Grubbelmia.se

Lite svårt att skriva om Kina… nu när jag känner mig så lycklig över återföreningen med mina tre favoritkillar. Min man Tomas, och mina söner Samuel och Simon mötte mig i förrgår kväll på Arlanda flygplats med blommor och kramar i mängder. Själv var jag lite mörbultad och trött, eftersom det för mig var mitt i natten.

Väl hemma hade de förberett en trerättersmiddag, med ett fantastiskt gott rödvin till (som ni minns var jag inte vidare förtjust i de kinesiska viner jag smakat). De hade gjort en rätt var, vilket gjorde mig mycket imponerad. Samuel hade som förrätt lagt skivor av avokado på ett flatbröd, med lufttorkad skinka ovanpå. Tomas hade som huvudrätt fixat inbakad oxfilé med hasselbackspotatis och rödvinssås. Simon hade gjort bakelser av rulltårta – med glass, grädde och chokladsås. Helt fantastiskt. Jag tror att jag ska resa bort oftare framöver, bara för välkomstceremoniernas skull…

Ibland är det bra med lite avstånd för att få perspektiv på det man har nära sig till vardags. Efter 18 års äktenskap (i både upp- och nedgång), var det verkligen en skön upptäckt att få känna att jag saknade Tomas (och han mig) under Kinavistelsen. Det är ju ingen självklarhet nu för tiden att relationer håller livet ut. Det flesta par har väl tvivlat på sin framtida överlevnad – och jag och Tomas utgör inget undantag på denna punkt. Hur som helst har vi nu förnyat våra löften med underbart vackra glasringar – för att markera både skönheten och skörheten i förhållandet.

Ja, om jag ändå skulle nämna något om den sista tiden i Beijing. Förra tisdagen kom jag tillsammans med min rumskompis Anna, tillbaka till det poppiga hotell, där vi påbörjade vår Kinaresa. Anna skulle åka hem tidigare för att vara med på sin bästa väns bröllop, så jag passade på att åka till Beijing tidigare än de andra. På onsdagen när Anna åkt hem, promenerade jag från hotellet med en karta under armen. Jag hade hört att China National Art Museum skulle ha en stor utställning i kinesisk tuschmålning, den största sedan Kinas öppnande för trettio år sedan. ”Hur svårt kan det vara att hitta dit med en karta”, tänkte jag hoppfullt. Men… varför ska livet vara enkelt – då händer ju inget spännande? Det dröjde inte länge innan jag insåg att kartan inte stämde med verkligheten. Efter att ha suttit med en älskvärd gammal kinesisk man på en parkbänk i över en halvtimme, kom vi överens om att kartan var felritad. Hur vi kom överens vet jag inte riktigt eftersom han inte kunde ett ord engelska – men när vi båda suckade och skakade på våra huvuden, då kändes det som om vi förstod varandra.

Efter att ha irrat runt ytterligare några timmar, kom en något yngre man fram och frågade om jag behövde hjälp. Han talade bra engelska och visade mig var museet låg. Väl där åkte jag med hissen högst upp i byggnaden och tog sedan god tid på mig för att vandra genom olika tidsåldrar av kinesisk konst. Det var en otrolig upplevelse, som att sväva omkring i ett annat universum…

På vägen hem smet jag in på ett tehus. Beställde en kanna te (som huset rekommenderade) och satt och filosoferade några timmar. När jag skulle betala notan visade det sig att teet jag druckit kostade ca 600 svenska kronor. Vilken prischock det var – samtidigt som jag borde vetat bättre. Ett riktigt gott te i Kina är som våra röda viner. De lagras med omsorg i många år, och de finare kostar naturligtvis en slant. Kom fram till att det ändå är billigare att filosofera på svenska kaféer, även om jag ibland tyckt att kaffet kan kosta för mycket.

På kvällen hade jag bestämt mig för att försöka ta mig till en Pekingopera. Träffade en dam utanför hotellet som kunde engelska och hon erbjöd mig sin hjälp. Vi hoppade in i en olaglig mopedtaxi, som hon förklarade var snabb men mycket trafikfarlig. Inte så skönt att höra när man redan sitter där. Hur som helst kom jag fram och köpte en biljett till den mest kända Pekingoperan, som skulle börja om en timme. Den hjälpsamma kvinnan vinkade adjö och jag satte mig ner och väntade på att föreställningen skulle börja. Två söta flickor kom fram till mitt bord med lite tilltugg och frågade om jag ville ha te. Jag nästan skrek neeej. Avskräckt av min dyra vistelse på tehuset tidigare samma dag, beställde jag en kaffe.

Pekingoperan var en märklig föreställning med färggranna dräkter, speciella ansiktsmasker och mycket akrobatik. Jag kunde följa dramat genom en engelsk översättning som rullade i en slinga ovanför scenen. Spännande att ha varit där, även om den gälla sångstilen inte riktigt nådde mitt hjärta.

I kvällsmörkret på vägen hem, gick jag vilse igen. Bestämde mig för att hoppa på en buss, som jag trodde gick åt rätt håll – men jag kom bara ännu mer fel och gick av efter tre stationer. Nu hade jag verkligen ingen aning om var jag befann mig. Promenerade runt i mörkret och försökte prata med dem jag mötte. Efter någon timme träffade jag en kvinna som talade engelska. Jag frågade efter den Förbjudna staden, som ligger nära mitt hotell och hon pekade ut vägen för mig. Någon timme senare somnade jag utmattad i min hårda hotellsäng och tänkte att ”i morgon ska jag nog satsa på mer organiserade utflykter – i grupp”.

Går inte i detalj in på allt jag gjorde i Beijing de sista dagarna, för då blir detta dagboksinlägg alldeles för långt. Men jag besökte Sommarpalatset, Kinesiska muren, Minggravarna, Jadefabriken, Pearl Market, Hutongkvarteren och vackra parker. Jingshanparken var speciell. Efter en tio minuters promenad upp till Vårens paviljong, hade jag en fantastisk utsikt över den Förbjudna stadens guldskimrande palatstak. På vägen ner stötte jag först på en grupp äldre kineser som sjöng vackra men sorgliga sånger, ackompanjerade av dragspel. När jag var på väg ut ur parken såg jag ett gäng ungdomar dansa vilt i solskenet, till glad discomusik. Kina är verkligen fullt av kontraster och ytterligheter. Yin och Yang. Men det viktigaste enligt kineserna själva, är att hitta balansen och harmonin i allt detta.

Vill så här i juletider önska att både jag och du får tid att hitta balans och frid mitt i all oro omkring oss. Själv går jag tillbaka till mitt arbete den 19 januari, och i slutet av samma månad ska min fältstudie redovisas. Vill gärna fortsätta leva i det lugna tempo jag fann i Kina. Ett steg i taget, med fokus på nuet och relationerna. Om stressen åter knackar på dörren – ja, då är det dags för te- eller kaffepaus…

Med önskan om en God Jul och ett Gott Nytt År!
/Mi Ya

Ps) Vill gärna skicka med Agnetha Fältskogs version av Nu tändas tusen juleljus. Kopiera länken nedan och klistra in den i webbläsaren. Klicka sedan på enter och vips så startar sången: http://www.youtube.com/watch?v=72NE28HyExc

NU TÄNDAS TUSEN JULELJUS

Nu tändas tusen juleljus, på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla och, på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll, går julens glada bud.
Att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud.

Du, stjärna över Betlehem, Åh – låt ditt milda ljus.
Få lysa in med hopp och frid, i varje hem och hus.

I varje hjärta, armt och mörkt – tänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleksljus, i signad juletid.

Av Emmy Kohler