska kul idé, tyckte vi. På tal om bröllop så hade jag ett intressant samtal med Wang Kunnet om detta. Hon har varit gift i åtta år, men aldrig hört sin man säga att han älskar henne. ”Men innan ni gifte er då?”, frågar jag förskräckt. Hon förklarar att det inte är vanligt att vare sig par eller föräldrar och barn uttalar dessa ord till varandra. Jag frågar om det inte lätt blir missförstånd, på detta sätt. Det blir det väl om man använder ord också, svarar hon. Sedan fick jag en lång och ganska passionerad berättelse om hur mycket som går att säga utan ord. Blickar, beröring och små signaler – som de flesta utlänningar inte uppfattar, men som är mycket tydliga för kineserna. Wang Kunnet förklarar ”passion går aldrig att dölja, den behöver inga ord för att nå fram”.

Avslutar med några tänkvärda ord från Lin Yutangs bok; Att njuta av livet:

”Hade vi inte passionen hade vi ingenting att börja livet med. Det är passionen som ger livet själ, stjärnorna ljus, musiken rytm, blommorna färgprakt, fåglarna fjäderdräkt, kvinnorna charm och lärdomen liv. Det är passionen som ger oss den inre värme och den rika vitalitet, som gör att vi kan glädja oss över livet.”

/Mi Ya

Att vakna bredvid en kines

Publicerat: maj 28, 2009 i Kinagrubbel
Jag somnar in till orientalisk skvalmusik och en mild doft av fotsvett blandad med cigarettrök. Sömnen är något orolig på grund av de häftiga inbromsningarna då och då.


Sakta vaknar jag av att någon tittar på mig. Slår upp ögonen och hoppar till. Alldeles bredvid mig ligger en ung man med svart spretigt hår. Han studerar mig. Blicken är stadig och nyfiken och viker inte av. Plötsligt öppnas mina sinnen och jag drar mig till minnes att jag befinner mig i Kina – landet där nyfikna blickar och frågor är vardag. Efter några yrvakna sekunder, kommer jag dessutom ihåg att jag av fri vilja, trängt ihop mig med tre kineser i en sovvagn. Jag är på väg till Dali – Baifolkets stad.

Rafsar snabbt ihop mina kläder och skor för att sedan skynda mig bort till toaletten. Utanför står fyra män och tvättar sig frenetiskt. Själv hittar jag ingen plats att tvätta händerna. Jag knuffas hela tiden åt sidan av olika män, som tränger sig fram till första lediga tvättställ. Plockar upp en våtservett och lunkar tillbaka till min sovkupé. Sakta väcks jag till en ny dag. Min sovkamrat med det svarta spretiga håret, lirkar fram en våt handduk ur en plastpåse och tvättar sig omsorgsfullt.

Framme i Dali på morgonkvisten letar vi efter den bil som hotellet sänt ut för att möta oss. De har gett oss ett registreringsnummer att hålla utkik efter. Bilen, som vi på vidunderliga vägar till sist hittar är en helt annan – men till hotellet kommer vi till slut. Här går ingenting fortare om man försöker att skynda sig, snarare tvärtom. Ett nyttigt livstempo för mig som lätt faller i stressfällan.

Chaffören som tar oss till hotellet erbjuder sig att köra oss till Dalis alla turistattraktioner för 150 kronor. Då står han till vår tjänst hela dagen, säger han och ler med pigga ögon. Vi beslutar oss för att tacka ja till erbjudandet. Efter en snabb uppfrächning på hotellet, ger vi oss iväg. Vi besöker de tre pagodorna med dess häftiga tempel, traditionella Baihus med innegårdar fyllda av träd, blommor, och fiskdammar. Vi åker linbana upp i de mäktiga bergen, vandrar i grottor och i en gammal välbevarad stadskärna. Vi går på tecermoni, sång- och dansuppvisning och skrattar och njuter i fulla drag…

När kvällen kommer promenerar vi på stadsmuren. Kvällsolens sken är varmt gyllengult och två fotografer är i full gång med att fotografera ett vackert brudpar. När de får syn på fyra svenska tjejer, vänder de kameran bort från brudbaret och sätter igång att fotografera oss. Skulle inte förvåna mig om vi snart blir Kinas nya kändismodeller. Håll utkik i tidningarna!

Efter två lata, sköna dagar i Bali – utan plugg och krav, bestämmer vi oss för att ta bussen hem. Hotellet kör oss till busstationen. En dryg timme försenade kommer vi äntligen iväg.

Vi valde att resa på eftermiddagen för att njuta av den vackra naturen mellan Bali och Kunming. Böljande berg, vitkalkade lerhus – med färgglada målningar på gaveln. Nedlagda fabriker. Hårt arbetande män och kvinnor på de många fälten. Allt susar förbi oss som i en dröm. När solen går ner är åkrarna fortfarande fulla av ihärdiga arbetare som med gamla, enkla redskap brukar sin jordplätt i sitt anletes svett. Funderar en stund på hur olika ödets lott faller…

Efter det att bussen gått sönder och vi har fått stanna på en verkstad för att svetsa ihop diverse lösa delar – bär det av igen. Nu när jordbrukets hårda villkor utanför fönstret, inte längre går att titta på, vänds mina blickar mot bussturens filmutbud. Magi, tuffa män, slagsmål och kortspel. Detta, blandat med några snabba inslag av bröstvisningar och kvinnomisshandel, är huvudtemat både i aktionfilmen och i den kinesiska komedi, som jag med intresse följer.

Tillbaka i Kunming är förberedelserna för Nordicas stora AIDS/HIV –konsert i full gång. Glömde förresten nämna att vi blev erbjudna hash i Dali, men tackade (av tidsbrist 😉 nej. Välgörenhetskonserten körs för fulla hus, två kvällar i rad. HIV –problemet är som störst här i Yunnans provins, och det behövs mycket pengar, framör allt till informationsspridning.

Förutom minisemester i Dali och välgörenhetskonserter har jag hunnit med att bli bjuden hem på middag, av ett par i min egen ålder. Detta kändes speciellt. De berättade att en vanlig måltid hos dem, nästan alltid består av någon typ av kött (just denna dag pekinganka), två eller tre varma grönsaksfat smaksatta med chili, ingefära och vitlök. Till detta serveras ris och varm tofu- eller risnudelsoppa. Måltidsdrycken består nästan alltid av varmt vatten (aldrig kallt) eller te.

Hembjudningar hör annars inte till det vanliga. Oftast äter vi billigt ute på stadens uppsjö av restauranger. Det iögonfallande med dessa besök är överdimensioneringen av personal. En har till uppgift att stå vid dörren och välkomna gästerna, en annan serverar te, en tredje kommer med pinnar och porslin, en fjärde tar upp beställningen, en femte kommer med maten osv.

Avslutar med ett citat från pocketboken ”Mei Wenti – Inga problem!” av Catarina Lilliehöök. En lättläst bok om livet i dagens Kina.

”I väst tycker vi ofta att var och en har sitt utrymme. Det gäller kroppsligt såväl som mentalt. I Kina är det utrymmet mycket litet. En gång berättade jag för min kinesiska vän Shu Shuichen om hur jag och min man brukade fjällvandra i Lappland. ‘Se här’, säger jag och visar ivrigt fotona. ‘Total vildmark, vi mötte inte en människa på en hel vecka!’ Shu Shuichen stirrar storögt.

– Så förfärligt, utropar hon bestört.”

/Mi Ya

Lite svårt att skriva om Kina… nu när jag känner mig så lycklig över återföreningen med mina tre favoritkillar. Min man Tomas, och mina söner Samuel och Simon mötte mig i förrgår kväll på Arlanda flygplats med blommor och kramar i mängder. Själv var jag lite mörbultad och trött, eftersom det för mig var mitt i natten.

Väl hemma hade de förberett en trerättersmiddag, med ett fantastiskt gott rödvin till (som ni minns var jag inte vidare förtjust i de kinesiska viner jag smakat). De hade gjort en rätt var, vilket gjorde mig mycket imponerad. Samuel hade som förrätt lagt skivor av avokado på ett flatbröd, med lufttorkad skinka ovanpå. Tomas hade som huvudrätt fixat inbakad oxfilé med hasselbackspotatis och rödvinssås. Simon hade gjort bakelser av rulltårta – med glass, grädde och chokladsås. Helt fantastiskt. Jag tror att jag ska resa bort oftare framöver, bara för välkomstceremoniernas skull…


Ibland är det bra med lite avstånd för att få perspektiv på det man har nära sig till vardags. Efter 18 års äktenskap (i både upp- och nedgång), var det verkligen en skön upptäckt att få känna att jag saknade Tomas (och han mig) under Kinavistelsen. Det är ju ingen självklarhet nu för tiden att relationer håller livet ut. Det flesta par har väl tvivlat på sin framtida överlevnad – och jag och Tomas utgör inget undantag på denna punkt. Hur som helst har vi nu förnyat våra löften med underbart vackra glasringar – för att markera både skönheten och skörheten i förhållandet.

Ja, om jag ändå skulle nämna något om den sista tiden i Beijing. Förra tisdagen kom jag tillsammans med min rumskompis Anna, tillbaka till det poppiga hotell, där vi påbörjade vår Kinaresa. Anna skulle åka hem tidigare för att vara med på sin bästa väns bröllop, så jag passade på att åka till Beijing tidigare än de andra. På onsdagen när Anna åkt hem, promenerade jag från hotellet med en karta under armen. Jag hade hört att China National Art Museum skulle ha en stor utställning i kinesisk tuschmålning, den största sedan Kinas öppnande för trettio år sedan. ”Hur svårt kan det vara att hitta dit med en karta”, tänkte jag hoppfullt. Men… varför ska livet vara enkelt – då händer ju inget spännande? Det dröjde inte länge innan jag insåg att kartan inte stämde med verkligheten. Efter att ha suttit med en älskvärd gammal kinesisk man på en parkbänk i över en halvtimme, kom vi överens om att kartan var felritad. Hur vi kom överens vet jag inte riktigt eftersom han inte kunde ett ord engelska – men när vi båda suckade och skakade på våra huvuden, då kändes det som om vi förstod varandra.

Efter att ha irrat runt ytterligare några timmar, kom en något yngre man fram och frågade om jag behövde hjälp. Han talade bra engelska och visade mig var museet låg. Väl där åkte jag med hissen högst upp i byggnaden och tog sedan god tid på mig för att vandra genom olika tidsåldrar av kinesisk konst. Det var en otrolig upplevelse, som att sväva omkring i ett annat universum…

På vägen hem smet jag in på ett tehus. Beställde en kanna te (som huset rekommenderade) och satt och filosoferade några timmar. När jag skulle betala notan visade det sig att teet jag druckit kostade ca 600 svenska kronor. Vilken prischock det var – samtidigt som jag borde vetat bättre. Ett riktigt gott te i Kina är som våra röda viner. De lagras med omsorg i många år, och de finare kostar naturligtvis en slant. Kom fram till att det ändå är billigare att filosofera på svenska kaféer, även om jag ibland tyckt att kaffet kan kosta för mycket.

På kvällen hade jag bestämt mig för att försöka ta mig till en Pekingopera. Träffade en dam utanför hotellet som kunde engelska och hon erbjöd mig sin hjälp. Vi hoppade in i en olaglig mopedtaxi, som hon förklarade var snabb men mycket trafikfarlig. Inte så skönt att höra när man redan sitter där. Hur som helst kom jag fram och köpte en biljett till den mest kända Pekingoperan, som skulle börja om en timme. Den hjälpsamma kvinnan vinkade adjö och jag satte mig ner och väntade på att föreställningen skulle börja. Två söta flickor kom fram till mitt bord med lite tilltugg och frågade om jag ville ha te. Jag nästan skrek neeej. Avskräckt av min dyra vistelse på tehuset tidigare samma dag, beställde jag en kaffe.

Pekingoperan var en märklig föreställning med färggranna dräkter, speciella ansiktsmasker och mycket akrobatik. Jag kunde följa dramat genom en engelsk översättning som rullade i en slinga ovanför scenen. Spännande att ha varit där, även om den gälla sångstilen inte riktigt nådde mitt hjärta.

I kvällsmörkret på vägen hem, gick jag vilse igen. Bestämde mig för att hoppa på en buss, som jag trodde gick åt rätt håll – men jag kom bara ännu mer fel och gick av efter tre stationer. Nu hade jag verkligen ingen aning om var jag befann mig. Promenerade runt i mörkret och försökte prata med dem jag mötte. Efter någon timme träffade jag en kvinna som talade engelska. Jag frågade efter den Förbjudna staden, som ligger nära mitt hotell och hon pekade ut vägen för mig. Någon timme senare somnade jag utmattad i min hårda hotellsäng och tänkte att ”i morgon ska jag nog satsa på mer organiserade utflykter – i grupp”.

Går inte i detalj in på allt jag gjorde i Beijing de sista dagarna, för då blir detta dagboksinlägg alldeles för långt. Men jag besökte Sommarpalatset, Kinesiska muren, Minggravarna, Jadefabriken, Pearl Market, Hutongkvarteren och vackra parker. Jingshanparken var speciell. Efter en tio minuters promenad upp till Vårens paviljong, hade jag en fantastisk utsikt över den Förbjudna stadens guldskimrande palatstak. På vägen ner stötte jag först på en grupp äldre kineser som sjöng vackra men sorgliga sånger, ackompanjerade av dragspel. När jag var på väg ut ur parken såg jag ett gäng ungdomar dansa vilt i solskenet, till glad discomusik. Kina är verkligen fullt av kontraster och ytterligheter. Yin och Yang. Men det viktigaste enligt kineserna själva, är att hitta balansen och harmonin i allt detta.

Vill så här i juletider önska att både jag och du får tid att hitta balans och frid mitt i all oro omkring oss. Själv går jag tillbaka till mitt arbete den 19 januari, och i slutet av samma månad ska min fältstudie redovisas. Vill gärna fortsätta leva i det lugna tempo jag fann i Kina. Ett steg i taget, med fokus på nuet och relationerna. Om stressen åter knackar på dörren – ja, då är det dags för te- eller kaffepaus…

Med önskan om en God Jul och ett Gott Nytt År!
/Mi Ya

Ps) Vill gärna skicka med Agnetha Fältskogs version av Nu tändas tusen juleljus. Kopiera länken nedan och klistra in den i webbläsaren. Klicka sedan på enter och vips så startar sången: http://www.youtube.com/watch?v=72NE28HyExc

NU TÄNDAS TUSEN JULELJUS

Nu tändas tusen juleljus, på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla och, på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll, går julens glada bud.
Att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud.

Du, stjärna över Betlehem, Åh – låt ditt milda ljus.
Få lysa in med hopp och frid, i varje hem och hus.

I varje hjärta, armt och mörkt – tänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleksljus, i signad juletid.

Av Emmy Kohler