Från rumpmassage – till spöktåg och änglakör…

Publicerat: maj 28, 2009 i Kinagrubbel
Många av er har skrivit och undrat hur det gick med min kinesiska massage. Så här gick det till. Jag hade valt ut ett ställe där det enbart jobbade kvinnor. Tyckte att det var bäst så, eftersom flera av mina kinesiska bekanta, hade varnat mig för att massage kan betyda så många olika saker här i Kina. När jag kom dit klockan fyra, stod där en söt ung man i blå uniform, och väntade på mig. Mannen kom långsamt emot mig, log och sa ” Follow me”. Vi gick ner för trappan och ut ur hotellet, till en lokal bredvid. Blev lite orolig för det här med nakenhet, men min massör förklarade med många tecken (och lite kroppspråk 😉 att jag bara behövde ta av mig skorna. Vilken lättnad…

Första kvarten var det härligt. Huvud, tinningar och ansikte masserades omsorgsfullt. Jag njöt. Sedan började plågorna. När han kom till armarna var det någorlunda okej tills han började massera insidan av låren. Då blev jag spänd och började fundera på hur långt upp han skulle gå. Allt gick dock väl (han slutade i tid). Jag vänder på steken så att han kan knåda baksidan. Ont, ont – jag biter ihop tänderna och får anstränga mig för att inte skrika, när han trycker med all sin kraft, på vissa punkter på benen. Så masserar han rygg och axlar (återigen aj, aj). Sedan börjar han trycka på och massera vissa ömma punkter på rumpan. Kändes minst sagt märkligt.

Efter en timmes behandling betalar jag mina fyrtio kronor och skyndar mig ut på gatan. Massagen var säkert nyttig, men jag går nog inte tillbaka. Till de av er som tycker att vår finska tant på jobbet masserar hårdhänt, vill jag bara säga att hennes händer är som mjuka smekningar jämfört med vad jag upplevde här i Kina.

Andra milstolpar denna vecka var min första lediga dag här i Kunming och resan upp till bergen för att möta Miaofolket. Semesterdagen i Kunming spenderade jag med Gunlög (en av de fyra studenter jag åkt till Kina med).

I strålande solsken vandrade jag och Gunlög genom de få kvarter av ”gamla stan” som finns kvar här i Kunming, efter moderniseringens brutala framfart. Husen är byggda med ladugårdsröda träplankor och taken är gjorda av gräs. Efter gamla stan gick vi vidare till de muslimska kvarteren och besökte deras nya moské i kinesisk stil. Tidigare hade där stått en gammal moské med kupoltak, men den hade rivits ner. Från moskén gick vi vidare till ett buddisttempel, som låg mycket vackert omgivet av konstgjorda dammar och trädgårdar. Utanför templet samlades tiggare i hopp om att stadens buddister ville förbättra sin karma, genom allmosor. Utan tro på karma, mer driven av dåligt samvete över mitt eget välstånd, gav jag två av tiggarna en slant och skyndade mig sedan vidare.

Vi promenerade förbi ett populärt grönområde ”Green Lake” som är proppfullt av Kunmingbor på helgerna. De vackra, äldre kinesiskorna sjunger folkopera, och gubbarna spelar till. De som inte gillar sång, stickar eller spelar Majong – andra hyr trampbåt.

Målet för vår promenad var stadens zoo och nöjespark. Ganska beklämda tittade vi på djurens små och dåligt skötta burar. Stanken av urin var hemsk. Vi skyndade vidare till nöjesparken där den första attraktion som mötte oss var ett tåg. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända, men vi betalade och klev på. En grupp kineser samlades, pekade på oss och skrattade. Ingen aning om vad de sa, men roligt hade de.

Vi hade klivit på ett spöktåg, visade det sig. In i mörkret genom två portar, förde oss tåget. Vi var de enda som åkte, och det var väl tur det – som vi skrek. De flygande vålnaderna med röda ögon, som kom emot oss då och då, kom alldeles för nära enligt vår smak. Till slut kastades ett nät över oss, och vi skrek och skrattade så att vi grät. Väl ute ur tunneln, stod kineserna och klappade i händerna åt oss.

Vår klunga av kineser följde oss sedan genom gevärsskytte och bollkastning. De suckade högt när vi missade och klappade i händerna när vi träffade. När vi kom fram till berg- och dalbanan visade det sig att man fick trampa runt den själv – som en cykel på räls. När jag och Gunlög hade åkt några meter började vi leta efter bromsen. Den satt på min sida, men var trasig, visade det sig. Ingen återvändo… vi var båda så hysteriskt rädda när vi kom till stupen, att vi nästan inte kunde andas. Jag skrek till Gunlög att sluta trampa, men hon bara skrattade.

Hur som helst överlevde vi färden, och tog oss på stapplande ben tillbaka till hotellet. På tal om hotell, så är det inte helt fel att ha någon som kommer och städar och byter lakan varje dag. Allt detta för ca femtio kronor natten…

På söndagen kom så äntligen det som många av oss väntat på, nämligen besöket hos Miaofolket uppe i bergen. Efter två timmars bilfärd fick vi vandra den sista biten. Naturen var sagolik. Väl framme hade de gjort iordning mat åt oss.

Klockan tolv började gudtjänsten och vi fick som vanligt sjunga några svenska rörelsesånger. Vår reseledare (och tolk) predikade sedan en halvtimme, och när han var klar kom en äldre man upp och översatte hela predikan (fritt från minnet) till miaospråket – imponerande att han kom ihåg allt, tycker jag. Mötet varade i tre timmar, med en kort paus för utdelning av små söta kex. Höjdpunkten var kören. Något så underbart vackert har jag aldrig hört tidigare. Vilka otroliga röster dessa små människor har! Tänker mig att det är precis så här en änglakör måste låta….

Ja, det var allt för denna gång. Fortsätt gärna att höra av er.

/Mi Ya

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s