Grubbelmia.se

Gula larver, ormar, grodor och andra för mig nya rätter här i Kina, har smakat okej. Jag har också alltid ätit upp den mat jag fått. Så kom då dagen jag bävat för. Inga förskönande omskrivningar. Jag har ätit av hunden på de bifogade fotona. En enda tugga, sedan klarade jag inte mer. Inget fel på själva smaken, men att se lunchen innan den serverades blev för mycket – till och med för mig. Nu är det slut med provandet av konstiga rätter, för den här resan…

Det är knappt en vecka kvar tills jag efter en och en halv månad i Kina, landar på svensk mark igen. Flyger till Beijing i dag för två intervjuer, lite shopping och förhoppningsvis ett besök på kinesiska muren. Får se om jag hinner skicka sista reserapporten om Kina därifrån. Annars får det bli från Kungsängen.

Så vad har då hänt sedan sist? Tänkte lite kort berätta om min kinesiska vän Wang Kunnet, ”övernaturlig” massage, konstnärslektioner, besök på ett zoo där det var människor som ”satt i burarna” samt mötet med bröllopsbussen och kärlek utan ord.

Wang Kunnet träffade jag första veckan i Kunming. Jag fastnade direkt för hennes raka och ärliga framtoning, och bokade tid för en intervju. Det ena ledde till det andra och vi upptäckte ganska snart att vi hade många likheter. Jag uppskattade att hitta någon som jag kunde komma lite närmare. Ganska snart ställde jag frågor till henne som skulle få andra kineser att ”förlora ansiktet” – vilket är det värsta brott man kan begå i denna kultur.

Hur som helst berättade jag för Wang Kunnet om mitt besök hos den manlige massören, och om den ofrivilliga rumpmassagen. Det visar sig då att hon känner en duktig massör som arbetar i det som Kunmingborna kallar utlänningsområdet (som Rinkeby i Sverige ungefär 😉 och att denna massör var en handikappad kvinna. Sagt och gjort – jag åkte dit. Vilken skillnad. Visst gjorde det lite ont ibland när vissa muskelknutar knådades, men jag kände mig helt trygg i hennes händer. När hon lite oväntat tryckte till någonstans mitt på ögonbrynen, skrek jag dock till av smärta. ”Åh, du måste ha sömnproblem”, sa kvinnan och jag nickade bekräftande.

Efter en halvtimmes fotbad i varm kristallera, gick jag över till akupressur, och då fortsatte de för mig ”övernaturliga” momenten. När vissa ställen på underben och fötter gjorde ont (vid tryck) förklarade hon genast vilka problem jag hade och hur jag skulle lindra dem. Märklig känsla – som hos en spåkvinna, men ändå inte. På vägen hem fick jag en lång föreläsning av Wang Kunnet. Den handlade om kinesisk medicin och kroppens vidunderliga samspel – som naturens kretslopp fast i kroppen, förklarade hon. Ok, det var kanske inte övernaturligt… men när jag sov som en stock natten efter massagen (utan sömntabletter) undrade jag lite ändå. Nåväl..

Min vän Wang Kunnet är engelskalärare och konstnär med en ” Master in Arts”, inriktning oljemålning. Hon har tittat på mina arbetsprover och gett mig många goda råd. Wang Kunnet har även (utan att jag får betala henne ett öre) gjort två oljemålningar av mina söner, som är helt fantastiska (både målningarna och sönerna :-). Undrar bara hur jag ska få plats med dem i handbagaget…

Här om dagen besökte vi några av statens heltidsbetalda konstnärer på Yunnan Art Gallery, och jag fick ytterligare goda tips kring styrkor och svagheter i mina tuschmålningar. Jag får mycket beröm för att mina teckningar uttrycker känsla och personlighet, men kritik för att rumpan på en av modellerna jag målat av, är alldeles för stor. Komiskt nog fick jag en ganska utdragen lektion i hur jag ska göra för att måla mer realistiska rumpor, det vill säga så som de flesta kinesiska kvinnor ser ut.

En dagsutflykt som lämnade blandade känslor var den till Minority Village. Ett inhägnat område där man samlat olika minoritetsfolk (i Yunnan provins finns ett drygt tjugotal). Stora träskyltar informerade om att här ser du exempel på Baifolket. De är x antal invånare och lever i provinsens västra del. Deras matvanor och högtider är följande… Hade man tur så sjöng och dansande de en snutt för besökarna. När uppträdandet var över inbjöd de oss att fota dem. Lite som en djurpark, fast med människor.

En dag när jag och Elin promenerade på stan, fick vi se en av stadens bussar smyckad med ett enormt romantiskt foto av ett vackert par, plus en massa rosa ballonger. När vi tittade närmare såg vi att det var den stilige brudgummen som själv körde bussen – iklädd frack. Bredvid stod bruden – iklädd en stor gräddvit bröllopsklänning. Resten av bussen fylldes av det som vi antar var bröllopsgästerna. En ganska kul idé, tyckte vi. På tal om bröllop så hade jag ett intressant samtal med Wang Kunnet om detta. Hon har varit gift i åtta år, men aldrig hört sin man säga att han älskar henne. ”Men innan ni gifte er då?”, frågar jag förskräckt. Hon förklarar att det inte är vanligt att vare sig par eller föräldrar och barn uttalar dessa ord till varandra. Jag frågar om det inte lätt blir missförstånd, på detta sätt. Det blir det väl om man använder ord också, svarar hon. Sedan fick jag en lång och ganska passionerad berättelse om hur mycket som går att säga utan ord. Blickar, beröring och små signaler – som de flesta utlänningar inte uppfattar, men som är mycket tydliga för kineserna. Wang Kunnet förklarar ”passion går aldrig att dölja, den behöver inga ord för att nå fram”.

Avslutar med några tänkvärda ord från Lin Yutangs bok; Att njuta av livet:

”Hade vi inte passionen hade vi ingenting att börja livet med. Det är passionen som ger livet själ, stjärnorna ljus, musiken rytm, blommorna färgprakt, fåglarna fjäderdräkt, kvinnorna charm och lärdomen liv. Det är passionen som ger oss den inre värme och den rika vitalitet, som gör att vi kan glädja oss över livet.”

/Mi Ya