Har nog aldrig i mitt liv sett så många långtradare och bilar, som åkt av vägen på samma sträcka – som just idag. Undrar om jag ska bli kvar på vägen?
Underlaget är förföriskt halt, precis som livet. Du tror att du har fäste, och gasar på. Vips slirar bilen till, och du påminns om din dödlighet.
Du ser andra i diket, med kraschade bilar. En del är ensamma, andra får hjälp. Den 80-årige mannen liftar hysteriskt. Vi stannar och visar att vår bil tyvärr är full. Andra åker förbi.
Kylan och stormen yr. Människor svär. Andra gråter. Själv grubblar jag…
Pratar med två damer. De har stannat på samma ställe som vi, för att gå ut ur bilen och kontrollera om det finns en väg framför oss. Har aldrig hänt förut. Man såg inga konturer – bara snö.
Så är det ibland. Livets väg tappar sina konturer. Man är inte säker på om man färdas i rätt riktning, eller om just min väg svängt av någon annan stans. Då måste man bromsa in, stanna upp och gå ut för att se sig omkring. Kanske diskutera med några damer man möter, om vart vägen går.
Sedan får man pröva igen. Långsamt.
Skulle man trots detta hamna i diket. Ja, då måste man våga be om hjälp…
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Så sant så sant. Men hellre en krokig väg med lite dikeskörningar än en spikrak som man kör på med halvstängda ögon. Det finns fynd även i diket som man kan ta med sig på vägen. Om inte annat så kan man dela sina dikeskörningar med andra som har hamnat där. Och som sagt var hamnar man i diket är biljetten därifrån ödmjukhet att våga be om hjälp. Så lycka till alla härliga människor med era krokiga vägar genom livet
‘
Mvh. Björn
En favoritsång av Lina Sandell från min barndom och uppväxt kom för mig här:
”Välj du åt mig den väg, som jag skall gå, O, Herre, själv jag kan den rätt ej välja! Din väg är bäst – ack, giv mig syn därpå, Och låt ej fåfäng omsorg mer mig kvälja!”