Sakta vaknar jag av att någon tittar på mig. Slår upp ögonen och hoppar till. Alldeles bredvid mig ligger en ung man med svart spretigt hår. Han studerar mig. Blicken är stadig och nyfiken och viker inte av. Plötsligt öppnas mina sinnen och jag drar mig till minnes att jag befinner mig i Kina – landet där nyfikna blickar och frågor är vardag. Efter några yrvakna sekunder, kommer jag dessutom ihåg att jag av fri vilja, trängt ihop mig med tre kineser i en sovvagn. Jag är på väg till Dali – Baifolkets stad.
Rafsar snabbt ihop mina kläder och skor för att sedan skynda mig bort till toaletten. Utanför står fyra män och tvättar sig frenetiskt. Själv hittar jag ingen plats att tvätta händerna. Jag knuffas hela tiden åt sidan av olika män, som tränger sig fram till första lediga tvättställ. Plockar upp en våtservett och lunkar tillbaka till min sovkupé. Sakta väcks jag till en ny dag. Min sovkamrat med det svarta spretiga håret, lirkar fram en våt handduk ur en plastpåse och tvättar sig omsorgsfullt.
Framme i Dali på morgonkvisten letar vi efter den bil som hotellet sänt ut för att möta oss. De har gett oss ett registreringsnummer att hålla utkik efter. Bilen, som vi på vidunderliga vägar till sist hittar är en helt annan – men till hotellet kommer vi till slut. Här går ingenting fortare om man försöker att skynda sig, snarare tvärtom. Ett nyttigt livstempo för mig som lätt faller i stressfällan.
Chaffören som tar oss till hotellet erbjuder sig att köra oss till Dalis alla turistattraktioner för 150 kronor. Då står han till vår tjänst hela dagen, säger han och ler med pigga ögon. Vi beslutar oss för att tacka ja till erbjudandet. Efter en snabb uppfrächning på hotellet, ger vi oss iväg. Vi besöker de tre pagodorna med dess häftiga tempel, traditionella Baihus med innegårdar fyllda av träd, blommor, och fiskdammar. Vi åker linbana upp i de mäktiga bergen, vandrar i grottor och i en gammal välbevarad stadskärna. Vi går på tecermoni, sång- och dansuppvisning och skrattar och njuter i fulla drag…
När kvällen kommer promenerar vi på stadsmuren. Kvällsolens sken är varmt gyllengult och två fotografer är i full gång med att fotografera ett vackert brudpar. När de får syn på fyra svenska tjejer, vänder de kameran bort från brudbaret och sätter igång att fotografera oss. Skulle inte förvåna mig om vi snart blir Kinas nya kändismodeller. Håll utkik i tidningarna!
Efter två lata, sköna dagar i Bali – utan plugg och krav, bestämmer vi oss för att ta bussen hem. Hotellet kör oss till busstationen. En dryg timme försenade kommer vi äntligen iväg.
Vi valde att resa på eftermiddagen för att njuta av den vackra naturen mellan Bali och Kunming. Böljande berg, vitkalkade lerhus – med färgglada målningar på gaveln. Nedlagda fabriker. Hårt arbetande män och kvinnor på de många fälten. Allt susar förbi oss som i en dröm. När solen går ner är åkrarna fortfarande fulla av ihärdiga arbetare som med gamla, enkla redskap brukar sin jordplätt i sitt anletes svett. Funderar en stund på hur olika ödets lott faller…
Efter det att bussen gått sönder och vi har fått stanna på en verkstad för att svetsa ihop diverse lösa delar – bär det av igen. Nu när jordbrukets hårda villkor utanför fönstret, inte längre går att titta på, vänds mina blickar mot bussturens filmutbud. Magi, tuffa män, slagsmål och kortspel. Detta, blandat med några snabba inslag av bröstvisningar och kvinnomisshandel, är huvudtemat både i aktionfilmen och i den kinesiska komedi, som jag med intresse följer.
Tillbaka i Kunming är förberedelserna för Nordicas stora AIDS/HIV –konsert i full gång. Glömde förresten nämna att vi blev erbjudna hash i Dali, men tackade (av tidsbrist 😉 nej. Välgörenhetskonserten körs för fulla hus, två kvällar i rad. HIV –problemet är som störst här i Yunnans provins, och det behövs mycket pengar, framör allt till informationsspridning.
Förutom minisemester i Dali och välgörenhetskonserter har jag hunnit med att bli bjuden hem på middag, av ett par i min egen ålder. Detta kändes speciellt. De berättade att en vanlig måltid hos dem, nästan alltid består av någon typ av kött (just denna dag pekinganka), två eller tre varma grönsaksfat smaksatta med chili, ingefära och vitlök. Till detta serveras ris och varm tofu- eller risnudelsoppa. Måltidsdrycken består nästan alltid av varmt vatten (aldrig kallt) eller te.
Hembjudningar hör annars inte till det vanliga. Oftast äter vi billigt ute på stadens uppsjö av restauranger. Det iögonfallande med dessa besök är överdimensioneringen av personal. En har till uppgift att stå vid dörren och välkomna gästerna, en annan serverar te, en tredje kommer med pinnar och porslin, en fjärde tar upp beställningen, en femte kommer med maten osv.
Avslutar med ett citat från pocketboken ”Mei Wenti – Inga problem!” av Catarina Lilliehöök. En lättläst bok om livet i dagens Kina.
”I väst tycker vi ofta att var och en har sitt utrymme. Det gäller kroppsligt såväl som mentalt. I Kina är det utrymmet mycket litet. En gång berättade jag för min kinesiska vän Shu Shuichen om hur jag och min man brukade fjällvandra i Lappland. ‘Se här’, säger jag och visar ivrigt fotona. ‘Total vildmark, vi mötte inte en människa på en hel vecka!’ Shu Shuichen stirrar storögt.
– Så förfärligt, utropar hon bestört.”
/Mi Ya
Grubbelmia.se 