Arkiv för kategori ‘Resegrubbel’

Från båtfolk till landkrabbor

Publicerat: juni 13, 2011 i Resegrubbel

Så var det då dags för första turen med husvagn. Det börjar med en backspegel som ramlar av, och slutar med att det känns som att vi gungar i sängen. Samma känsla som jag brukar ha när vi sover över i segelbåten. Men ska det verkligen vara så i en husvagn?

”Jo, det ska det”, sa Tomas först. ”Kan det verkligen stämma”, frågade jag. ”Vi får väl gå ut och titta”, föreslog Tomas.

Ut vi gick. Vet ni förresten att det finns fyra ben på en husvagn, som man ska fälla ner för att den ska stå stadigt? Bra för er, nu vet vi också det.

För att skapa vår ”egen” lukt i husvagnen, plockar vi fram levande ljus och rökelse. En ljuvligt exotisk doft sprider sig. Vi har pinkat revir. Som hundar ungefär.

När klockan närmar sig midnatt burrar vi ner oss under täcket i den sköna ”dubbelsängen”, som nu står stadigt. Det går bra det här ändå. Med lite träning ska vi nog så småningom passa in bland husvagnsfolket. Hoppas jag. För säkerhets skull behåller vi segelbåten, tills vi vet…

Mannen som vi köpte husvagnen av berättade att den ägts av en spelman. ”Musiken sitter i väggarna”, förklarade han. När morgonen kommer tänker jag yrvaket att ”detta måste vi utforska”. Fumlar med händerna längs väggarna tills jag känner något svart och avlångt. Det visar sig vara en gammal kassettradio. När vi slår på den, börjar hela husvagnen att vibrera av dansbandsmusik. Den enda musikstil jag absolut INTE tål.

Dansbandssångaren sjunger om att han har förälskat sig i ett par guldbruna ögon. Samma sång som några kompisar sjöng på mitt bröllop, ljuder nu i vår husvagn.

Är det ett bra omen, eller dåligt?
//Grubbelmia

Annonser

Har jag dödat Kristi brud?

Publicerat: maj 15, 2011 i Resegrubbel

Bredvid vägen promenerar hon långsamt. Helt klädd i lång vit dräkt. Eftersom jag befinner mig i Knutby, utgår jag ifrån att det är Kristi brud jag ser…

Plötsligt tar kvinnan fart över vägen, och jag bromsar in. ”Vilka rubriker jag skulle skapa, om det visar sig att jag kört ihjäl Kristi brud”, tänker jag – innan hon vänder sig om och ger mig en skräckslagen blick. 

När jag tittar närmare ser jag att det är en konfirmand, som jag har framför huven. Hon springer vidare mot kyrkan, och jag kör långsamt vidare.

Vad gjorde jag då i Knutby denna eftermiddag undrar kanske du. Är det ”Grubbelmia goes sekt”, som hägrar? Frågade min son om han minns vad som hände i Knutby för några år sedan. Det gör han inte.

Fick då återberätta den tragiska historien om pastorn som manipulerade sin barnflicka, till att mörda sin fru. Pastorn förnekar. Barnflickan erkänner. Frun är död. Hur kvinnan som kallar sig Kristi brud, kommer in i bilden kommer jag inte ihåg. Hon var väl aktiv i denna märkliga församling.

I Knutby var jag för att titta på en sommarstugetomt. Jag tycker om naturen där. De öppna kulliga fälten, bondgårdarna, sjöarna och cykelvägarna.

Undrar bara om jag skulle orka bo i Knutby, om än bara under sommartid. Tänk bara att varje dag behöva oroa sig över att köra på Kristi brud. Eller ännu värre. Att pastorn och barnflickan kommer tillbaka. Vi möts ute på en solig cykeltur ner till byn Hon manipulerar mig.

Och jag skjuter pastorn 😉

/Grubbelmia

På torsdag är vi sex vänner som drar till Frankrike. Först flyg till Marseille. Vidare till Aix-en-Provance, där vi ska sova en natt hos Carro – som pluggar franska. Sedan väntar St-Tropez, Cannes, Nice och Monaco…

Nog är det härligt att ibland få byta vardagens lunk mot resans oförutsägbara tillvaro. Är inte speciellt fäst vid boende, kläder eller shopping. Får jag pengar över, finns det få saker som jag hellre gör än reser.

Jag älskar att resa…

Även mindre resor på hemmaplan, piggar upp. En liten bilresa söderut, vandring i Funäsdalen eller segling i skymningen. Frukost på en klippa i Mälaren. Att resa gör mig glad.

Har väl alltid känt mig lite rastlös. Kanske är det alla flyttarna när jag var barn. Kanske är det vallonblodet som kokar. Kanske är det känslan av att något händer, att det inte står still – att jag lever.

De inre resorna är också viktiga, men jobbigare. Relationsresorna är ju även de en del av livet, även om relationer går upp och ner. Men jag gillar att åka bergochdal-bana, så det är helt i sin ordning. Förresten går det inte bara upp och ner, det är kittlande roligt också  – både relationer och bergochdal-banor 😉

Min adoptivfar ”prästen Tore” brukade ofta säga att ”det är bättre att det kokar över, än att det inte kokar alls”. Kanske är det så även med resande i allmänhet och liv i synnerhet?

Hellre för mycket, än för lite.
/Grubbelmia

Alla bilar i diket

Publicerat: februari 11, 2011 i Resegrubbel

Har nog aldrig i mitt liv sett så många långtradare och bilar, som åkt av vägen på samma sträcka – som just idag. Undrar om jag ska bli kvar på vägen?

Underlaget är förföriskt halt, precis som livet. Du tror att du har fäste, och gasar på. Vips slirar bilen till, och du påminns om din dödlighet.

Du ser andra i diket, med kraschade bilar. En del är ensamma, andra får hjälp. Den 80-årige mannen liftar hysteriskt. Vi stannar och visar att vår bil tyvärr är full. Andra åker förbi.

Kylan och stormen yr. Människor svär. Andra gråter. Själv grubblar jag…

Pratar med två damer. De har stannat på samma ställe som vi, för att gå ut ur bilen och kontrollera om det finns en väg framför oss. Har aldrig hänt förut. Man såg inga konturer – bara snö.

Så är det ibland. Livets väg tappar sina konturer. Man är inte säker på om man färdas i rätt riktning, eller om just min väg svängt av någon annan stans. Då måste man bromsa in, stanna upp och gå ut för att se sig omkring. Kanske diskutera med några damer man möter, om vart vägen går.

Sedan får man pröva igen. Långsamt.

Skulle man trots detta hamna i diket. Ja, då måste man våga be om hjälp…

/Grubbelmia

53 snoppar på en vecka

Publicerat: december 12, 2010 i Resegrubbel, Vardagsgrubbel

Att de kan se så olika ut. Jag går fram och tillbaka och studerar utbudet. Hur jag hamnade på denna nudiststrand vet jag inte, men intressant var det…

Idag påminde en kompis mig, om vår tjejresa till Kanarieöarna tidigare i höst. ”Du sa ju att du skulle blogga om snopparna”, sa hon aningen uppfordrande.

Så nu skriver jag några rader, med glimten i ögat. Så här var det:

Eftersom jag har lite svårt för att ligga helt stilla på en strand, satte jag igång att promenera längst havskanten på Playa de Inglés. En bit bort blev det ovanligt naket, och jag noterade med förtjusning att jag passerat gränsen till naturisternas underbara (?) värld.

Vet inte om jag ska skylla på min religiösa uppfostran, men så värst många manliga organ har jag inte sett (trots att jag sommarjobbade inom vården som ung). Att jag dessutom har varit gift i snart tjugo år, gör ju inte saken lättare 😉

Som många av er vet har jag arbetet på Vetenskapsrådet i fem år, så jag anser att man ska ta till vara varje tillfälle att främja forskning i alla dess former. Styrkt av detta mitt paradigm, började jag se mig omkring. Att de kan se så olika ut visste jag inte.

För att inte sväva ut i allt för opassande beskrivningar (även barn läser denna blogg), ska jag bara berätta det som för mig var av nyhetsvärde. Snoppar kan vara kolossalt långa, men ändå nästan smala som pennor. Jag la speciellt märke till detta, eftersom det såg så roligt ut när de sprang.

Nu undrar du kanske två saker. Dels varför jag bara studerade männen, dels hur jag ska lyckas att få till någon seriös tanke med denna bloggpost.

Den första funderingen är enkel att svara på. Jag ser nakna kvinnor varje vecka i badhuset, det är inte intressant längre. När det sedan gäller mina mer allvarliga grubblerier i detta ämne, så handlar det väl mer om en glädje över mångfalden. Att Gud har skapat oss så olika!

En av mina kompisar på tjejresan, blev uppmuntrad av att titta på hur olika kvinnorna såg ut. Hon sa att ”man blir så matad av veckotidningsidealen att man ibland glömmer bort hur oretuscherade människokroppar ser ut”.

Vi är olika – och bör så förbli. Skönheten finns i det unika, inte i plastikopererade kopior. Och ja, jag tyckte att alla 53 snopparna var vackra, var och en på sitt sätt.

Är du nöjd nu, Ankan?

/Grubbelmia

Jag är inne på Body Shop, för att titta på smink. En av de anställda frågar: ”Can I help you, darling?”. Går vidare för att köpa en hamburgare, när mannen bakom kassan säger ”Will that be all, sweetheart”? Lämnar en annan affär med orden ”bye love” ringande från expediten bakom mig. Jag har varit på julshopping i London…

Vet inte vad det är med engelsmännen. Men jag fullkomligt älskar dem. Och det säger jag inte bara för att min moster gifte sig med en. Brittisk humor, är alltid den bästa och London är underbart charmigt juletid.

Jag har bott på ett som vanligt ganska litet hotellrum i Notting Hill. Jämför med resan till USA förra året, där allt är så mycket större. På många sätt är engelsmännen amerikanarnas motsats. Rummen, sängarna och matportionerna är små. Men mitt i all sin litenhet och blekhet – för bleka är de 😉 gillar jag britterna. De är vänliga och jag tycker om de små epiteten de lägger till, för att förgylla mina shoppingrundor.

Under tre dagar nu har jag åkt dubbeldäckare, strosat genom julmarknaden i Hyde Park, lyssnat på en sjungande älg, druckit äcklig varm cider, sett en hysterisk tomte och talangfulla gatumusikanter. Jag har även varit på julpuddinglopp (hur kommer man ens på idén?), skrattat åt dansande Chippendales-kopior, rolig julskyltning och gästvänliga Harrods-vakter.  Har även njutit av den italienska maten och musikalen Thriller.

Det finns egentligen bara en negativ sak med London, och det är den brittiska matlagningskonsten. Gjorde mitt bästa för att undvika den, men ändå råkade jag ut för överfriterad lax med pommes en gång, när jag trodde jag beställt något helt annat. Får mig att tänka på en historia jag hörde för många år sedan: ”Du vet att du hamnat i helvetet när det är tyskarna som står för underhållningen, fransmännen för ordningen och britterna för matlagningen”.

Blir du sugen på London nu? Då kan jag kan starkt rekommendera sajten: www.visitlondon.com

/Grubbelmia

En annan kö för kvinnor

Publicerat: november 23, 2010 i Resegrubbel, Vardagsgrubbel

Besökte biblioteket i Alexandria här om dagen. Ställde mig i närmaste biljettkö, när Linda som var med mig, fick en blick som kunde döda. Vi såg oss omkring, och upptäckte att vår kö enbart bestod av män. När vi sedan skulle lämna in våra väskor, visade det sig att alla män hade företräde i kön. Så det tog tid innan vi kom fram till luckan…

Kändes minst sagt förnedrande att stå i en lång kö med kvinnor, medan alla män – unga som gamla – trängde sig förbi. Minnen från min tid i Mexiko började bubbla upp. Där blev jag tillsagd att resa mig och lämna sittplats, när en man kom in i rummet.

Senare på kvällen när jag deltog i ett femårsjubileum för ett egyptiskt medieföretag, kom en man (som jag förstod var välkänd) fram och hälsade på mina båda manliga kollegor, men inte på mig.

Men… För att ge just denna del av världen rättvisa, måste jag säga att jag träffade fler män som behandlade mig med respekt, än de som inte gjorde det. Men ändå. Det svider att bli särbehandlad.

Alla män uppskattar inte kvinnor…

Har lärt känna en trevlig tjej här nere som snart ska gifta sig. Jag bad henne berätta lite om kvinnornas situation i Egypten. Mari, som hon heter berättar:

– För flickor i Egypten är det värsta som kan hända dem, att de inte blir gifta. Därför vill de hitta någon så snabbt som möjlig. Fyller de 22 år, anses de för gamla. Detta leder till att männen ställer alla kraven, medan kvinnorna anpassar sig.

Mari har en kompis som träffade en man. De förlovade sig, men strax innan bröllopet krävde mannen att hon skulle ta på sig slöja – annars skulle han lämna henne. Enligt Mari är detta mycket vanligt, och det är bland annat därför över 90 procent av alla flickor och kvinnor idag bär slöja. Så var det inte för några år sedan. Trycket på kvinnan har ökat, menar Mari.

En dag, när jag och Mari gick ut från en lunchrestaurang, träffade jag på en tiggarkvinna med sönderfrätt ansikte. Jag blev åter igen illa berörd och frågade Mari om kvinnan. Hon sa att tiggarkvinnan antagligen hade blivit bestraffad för att inte ha lytt sin man.

Som nygift hade jag en devis på sovrumsdörren, där det stod: En lydig kvinna är en lycklig kvinna. Naturligtvis tänkt som ett skämt. Ett skämt jag som jämställdhetstänkande svensk kan unna mig, men som förefaller högst olämpligt i Egypten. Här är det fullt allvar.

Mitt hjärta går ut till dessa kvinnor. Hjälp mig be för dem, att de kan få mod och styrka att resa sig. Samt politiska och religiösa företrädare som banar vägen.

/Grubbelmia