Arkiv för kategori ‘Resegrubbel’

Jag har förälskat mig – i Indien…

Publicerat: januari 12, 2015 i Resegrubbel

När Tomas frågar mig om jag vill följa med honom på hans jobbresa till Indien, är jag först tveksam. Väl där, tar det inte många dagar innan jag helt förälskar mig i detta land och dess vänliga och hjälpsamma invånare. Läs gärna min resedagbok (med länkar) nedan innan du tittar på bildspelet, så förstår du varför jag finner Indien så fascinerande.

/Grubbelmia

 

Bombhot eller säkerhetsövning?
När vi efter tjugo timmar på resande fot äntligen landar i Bombay (som i Indien heter Mumbai), är uppståndelsen stor. Vi går igenom en lång rad säkerhetskontroller och lika många vänligt leende indier. Sedan visas vi ut till bussen som ska ta oss till inrikesterminalen, och flyget till Bangalore (som i Indien heter Bengaluru). När vi väl blir avsläppta vid inrikesterminalen, börjar någon hojta om att vi måste gå tillbaka mot bussarna. Efter stor förvirring slussas vi på en ny stekhet buss, som snabbt tar oss bort från inrikesterminalen – till en uppsamlingsplats mitt på flygplatsen. Vi gör några stopp för att plocka upp flygplatspersonal, åker sedan förbi polis och militärer som kommer springande. Inom loppet av cirka 15 minuter töms hela inrikesterminalen på folk. Så börjar då vår svettiga väntan. En efter en samlas bussar med resenärer omkring oss. Ingen information ges, och många börjar oroligt att skruva på sig. Det talas om bombhot. Tydligen är den 26 november (dagens datum) årsdagen för en rad hemska terrordåd, som inträffade i Bombay för sex år sedan. Efter en dryg timme i den 35-gradiga bussen (Tomas skjorta är genomblöt ) får vi veta att vi varit med om en säkerhetsövning. Bussarna åker tillbaka till inrikesterminalen, där vi efter ytterligare några rigorösa säkerhetskontroller – får gå på planet. Vad som egentligen hände, verkar resenärerna vara oense om. Många tvivlar på att det var en säkerhetskontroll. Kanske var det bara ett försök att maskera ett bombhot, för att vi alla skulle behålla lugnet? Svaret får vi nog aldrig veta – men en dramatisk start på vårt första möte med Indien blev det iallafall!

”Om jag följer trafikreglerna krockar jag”
Orden kommer från taxichauffören, när han förklarar logiken i den indiska körstilen. Han säger att man måste strunta i alla regler och istället lära sig läsa trafiken. Bilar, motorcyklar och människor – kan plötsligt dyka upp från helt oväntade håll, och då måste du anpassa dig genom att köra sakta och kommunicera med tutan. Chauffören skrattar länge och högt när jag berättar att att det säkert är över ett år sedan jag tutade i trafiken. Sedan skrattar han ännu högre när jag berättar att det i Sverige är förbjudet att sitta fler än två personer på en motorcykel. Trots att jag bara förstår hälften av vad han säger, lyckas vi kommunicera ganska bra under våra tre timmar tillsammans i rusningstrafik. Han berättar om skillnader mellan fattiga och rika i Indien. Till sin fru har han råd att köpa en sari (indisk klänning av ett 5-6 meter långt tygstycke) för högst 250 kronor (och då hör han inte till de allra sämst ställda), medan de rika kan spendera mellan 20 000 och 100 000 kronor på en sari. Vidare förklarar han att anledningen till att han och hans fru bara har ett barn, är att de då får lägre skatt – ett sätt begränsa barnafödandet. Vad annorlunda livet kan se ut.

Ett fnittrigt fredagskontor
Anledningen till att jag över huvud taget befinner mig i Indien, är ju att Tomas är här på en jobbresa. Han utbildar i ett affärssystem, under tiden som jag sitter med hans indiska kollegor och skriver PM i bibelteologi. På kontoret arbetar drygt 40 personer. De är alla (utom cheferna) ganska blyga, och sitter i ett stort kontorslandskap. Under dagarna är det nästan helt tyst, men idag fredag – plötsligt på eftermiddagen – ändras stämningen radikalt. Man hör hur det pratas och fnittras – snart börjar månadens ”Birthday Bash”. Då firar man de som fyllt år under månaden, med lekar och presenter. De annars ganska tysta och formellt vänliga indiska kollegorna, blir som barn på nytt. Vi lekar skrattar så vi kiknar, och äter tårta. Det känns som ett barnkalas för vuxna. Antar att allvaret är tillbaka efter helgen.

Skolstrejk mot våldtäkter
Vi besöker en vacker katolsk kyrka kyrka som vår guide tror att vi vill se, eftersom vi är kristna. Förklarar för honom att vi har gott om kyrkor i Sverige, och att vi i Indien hellre tittar på tempel, palats och indiskt vardagsliv. Det som dock blir intressant med detta stopp, är en stor strejk med hundratals skolflickor i uniform. De protesterar mot ouppklarade våldtäkter på unga flickor. På deras handskrivna plakat står det ”We want justice”, vilket också är orden som de skriker i kör medan de marscherar fram. Vi får höra att problemen med våldtäkter i Indien har ökat, och att de män som har pengar alltid kan köpa sig fria. När vi ändå är inne på det känsliga området sex – får vi också veta att homosexualitet tidigare var lagligt i Indien, men att man nyligen dragit tillbaka denna lag. Om du nu öppet på gator visar att du är homosexuell, kan vem som helst anmäla dig – och du riskerar då fängelsestraff. Jag passar på att fråga lite om de transsexuella tiggare jag sett på gatorna och vid templen. Indier verkar har en dubbel inställning till dessa människor. De blir utstötta ur sina familjer, eftersom syskonen riskerar att ej bli gifta om folk får veta att det finns transsexuella i familjen. Samtidigt kallar man på dem för att de ska utföra ritualer över nyfödda barn, som någon slags beskydds- och välsignelseakt. Tänker att det är lika bra att adressera alla mina obekväma frågor på en gång, så jag fortsätter vårt samtal med att fråga om arrangerade äktenskap. Den indiske chefen som sitter med i bilen, berättar att hans äktenskap är arrangerat. Fortfarande är det 75 procent av alla indier, som gifter sig på detta sätt. Skillnaden mot förr, förklarar han – är att man nu får chans att lära känna sin blivande make/maka innan man gifter sig. Den tanke som slår mig nu, är att fråga honom vad som händer om man under denna ”lära-känna-period” kommer fram till att man inte vill gifta sig med personen ifråga. Men här går min gräns, det känns för personligt – så jag låter bli att fråga.

Grubbelmia blir turistattraktion
En av våra intressanta utflykter går till närområdets slott och tempel. Första stoppet blir dock gravarna för Tipu Sultan of Mysore och hans släktingar. Tipu och hans familj dödades den 4 maj 1799, när han modigt kämpade mot britterna. Trots den tragiska händelsen, är mitt minne från denna plats nu mest av det komiska slaget. Flera av de manliga besökarna verkar anse att jag är en större turistattraktion än själva gravarna. Om och om igen ombeds jag posera med dem för fotografering. Vår guide förklarar att många av dessa män kommer från landsbygden, och är inte vana att se blondiner ”i verkligheten”.  Vi åker vidare till Mysore, som är känt för sina många palats – och sedan äter vi en kunglig lunch på Mysores största slott. Vid sista templet vi besöker märker jag att även flickor och kvinnor börjar att fotografera mig i smyg – av samma skäl antar jag. Detta är något som jag under hela indienvistelsen till slut får vänja mig vid, och finner komiskt. Är det så här det känns att vara filmstjärna?

Ett café fullt av tibetmunkar
På slingriga vägar berättar vår guide om hur Indien på 60-talet tog emot över 10 000 flyende tibetbuddister, och gav dem land och uppehållstillstånd i Bylakuppe – dit vi nu är på väg. Vi ska besöka världens äldsta Nyingmakloster Namdroling Nyingmapa, där det både finns män, kvinnor och barn – alla med rakade huvuden och orange-svarta dräkter. Har både frågat och googlat runt, för att försöka förstå hur detta klosterliv fungerar. Om någon vet mer om detta, så hör gärna av dig. En munk får tydligen gifta sig med en nunna, och deras barn kan sedan från tidig ålder börja sin träning till framtida klosterliv. Förutom det märkliga med detta (jämfört med västerländskt klosterliv), var mitt första möte med tibetmunkarna på ett café. Där sitter de och fikar som alla andra – när jag trodde de skulle hålla sig strikt inom klostrets område. Det är spännande att få vidga sina perspektiv på saker och ting.

En vakt vid varje rulltrappa
Något man slås av redan när man är på väg till Indien, är känslan av att det med svenska mått mätt, finns för mycket personal överallt. På flygplanet, får vi mat och service snabbare än vanligt. När vi landar är det fem olika personer som kollar våra boardingkort, innan vi går på nästa flyg. På hotellfrukosten är det en kvinna som hälsar oss välkomna, en kvinna som tar oss till vårt bord, en man som kommer med kaffe och juice, en annan man som har ansvar för att fylla på, en tredje man (i kostym!) som serverar omeletten och slutligen en sista person (kvinna eller man) som ansvarar för att önska oss en trevlig dag på vägen ut – och då räknar vi naturligtvis inte in den personal som tillagar, lägger upp, diskar och städar i matsalen. Trots denna bakgrund blir vi ändå förvånade när vi besöker ett stort köpcentrum och upptäcker att det finns en anställd vakt vid varje rulltrappa – och en ny på varje våningsplan. Så i just detta köpcentrum, skapas 20 arbetstillfällen – bara som rulltrappsvakt. För att inte tala om alla vakter utanför affärerna. Månne detta koncept vara lösningen på svensk långtidsarbetslöshet?

När en indisk gud tar mänsklig form – kallas han avatar
Otaliga timmar i Bangalores bilköer, spenderas med att jämföra kristendom och hinduism. Att vårt värdpar här är praktiserande hinduer, har skapat många spännande samtal om liknader och skillnader i våra tankar och trossystem (själva ordet hinduism betyder just tankesystem). Om jag ibland har tyckt att det är svårt att förklara att jag bara tror på en Gud – men i formen av Fader, Son och Ande – så är den utmaningen ingenting om man jämför med att försöka förklara hur Indiens alla gudar hänger ihop. Med risk för att jag missförstått något, har jag lärt mig följande av vårt värdpar. De flestas hinduers mål med livet är att nå frälsning. Detta innebär för dem att man förenar sig med gud och slipper återfödas. Det finns tre gudar som är de största (avbildas med fyra armar), och som de miljontals andra gudarna utgår från. En skapargud Brahma – denna gud  har även fyra ansikten men man tillber honom inte så ofta, eftersom han som vårt värdpar säger ”liksom har gjort sitt”. Då är det större fokus på Vishnu  ”uppehållaren”. I den monoteistiska hinduismen (vaishnavismen eller vishnuismen) dyrkas han som den enda, allsmäktiga och personliga guden. Innan resan kände jag faktiskt inte till att det finns en variant av hinduism som bara tror på en gud (monoteism). Hur som helst avbildas Vishnu vanligen med blå hy. Vishnu härskar i himlen, där de rättfärdigas själar får sin belöning efter döden, men han anses även vara den som ger liv och energi här på jorden. Förstörarguden Shiva är den gud som vi har mest diskussioner kring. Han avbildas vanligtvis med tre ögon (varav det tredje anses vara det förgörande). Shiva bär på sitt huvud en halvmåne. Först uppfattar jag honom som hinduismens motsvarighet till Satan – men han anses inte ond och man är inte rädd för honom. Att man tillber Shiva är vanligt, eftersom han är den som avgör vad som händer när du dör – om din själ finner frid eller inte. När en gud tar sig mänsklig form, kallas han avatar. Så här säger en av hinduismens heliga skrifter Bhagavad-Gita, om detta skeende: ”Närhelst världens dygd och rättvisa dalar, när last och orättfärdighet tar säte på tronen, då kommer jag, Herren, och återbesöker världen i synlig form, blandar mig som människa bland människor. Genom mitt inflytande och min lära raserar jag ondskan och orättvisorna och återuppbygger det goda och rättvisa.” Många hinduer tror att den sista stora avataren som ska komma heter Kalki ”Den vita hästen”. Han kommer att avsluta den nuvarande eran av mörker, förvirring, ofred och förstörelse. En gud som tar mänsklig form och utplånar ondskan – låter det bekant?

Tre timmars söndagsgudstjänst
Även om det mest intressanta med resan är att försöka förstå hur hinduer lever och tänker, var vi ändå nyfikna på att få uppleva hur en baptistkyrka fungerar här. På internet hittade vi en som vi tyckte låg nära. Vi besöker Bethany Baptist Church två gånger, och bägge gångerna tar själva resan drygt tre timmar – på grund av trafikstockningar. På söndagen börjar mötet med att vi delar in oss i mans- och kvinnogrupper, för att be för 24 olika böneämnen. Detta tar av naturliga skäl sin lilla tid. Efter en timme börjar själva gudstjänsten. Två män går upp på plattformen. Deras uppgift är tydligen att prata lite om varje sång vi ska sjunga, för att sedan med höga stämmor leda den unisona sången. Efter sången läser vi alla högt ur Bibeln tillsammans. Sedan kommer en lång predikan som handlar om att inte förlita sig på missionärer för att sprida det kristna budskapet – utan att detta är en uppgift som gäller oss alla. Slutligen går pastorn igenom de viktigaste av de 24 böneämnena – en gång till. Efter cirka tio pålysningar är den över tre timmar långa gudstjänsten äntligen slut. Och det är vi också. Så vi kissar och åker hem.

Lyckokursavslutning på Art of Living Ashram
Från indiska gudar, till baptistkyrka vidare till ett besök på ett ashram. Veckorna i Indien tillhör några av de mest intensiva jag och Tomas någonsin upplevt. Från tidiga morgonen till sena kvällen, fylls de nya intrycken på – och då jobbar och studerar vi ändå under vardagarna. Tanken på att besöka ett ashram föds av en av mina systrar, dagen innan utresan. Om jag ska vara ärlig, förstod jag inte riktigt vad hon menade. Men när vårt värdpar frågar om vi är intresserade av att besöka Indiens populäraste Ashram, strax utanför staden där vi bor – tar vi chansen och tackar ja. Platsen är vacker med fontäner, fågelsång och stora grönområden. Människor sitter i lotusställning och mediterar. Gurun som äger hela anläggningen heter Sri Sri Rari Shankar. Anländer lagom till avslutningsceremonin för en helgkurs i ”Hur man blir lycklig”.  Vi tittar på vackra lyckodanser och lyssnar till hur deltagarna berättar om förvandlade liv. En ung man från Danmark, bugar sig mot den stora bilden av gurun – samtidigt som han uttrycker sin tacksamhet över förmånen att få vara lärjunge till en guru som fortfarande lever. Min skepticism går igång. Hur kan man tro sig vara så totalt förvandlad på en enda helg? Själv har jag inte lyckats trots decennier av försök. Är tveksam till snabba förändringar – och jobbar numera med små och långsamma steg framåt. Att kursen som lovar göra dig lycklig sedan är dyr. Ja, det gör mig bara ännu mer misstänksam…

”Meningen är att ni ska behandlas som kungligheter”
Orden kommer från vår indiske värd Gopi, när han förklarar varför de bokat in oss på ett 5-stjärnigt hotell. Eftersom det inte är vi som betalar, finns det ju inget att klaga på. Förutom möjligtvis den obekväma kontrasten till de hungriga tiggare vi möter på gatorna. Jag vågor knappt tänkta på hur många fattiga som hade kunnat få mat, för varje ny natt vi sover på Sheraton i Bangalore. Detta är ett lyxliv som Tomas och jag definitivt inte är vana vid. Vår stora ”king size”-säng är bäddad med sidenlakan. Varje morgon kommer de och hämtar vår smutstvätt, som de sedan tvättar och stryker under dagen. När vi kommer tillbaka till rummet efter en lång dag på Tomas indiska kontor – väntar kaffe, te, kalla drycker och snacks på oss. Har vi råkat slänga kläder eller prylar på golvet är de prydligt hopvikta och tillrättalagda. När vi sedan åker ner i hissen väntar en man som enbart har som uppgift att hälsa oss välkomna ut ur hissen. Framme vid entrén frågar någon hur vår dag har varit, och när vi sedan ska in i taxin skyndar en butler fram och öppnar dörren. Need I say more?

Vi kan av misstag ha förödmjukat Hare Krishna
Gårdagens kvällsutflykt går till Indiens största Hare Krishna-tempel. En mäktig upplevelse att besöka denna monoteistiska gren av hinduismen (de tror enbart på EN gud, Krishna). Indierna är verkligen ett djupt religiöst folk, och orangeklädda munkar blandades här huller om buller med vanliga människor. Efter att ha vandrat förbi Krishna och hans fru, sätter vi oss med de andra besökarna på golvet för att titta på offerceremonierna och lyssna på Krishna-musik. I bokhandeln har vi köpt en av hinduernas viktigaste heliga skrifter Bhagavad-Gita, och de har då lagt ner en hoprullad affisch utan att vi visste vad den föreställde. Tomas lägger påsen under sina fötter, utan att förstå vilken fruktansvärd handling han just begår. En upprörd man kommer springande, och rycker bort påsen. Tydligen är det Hare Krishna själv som är avbildad på affischen vi just fått. Att placera en bild på Krishna vid en människas fötter är en stor skymf. Vi ber vår värd förklara för mannen att vi inte visste att det var en bild på Krishna som vi lagt vid fötterna. Sedan smyger vi skyndsamt ut – för att undvika upplopp…

Bjudna på hinduiskt bröllop
Våra veckor här i Indien, har varit helt fantastiska och just som vi inte trodde att det kunde bli bättre – bjuds vi på hinduiskt bröllop. Själva ceremonin börjar klockan åtta – på morgonen – men vi anländer tillsammans med vår indiske värd Gopi, strax efter klockan nio. När vi kommer in i bröllopshallen, ser vi det vackra brudparet i full gång med dagens långa program. De hinduiska prästerna talar i mikrofonen, gör elds- och rökelseritualer och säger en massa saker som vi naturligtvis inte förstår. Men spännande är det. De öronbedövande trummorna och blåsinstrumenten, försätter oss nästan i trans. Efter någon timme, avbryter vi för att gå en trappa ner och äta frukost. Allt medan bröllopsceremonin fortsätter. Sedan sitter vi några timmar till, innan vi gör ett nytt avbrott för att äta den exotiska bröllopsmiddagen – som serveras på bananblad (anses förstärka rätternas smak). Vi lämnar brudparet och de många gästerna någon gång efter klockan 14.00 – och då pågår bröllopet fortfarande. Förutom ett charmerande brudpar, som vi fick chans att prata en del med – kommer jag att minnas besökarnas färgglada och traditionella sidenklädnader. Innan vi lämnar festen får vi varsin kokosnöt i en fin påse, som present av brudparet. Så… tillbaka till frågan från ett tidigare blogginlägg, om vad som händer om man inte vill gifta sig med den make/maka föräldrarna valt. Gopi svarar att ”det beror på hur beroende man är av sina föräldrar”. Kan man klara sig på egen hand, kan man gå emot föräldrarnas vilja – annars inte. Det vanliga här är att bruden flyttar in med mannens föräldrar och syskon – och för att det ska fungera måste man ju ha familjens välsignelse. En annan indisk kollega till Tomas berättar att det även är tradition här att sonen i huset, inte ska gifta sig innan sina systrar. Han berättar också att det finns en uppsjö av äktenskapsförmedlingar på internet. Där kan föräldrarna avgränsa sin sökning, enligt de preferenser som finns. Men innan ett par träffas för att lära känna varandra, måste den tilltänkte alltid godkännas av föräldrarna. En sista intressant detalj kring detta med indiska bröllop. Jag frågar Gopis trevliga fru Anitha, om vad som händer om man blir förälskad på jobbet. ”Ja, då har man två hinder”, svarar hon. Först bör föräldrarna godkänna personen ifråga, sedan måste man fråga de hinduiska prästerna om man passar ihop astrologiskt sett (kopplat till när man är född). Säger prästerna att man inte passar ihop, ja då ger de flesta upp sina tankar på giftermål. Så astrologin verkar trots allt viktigare, än föräldrarnas samtycke…

Annonser

Bildspel och dagbok från Israelresan

Publicerat: februari 8, 2014 i Resegrubbel

Hej, här kommer ett bildspel från min och Tomas resa till Israel, i november 2013. Vi anser båda att detta är våra livs hittills mest intressanta resa. Kanske beror detta på att vi båda är uppfostrade i en religiös miljö. Resan gick under rubriken ”I Jesu fotspår” och arrangerades av Temaresor. Vi vill tacka alla er som var med och delade våra upplevelser under dessa åtta dagar. Läs gärna minidagboken nedan, innan du ser fotona – så får du ut mer av dem. Mvh Tomas & Mia

Måndagen den 4 november

”Is this your first time in Israel?”, frågar mannen i passkontrollen och ler stort. ”You look just like the blond girl in ABBA – what´s her name again?” Ja, detta är alltså mitt första intryck av Israel. Tomas, som kommer efter mig i kön får kommentaren ”So, you are the husband of the girl in ABBA?” Skrattande strosar jag och Tomas vidare till bussen som ska ta oss till Hotel Tal, vid medelhavets strand i Tel Aviv. Väl framme på hotellrummet få vi nästa skrattattack. Rummet ser ut som taget från en bordell. Speglar i taket ovanför dubbelsängen. Röd belysning både i bad- och sovrum. Röda handdukar och badlakan. Som pricken över i:et omges dubbelsängen av spotlights som lyser från både golv och väggar. Efter middag och strandpromenad somnar jag nöjd, med Monika Zetterlunds memoarer i handen (läskigt bara att se sig själv i taket).

Tisdagen den 5  november

Som många av er vet är ju Tomas mycket intresserad av att tolka tecken i tiden, och koppla dem till Bibelns profetior. Själva crescendot mellan det onda och det goda kommer enligt Bibelns sista bok, att äga rum i den israeliska dalen Harmageddon. Vill nu bara att alla ska veta att trots Tomas enorma intresse för de så kallade yttersta tiderna, kunde han inte hålla sig vaken – utan sov sig igenom vår färd genom denna (även historiskt) blod- och ödesmättade dal. Annars besöker vi under dagen diverse bibliska platser, som över huvud taget inte ger någon direkt känsla för hur det kan ha sett ut på Jesu tid. Vi besöker Jaffa, där Petrus fick synen som bidrog till att evangeliet gick ut till fler än bara judar. Jaffa är även den stad som profeten Jona utgick ifrån, när han seglade iväg för att bli uppslukad av en val. Sedan åker vi (logiskt nog) vidare till ruinerna av den romerska staden Ceasarea, där den förste icke-juden beslutar sig för att bli en Jesu efterföljare. Genom Haifa åker vi förbi Elias berömda karmelberg, till Nasareth. Här får vi se den grotta där Jesu moder Maria, får besök av ängeln Gabriel.

Onsdagen den 6 november

Morgonen börjar med att en av våra resekamrater får stoppa en kines, som fyllt en tallrik med ketchup – i tron att det är en israelisk specialitet. Sedan fortsätter vår dag till det som kallas ”Saligprisningarnas berg” – där Jesus håller sin kända bergspredikan som du kan läsa om i Matteus 5. Nära Genesarets sjö visar guiden oss platsen där man tror att det så kallade bespisningsundret skedde. Två fiskar och fem bröd förvandlas till mat för många tusen personer. Vidare åker vi till de arkeologiska utgrävningarna av staden Kapernaum, där Petrus svärmor blir helad av Jesus från svår feber. Tillbaka till Genesaret tar vi båten över sjön, för att besöka ett judiskt konst- och keramikgalleri. Dagen avslutas med rundvandring på en av Israels äldsta kibbutzer, samt vinprovning på Golanhöjden. Efter ännu en dag i över 30 graders värme, kommer vi åter till Tiberias hotell Ceasar, med svullna fötter.

Torsdagen den 7 november

Dagen slutar med förfriskningar på Jerusalems mest kända och lyxiga hotell ”King David”. Tillsammans med tre av våra reskamrater funderar vi på om vi möjligtvis sittter i samma fåtölj som Churchill eller Obama suttit i. Vår guide berättar att den mest kända person som bor på hotellet just nu är Jim Carrey, men vi tror att han kanske menar John Kerry – eftersom han säger att besöket ska handla om fredssamtal. Annars är nog dagens höjdpunkt badet i Döda Havet och besöket på fästningen Massada – där nästan tusen judar begick kollektivt självmord, hellre än att kapitulera för romarna. Till Döda havet har vi med oss en hebreisk dagstidning, så vi  har nu bildbevis på att både jag och Tomas läser hebreiska ”flytande”. Programmet under denna resa är intensivt. Utan att brodera ut mig för mycket vill jag bara nämna att vi idag även får oss utpekad platsen där Jesus döptes och berget där Mose dog. Vi åker också förbi världens äldsta stad, Jeriko. Genom den öken där Johannes Döparen predikade, styr vi slutligen färden mot Jerusalem – där vi ska bo i 4 nätter.

Fredagen den 8 november

Höjdpunkten idag (trots alla heliga platser) är besöket i Jerusalems största synagoga, inför Shabbatens början vid skymningen. Det är liv och rörelse och alla barnen springer omkring. Vi kvinnor får gå en trappa upp och sitta tillsammans med ståtliga judiska damer i alla åldrar. Sång varvas med högläsning på hebreiska. Ibland börjar besökarna gunga fram och tillbaka. Sedan vänder de sig om och gör rörelser som om de letar efter något. Enligt vår guide gör de så här för att Gud vill att vi ska ära honom med alla benen i vår kropp. Förutom mitt första besök någonsin i en synagoga, har vi förstås hunnit med en hel rad bibliska turistattraktioner – som kung Davids grav och den så kallade ”Övre salen” – där den helige Ande faller över de rädda lärjungarna så att de får mod att gå ut med evangelium till hela världen. Genom de judiska kvarteren vandrar vi idag till Klagomuren. Detta blev för mig personligen den starkaste upplevelsen under hela resan. Jag stoppar in min bönelapp bland stenblocken, och står med handen på denna slitna mur – där många människor före mig lämnat sina bördor i Guds händer. Betlehem blir den sista heliga plats vi besöker under dagens fullmatade program. Födelsekyrkan ligger på palestinsk mark, och det är en speciell känsla att åka genom passkontrollen – vid muren som skiljer Betlehem från Jerusalem. Jag känner stor sorg i mitt hjärta…

Lördagen den 9 november

Vet inte vad jag hade förväntat mig , men dagens vandring längs Via Dolorosa till Golgata, är långt ifrån fridfull. Vi stannar längs med olika stationer av typen ”Här dömdes Jesus”, ”Här föll han ihop under korsets tyngd” etc. Under hela promenaden ljuder muslimska böneutrop i högtalarna, samtidigt som olika försäljare kantar gatan med krimskrams. Väl framme vid den kyrka som byggts på Golgatakullen, möts vi av hysteriskt många pilgrimer. Alla tänker de köa i timmar för att får röra vid den jordhög som Konstantins mamma pekat ut som exakt den plats där korset stod. Jag bestämmer mig för att ta en lunch istället. Även Getsemane trädgård där Jesus blev förådd, och Oljeberget (där Jesus väntas komma tillbaka) är invaderat av turister. Som tur är leder vår förträfflige guide oss bort från det hysteriska pilgrimssorlet, och in på den stora judiska gravplatsen – som ligger på Oljebergets sluttning. Här finner vår grupp äntligen lite vila under guidens spännande utläggning om judarnas syn på döden och livet efter detta. Vår guide heter Eran och är jude. Han pratar flytande svenska eftersom han bott i Sverige i tre år och är gift med en svensk kvinna. Vid varje helig plats som vi besöker under vår resa som Temaresor kallar I Jesu fotspår har han trollbundit oss med sina berättelser. Han pratar om Israels historia, samt ger oss ett judiskt perspektiv på Jesu liv och gärning.

Söndagen den 10 november

Hela veckan har vi sett oss om efter ett bra tillfälle att köpa en shofar (ett typiskt judiskt blåsintrument av vädurshorn). Så idag inför vår lediga eftermiddag ritar vår guide en karta åt oss. Den ska hjälpa oss att hitta till Cardo – den judiska shoppinggatan i gamla stan. Efter några minuters pinsamt prutande (vi svenskar är ju så ovana vid detta), är vi nu lyckliga ägare till en äkta shofar – med intyg och allt. Som vanligt är annars denna dag fullmatad med nya utflyktsmål. Vi hinner med en officell visning av The Jerusalem Great Synagoge, Knesset och Israelmuseet – där vi ser de kända Döda-havsrullarna samt en stor modell av Jerusalem från Jesu tid. Lätt matta av alla intryck under veckan, tar Eran (vår guide) oss till slut till det stora Förintelsemuseet. Besöket där är en omskakande upplevelse. Dels hur judarna blir ”kokta som grodor” genom att man in i det sista försöker att hindra dem från att förstå att de går en säker död till mötes. Dels omvärldens ovilja att ta emot de desperat flyende judarna. Hur land efter land förmår uppvisa en sådan grymhet – ja, det förblir en av historiens olösta gåtor.

Måndagen den 11 november

Klockan är tio i elva, när vi i sista sekunden lyckas fånga en taxi vid Lejonporten – för att hinna till den buss som ska ta oss till flygplatsen. Trots att vi bara har en fri förmiddag, hinner vi skaffa oss nya intryck innan hemresan till Sverige.  Denna vår sista dag i Jerusalem, går vi upp tidigt. Tillsammans med Magnus och Birgitta besöker vi först Gordons Golgotha – där en brittisk forskare pekat ut den så kallade Dödskalleplatsen där han tror att Jesus korsfästes, och en gravgrotta i närheten där Gordon anser troligt att Jesus begravdes. Oavsett vilken av de två utpekade Golgataplatserna som är den mest troliga, föredrar vi den senare. Vi uppskattar att det på denna plats inte byggts någon stor pampig kyrka, utan att man här får se en riktig grav – och en bergskulle som av tradition använts som avrättningsplats genom historien. Efter Gordons Golgotha köper vi biljetter för att vandra högt uppe på Jerusalems murar. Vid Jaffaporten startar vi och går i riktning mot de palestinska kvarteren. Avslutar vår Israelresa med att under vår promenad högt uppe på Jerusalems murar, be om fred för alla invånare i staden – judar, kristna och muslimer…

Text och foto:
/Grubbelmia

På väg hem från fjällen, tar vi (mot min vilja) en genväg in på militärt område, där civila utan tillstånd ej får köra. Lite extra uppmärksamt tittar jag mig omkring, och får syn på två vägskyltar – som jag tyvärr ej vågar stanna och fota 😉

Den ena pekar till vänster på ”Tillfället 0,5 km”. Bara denna första skylt får mig att börja grubbla. Hur kan man märka en vägskylt på dettta sätt? Och är det verkligen så lätt att fånga tillfället, och åka åt rätt håll?

Fortsätter att grubbla på om  jag nyligen missat några tillfällen i livet. Eller kanske lite mer konstruktivt… Står jag inför tillfällen idag, som jag inte borde köra förbi?

Ja, du kan ju säkert förstå att en människa med grubblargener, får problem med vägskyltar som denna.

Som om det inte vore nog att vi kör på FÖRBJUDEN väg, MISSAR jag avfarten till ”Tillfället” och rullar vidare.

Några kilometer längre fram får jag syn på en ny skylt, det det står ”Paradiset 2 km”. Nu börjar du väl tro att jag hittar på, men det gör jag inte.

Ok, nya grubblerier tonar fram…

Varför är det längre till Paradiset än till Tillfället? Varför är det svårt att välja? Och varför måste man köra på Förbjudet området, för att hitta dessa vägar?

Någon som vet svaret?
/Grubbelmia

Orden kommer från den unga kvinnan mitt emot mig , på pendeltåget till Kungsängen. Hon är gravid, och vill ha fotmassage under vår skakiga resa. Själv börjar jag grubbla över det här med fötter, och minns en specifik händelse i Etiopien…

Bild

Tomas och jag var tillsammans med tolv andra svenskar på gruppresa i Etiopien, för ett antal år sedan. När vi skulle besöka reseledarens hemby (Israel, för er som träffat honom), berättade han att vi alla skulle få våra fötter tvättade när vi kom fram. Genast började flera i gruppen att protestera. Detta ville man inte vara med om.

Israel sa då att byborna skulle bli ytterst sårade, om vi nekade. Detta var deras sätt att välkomna långväga gäster.

Efter vilda diskussioner hit och dit, slutade det med att hela gruppen accepterade att få sina fötter tvättade. Men det satt långt inne.

Varför är det så känsligt med fötter, undrar jag? Det är väl nästan bara barnfötter, som alla tycker är söta. Eller är det inte att vi skäms för våra fötter, som gör att vi inte vill att andra ska tvätta dem? Är tvättandet av fötter ett tecken på tjänande? Kanske vill vi inte bli betjänade på detta sätt. Kanske är vi rädda att hamna i ett beroendeförhållande, till den som tvättar – eller på annat sätt tar på våra fötter.

Religiös som jag är, kan jag ju inte låta bli att tänka på när Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Han sa då att som han betjänade dem, skulle de betjäna varandra.

Är detta fult, läskigt eller bara ovant i vår individualistiska tidsålder?
/Grubbelmia

Härliga vänner på plats. Ni vågade, det andra bara drömmer om…

Magnifik vandring, bland annat till klostret San Salvador (se bilden). Varmaste dagen var det över 30 grader i solen – i slutet av april. Vi ville bara fortsätta!

Konstigaste maten såg ut som gråa maskar (enda bilden vi såg i alla affärer, men glömde fota). Godaste fisken i mitt liv, åt jag efter att den grillats på ved. Med en mycket mysig kypare…

De två trevligaste servitörerna och den finaste naturen med medelhavsstränder, upplevde vi i San Jordi. Detta är den mest romanstiska plats vi kan tänka oss för sonens  bröllopsresa (Samuels och hans vackra och smarta brud)..

Märkligaste hobbyn; Rosa och gröna duvor på hustaken (som vi såg från Edbergs solterass). Du som vet något om detta, skriv till mig!

Så stolt över att ha vänner som vågar.

Vad vill du ta för steg just nu – som skiljer sig från vad andra förväntar sig av dig?

Hälften vågat – dubbelt vunnet. Säger de som vet…

Jag vågar – men är ändå lite feg.

Började jobba idag igen. Varför kändes det inte kul?
/Grubbelmia

Orden från mannen bakom mig på tåget, får mig genast att sluta tänka på en mindre jobbincident jag inte kunnat släppa. Tar mod till mig, och vänder mig om för att prata med denne okände obducent. Han berättar:

– Varje obduktion innebär en resa in i de mörkaste detaljerna av en persons liv. Ofta är det ju vid misstanke om brott eller vid ouppklarad sjukdom, som en obduktion sker.

Jag berättar för mannen att hans ord ”Fem obduktioner på en dag är för mycket”, fått mig att inse vilka små futtigheter jag själv satt och oroade mig över. Att i skuggan av döden, blir så mycket annat oviktigt. Väntade mig att obducenten skulle hålla med mig, när han plötsligt avbryter:

– Du tänker helt fel, det är småsakerna som är det viktiga i livet. Om det är något jag lärt mig genom att arbeta nära döden varje dag, så är det just detta.

Eftersom jag inte helt förstår vad han menar, ber jag honom utveckla hur han tänker. Obducenten förklarar:

– Du måste fokusera på rätt slags småsaker i livet. En blick, en vänligt ord, en beröring. Många människor fokuserar på småsaker som inte är viktiga, och hakar upp sig på dessa så till den milda grad att de förminskar deras förutsättningar till ett gott liv.

Att en tågresa hem från jobbet en vanlig fredag, skulle bli så spännande – hade jag inte väntat. Obducentens ord ringer fortfarande i mina öron:

– Du måste fokusera på rätt slags småsaker i livet.

/Grubbelmia

Min första pilgrimsvandring

Publicerat: juli 24, 2011 i Resegrubbel

Nio personer samlas i Funäsdalskyrkan en fuktig söndagsmorgon för att tillsammans vandra, och meditera kring pilgrimens sju nyckelord; enkelhet, långsamhet, andlighet, delande, bekymmerslöshet, frihet och tystnad. Som av en tillfällighet får jag denna semesterdag, prova på mitt livs första pilgrimsvandring…

Efter en kort andakt inne i kyrkan, går vi ut i morgondiset med sikte på vårt första stopp – en grå träskylt med reflektioner kring ordet enkelhet.

Vi människor samlar på oss så mycket, men glömmer ibland bort lyckan som kan följa av en strävan efter ett liv i enkelhet. Ett liv i tacksamhet över det man har. Ett liv i förnöjsamhet.

Kommer att tänka på min etiopiske vän Israel, som inte anser att han behöver mycket mer än vad som ryms i hans lilla ryggsäck. Min son Simon brukar påpeka att han alltid känner sig så glad när Israel hälsar på. Han äger nästan ingenting, men bubblar över av glädje och närvaro i allt han gör.

Efter första meditationstillfället, fortsätter vår lilla pilgrimsgrupp sin vandring mot nya stopp – vart och ett med reflektioner kring de resterande sex nyckelorden. Delar av vandringen promenerar vi i tystnad.

Det märkliga med tystnaden, är att den kan vara grogrund för talet i mitt innersta. Jag börjar fundera på vad jag vill förändra i min vardag, för att lättare kunna leva enkelt, förnöjsamt – och lyckligt.

Kommer att tänka på ett forskningsföredrag, som handlade om vad som skapar känslan av lycka. Jag lyssnade till detta för några år sedan. Förutom nära relationer och kreativitet, var det just förnöjsamhet som var en av tre orsaker till lyckokänslan, enligt denna forskningsrapport.

Idag har jag i Svenska kyrkans regi fått prova på en alldeles speciell typ av vandring – nämligen pilgrimsvandringen. Erfarenheten gav stor näring åt mina grubblargener, men även många rofyllda tankar och idéer om förändringar som jag vill genomföra i mitt liv.

En pilgrimsvandring kan genomföras ensam, eller i grupp. Vill du veta mer kan du kolla in www.pilgrim.nu

Kanske är detta något att testa, även för dig?
//Grubbelmia