Efter att ha avslutat mina teologi- och diakonistudier funderar jag på hur dessa år format mig som person. Jesus säger att man ska älska sin nästa som sig själv. Igår avgav jag löfte om att älska och tjäna andra, men hur älskar man sig själv på ett sunt sätt?
Ett sätt kan vara att våga blomma ut och att spegla sig i människor som ger positiva bilder tillbaka, men detta kan vara lättare sagt än gjort. Hur kan jag ta reda på vem jag verkligen är, finns det några bra tips?
Dr. Alfried Längle säger att det finns en yttre och en inre väg. Genom den första vägen växer min identitet fram genom hur jag speglar mig i mitt kulturella sammanhang, mina roller, intressen och de människor jag omger mig med. Genom den andra vägen lär jag känna mig själv genom min vilja och mina beslut, men även genom att lyssna till min inre röst och den dialog som pågår där. Vi reflekterar, känner in, tänker och tar ställning till olika saker.
En annan viktig del enligt en av mina favoritfilosofer Ernesto Spinelli, är att vara uppmärksam på hur min kropp reagerar. Vid viktiga beslut bör du alltid lyssna på kroppens reaktion, eftersom det är lättare att dina tankar blir manipulerade – än din spontana fysiska reaktion.
Under större delen av mitt liv har jag låtit min identitet påverkas av den första vägen – speglingen i min omgivning. Inte alltid har denna väg lyft min självkänsla. Det som har hänt nu under de senaste studieåren är att jag steg för steg vågat närma mig den andra vägen, nämligen att lyssna mer på min inre röst och vad jag själv tänker och vill.
Jag tror att vi behöver bägge vägarna för att lära oss att älska oss själva på ett sunt sätt. Som diakon väljer jag att spegla mig i hur Gud ser på mig, när människors speglingar ibland gör mig ledsen. Människovärdet är något vi behöver vara rädda om, och genom att välja att se på varandra med kärlek kan vi tillsammans få blomma ut och bli mer oss själva.
Men sen är det kroppen och den där inre rösten, vi måste börja lyssna mer på. Stänga av yttre brus. Våga stanna kvar i tystnaden.
Tror att jag och min man (efter 27 år tillsammans) snart kan ha gått varenda relationskurs som finns. Vissa var bra, andra sämre. Vi lärde oss olika kommunikationsmodeller, konflikthantering och kärlekens språk. Det är absolut inte så att allt varit förgäves, men trots schemalagda dejter, kunskap om bakomliggande motiv i bråken och bekräftande samtal – blir det till slut jobbigt att försöka vara den perfekte partnern…
Ett av mina favoritämnen just nu är existentiell psykologi. Även här har jag gått kurser. Vissa tycker att det låter lite deppigt att fokusera på att det enda vi egentligen vet, är att vi föds och att vi dör. Allt däremellan byggs upp av de olika förutsättningar som vi alla får, samt små och stora val som vi och omgivningen gör. Själv tycker jag att denna livshållning är realistisk och befriande. För mig personligen skapar den en slags förnöjsamhet med det som är, samtidigt som den uppmuntrar mig till att ständigt ompröva livet och de val jag gör.
Tillbaka till detta med relationskurser (man behöver ju inte vara ett par för att ha nytta av dem) så lär jag mig i existentiell psykologi att om man vill leva i varaktiga relationer, är det de många små kärlekshandlingarna i vardagen som är viktigast – attityden vi väljer att ha till varandra. Inte att boka tid på restaurang. Inte ens att kommunicera ”rätt” enligt olika metoder. Snarare är det vardagens små kärleksbevis som betyder något. Att kolla upp hur din partners dag har varit, vilka drömmar som finns och vad som känns jobbigt just nu. Sedan tillsammans göra aktiva val, om det behövs.
Ett återkommande tema inom existentiell psykologi, är att uppmuntra människor att våga välja och ompröva gamla beslut som skaver. Många gånger gör vi oss mer maktlösa än vi i själva verket är. När jag vågar göra de val som jag innerst inne vill göra, känner jag mig friare och gladare.
Den stora kärleken som många söker kan vara svår att finna, men genom att varje dag välja att göra många små kärleksfulla handlingar mot varandra, bygger vi ett kärleksrum där den stora kärleken – om än i bitar – plötsligt tonar fram…
På onsdag – om fem dagar – fyller jag femtio år. Just därför vill jag dela en berättelse om fem blinda kvinnor och en elefant, som jag tycker säger något om mitt liv. Det var en gång fem kvinnor i olika åldrar. Den förste höll i elefantens ena öra. ”Det är ett stort blad”, sa hon. ”Nej”, sa den andra som höll om ett ben ”det är ett träd”. Den tredje hade fått tag i en av betarna. ”Det är ett spjut”, tyckte hon. ”Nej”, sa den fjärde som höll i svansen ”det är ett rep”. Och den femte? Hon trodde att elefanten var en orm, eftersom hon höll i snabeln.
Nu undrar ni kanske vad elefanten, har med mitt liv att göra?
Jo, om det är något jag lärt mig av livets med- och motgångar, är det att människan är en komplicerad varelse. Du och jag går inte att beskriva med bara några få ord. Om du hör en förenklad beskrivning av dig själv eller någon annan, kan du vara ganska säker på att den som gör uttalandet nog är en av de blinda kvinnorna i berättelsen ovan.
Hur jag ser på min medvandrare här på jorden, beror på vilket perspektiv jag har och vilken blick jag tittar med. En varm blick som älskar, ser något helt annat än den blick som ifrågasätter och kritiserar.
Blickar kan förändras över tid. Går det riktigt illa, tror vi att en människa inte består av något mer än just den lilla del vi ser. Men precis som en elefant är mycket mer än sitt öra, är helheten i ditt och mitt liv så mycket mer spännande och omfattande än delen.
Det som berättelsen om elefanten och de blinda kvinnorna säger om mitt liv, kanske är samma sak som den säger om ditt? Vi är så mycket mer än delarna. Kan vara hoppfullt att påminna både sig själv och andra om.
Känner mig förväntansfull inför att det finns så mycket mer att upptäcka!
/Grubbelmia
När Tomas frågar mig om jag vill följa med honom på hans jobbresa till Indien, är jag först tveksam. Väl där, tar det inte många dagar innan jag helt förälskar mig i detta land och dess vänliga och hjälpsamma invånare. Läs gärna min resedagbok (med länkar) nedan innan du tittar på bildspelet, så förstår du varför jag finner Indien så fascinerande.
/Grubbelmia
Bombhot eller säkerhetsövning?
När vi efter tjugo timmar på resande fot äntligen landar i Bombay (som i Indien heter Mumbai), är uppståndelsen stor. Vi går igenom en lång rad säkerhetskontroller och lika många vänligt leende indier. Sedan visas vi ut till bussen som ska ta oss till inrikesterminalen, och flyget till Bangalore (som i Indien heter Bengaluru). När vi väl blir avsläppta vid inrikesterminalen, börjar någon hojta om att vi måste gå tillbaka mot bussarna. Efter stor förvirring slussas vi på en ny stekhet buss, som snabbt tar oss bort från inrikesterminalen – till en uppsamlingsplats mitt på flygplatsen. Vi gör några stopp för att plocka upp flygplatspersonal, åker sedan förbi polis och militärer som kommer springande. Inom loppet av cirka 15 minuter töms hela inrikesterminalen på folk. Så börjar då vår svettiga väntan. En efter en samlas bussar med resenärer omkring oss. Ingen information ges, och många börjar oroligt att skruva på sig. Det talas om bombhot. Tydligen är den 26 november (dagens datum) årsdagen för en rad hemska terrordåd, som inträffade i Bombay för sex år sedan. Efter en dryg timme i den 35-gradiga bussen (Tomas skjorta är genomblöt ) får vi veta att vi varit med om en säkerhetsövning. Bussarna åker tillbaka till inrikesterminalen, där vi efter ytterligare några rigorösa säkerhetskontroller – får gå på planet. Vad som egentligen hände, verkar resenärerna vara oense om. Många tvivlar på att det var en säkerhetskontroll. Kanske var det bara ett försök att maskera ett bombhot, för att vi alla skulle behålla lugnet? Svaret får vi nog aldrig veta – men en dramatisk start på vårt första möte med Indien blev det iallafall!
”Om jag följer trafikreglerna krockar jag” Orden kommer från taxichauffören, när han förklarar logiken i den indiska körstilen. Han säger att man måste strunta i alla regler och istället lära sig läsa trafiken. Bilar, motorcyklar och människor – kan plötsligt dyka upp från helt oväntade håll, och då måste du anpassa dig genom att köra sakta och kommunicera med tutan. Chauffören skrattar länge och högt när jag berättar att att det säkert är över ett år sedan jag tutade i trafiken. Sedan skrattar han ännu högre när jag berättar att det i Sverige är förbjudet att sitta fler än två personer på en motorcykel. Trots att jag bara förstår hälften av vad han säger, lyckas vi kommunicera ganska bra under våra tre timmar tillsammans i rusningstrafik. Han berättar om skillnader mellan fattiga och rika i Indien. Till sin fru har han råd att köpa en sari (indisk klänning av ett 5-6 meter långt tygstycke) för högst 250 kronor (och då hör han inte till de allra sämst ställda), medan de rika kan spendera mellan 20 000 och 100 000 kronor på en sari. Vidare förklarar han att anledningen till att han och hans fru bara har ett barn, är att de då får lägre skatt – ett sätt begränsa barnafödandet. Vad annorlunda livet kan se ut.
Ett fnittrigt fredagskontor
Anledningen till att jag över huvud taget befinner mig i Indien, är ju att Tomas är här på en jobbresa. Han utbildar i ett affärssystem, under tiden som jag sitter med hans indiska kollegor och skriver PM i bibelteologi. På kontoret arbetar drygt 40 personer. De är alla (utom cheferna) ganska blyga, och sitter i ett stort kontorslandskap. Under dagarna är det nästan helt tyst, men idag fredag – plötsligt på eftermiddagen – ändras stämningen radikalt. Man hör hur det pratas och fnittras – snart börjar månadens ”Birthday Bash”. Då firar man de som fyllt år under månaden, med lekar och presenter. De annars ganska tysta och formellt vänliga indiska kollegorna, blir som barn på nytt. Vi lekar skrattar så vi kiknar, och äter tårta. Det känns som ett barnkalas för vuxna. Antar att allvaret är tillbaka efter helgen.
Skolstrejk mot våldtäkter
Vi besöker en vacker katolsk kyrka kyrka som vår guide tror att vi vill se, eftersom vi är kristna. Förklarar för honom att vi har gott om kyrkor i Sverige, och att vi i Indien hellre tittar på tempel, palats och indiskt vardagsliv. Det som dock blir intressant med detta stopp, är en stor strejk med hundratals skolflickor i uniform. De protesterar mot ouppklarade våldtäkter på unga flickor. På deras handskrivna plakat står det ”We want justice”, vilket också är orden som de skriker i kör medan de marscherar fram. Vi får höra att problemen med våldtäkter i Indien har ökat, och att de män som har pengar alltid kan köpa sig fria. När vi ändå är inne på det känsliga området sex – får vi också veta att homosexualitet tidigare var lagligt i Indien, men att man nyligen dragit tillbaka denna lag. Om du nu öppet på gator visar att du är homosexuell, kan vem som helst anmäla dig – och du riskerar då fängelsestraff. Jag passar på att fråga lite om de transsexuella tiggare jag sett på gatorna och vid templen. Indier verkar har en dubbel inställning till dessa människor. De blir utstötta ur sina familjer, eftersom syskonen riskerar att ej bli gifta om folk får veta att det finns transsexuella i familjen. Samtidigt kallar man på dem för att de ska utföra ritualer över nyfödda barn, som någon slags beskydds- och välsignelseakt. Tänker att det är lika bra att adressera alla mina obekväma frågor på en gång, så jag fortsätter vårt samtal med att fråga om arrangerade äktenskap. Den indiske chefen som sitter med i bilen, berättar att hans äktenskap är arrangerat. Fortfarande är det 75 procent av alla indier, som gifter sig på detta sätt. Skillnaden mot förr, förklarar han – är att man nu får chans att lära känna sin blivande make/maka innan man gifter sig. Den tanke som slår mig nu, är att fråga honom vad som händer om man under denna ”lära-känna-period” kommer fram till att man inte vill gifta sig med personen ifråga. Men här går min gräns, det känns för personligt – så jag låter bli att fråga.
Grubbelmia blir turistattraktion
En av våra intressanta utflykter går till närområdets slott och tempel. Första stoppet blir dock gravarna för Tipu Sultan of Mysore och hans släktingar. Tipu och hans familj dödades den 4 maj 1799, när han modigt kämpade mot britterna. Trots den tragiska händelsen, är mitt minne från denna plats nu mest av det komiska slaget. Flera av de manliga besökarna verkar anse att jag är en större turistattraktion än själva gravarna. Om och om igen ombeds jag posera med dem för fotografering. Vår guide förklarar att många av dessa män kommer från landsbygden, och är inte vana att se blondiner ”i verkligheten”. Vi åker vidare till Mysore, som är känt för sina många palats – och sedan äter vi en kunglig lunch på Mysores största slott. Vid sista templet vi besöker märker jag att även flickor och kvinnor börjar att fotografera mig i smyg – av samma skäl antar jag. Detta är något som jag under hela indienvistelsen till slut får vänja mig vid, och finner komiskt. Är det så här det känns att vara filmstjärna?
Ett café fullt av tibetmunkar
På slingriga vägar berättar vår guide om hur Indien på 60-talet tog emot över 10 000 flyende tibetbuddister, och gav dem land och uppehållstillstånd i Bylakuppe – dit vi nu är på väg. Vi ska besöka världens äldsta Nyingmakloster Namdroling Nyingmapa, där det både finns män, kvinnor och barn – alla med rakade huvuden och orange-svarta dräkter. Har både frågat och googlat runt, för att försöka förstå hur detta klosterliv fungerar. Om någon vet mer om detta, så hör gärna av dig. En munk får tydligen gifta sig med en nunna, och deras barn kan sedan från tidig ålder börja sin träning till framtida klosterliv. Förutom det märkliga med detta (jämfört med västerländskt klosterliv), var mitt första möte med tibetmunkarna på ett café. Där sitter de och fikar som alla andra – när jag trodde de skulle hålla sig strikt inom klostrets område. Det är spännande att få vidga sina perspektiv på saker och ting.
En vakt vid varje rulltrappa
Något man slås av redan när man är på väg till Indien, är känslan av att det med svenska mått mätt, finns för mycket personal överallt. På flygplanet, får vi mat och service snabbare än vanligt. När vi landar är det fem olika personer som kollar våra boardingkort, innan vi går på nästa flyg. På hotellfrukosten är det en kvinna som hälsar oss välkomna, en kvinna som tar oss till vårt bord, en man som kommer med kaffe och juice, en annan man som har ansvar för att fylla på, en tredje man (i kostym!) som serverar omeletten och slutligen en sista person (kvinna eller man) som ansvarar för att önska oss en trevlig dag på vägen ut – och då räknar vi naturligtvis inte in den personal som tillagar, lägger upp, diskar och städar i matsalen. Trots denna bakgrund blir vi ändå förvånade när vi besöker ett stort köpcentrum och upptäcker att det finns en anställd vakt vid varje rulltrappa – och en ny på varje våningsplan. Så i just detta köpcentrum, skapas 20 arbetstillfällen – bara som rulltrappsvakt. För att inte tala om alla vakter utanför affärerna. Månne detta koncept vara lösningen på svensk långtidsarbetslöshet?
När en indisk gud tar mänsklig form – kallas han avatar
Otaliga timmar i Bangalores bilköer, spenderas med att jämföra kristendom och hinduism. Att vårt värdpar här är praktiserande hinduer, har skapat många spännande samtal om liknader och skillnader i våra tankar och trossystem (själva ordet hinduism betyder just tankesystem). Om jag ibland har tyckt att det är svårt att förklara att jag bara tror på en Gud – men i formen av Fader, Son och Ande – så är den utmaningen ingenting om man jämför med att försöka förklara hur Indiens alla gudar hänger ihop. Med risk för att jag missförstått något, har jag lärt mig följande av vårt värdpar. De flestas hinduers mål med livet är att nå frälsning. Detta innebär för dem att man förenar sig med gud och slipper återfödas. Det finns tre gudar som är de största (avbildas med fyra armar), och som de miljontals andra gudarna utgår från. En skapargud Brahma – denna gud har även fyra ansikten men man tillber honom inte så ofta, eftersom han som vårt värdpar säger ”liksom har gjort sitt”. Då är det större fokus på Vishnu ”uppehållaren”. I den monoteistiska hinduismen (vaishnavismen eller vishnuismen) dyrkas han som den enda, allsmäktiga och personliga guden. Innan resan kände jag faktiskt inte till att det finns en variant av hinduism som bara tror på en gud (monoteism). Hur som helst avbildas Vishnu vanligen med blå hy. Vishnu härskar i himlen, där de rättfärdigas själar får sin belöning efter döden, men han anses även vara den som ger liv och energi här på jorden. Förstörarguden Shiva är den gud som vi har mest diskussioner kring. Han avbildas vanligtvis med tre ögon (varav det tredje anses vara det förgörande). Shiva bär på sitt huvud en halvmåne. Först uppfattar jag honom som hinduismens motsvarighet till Satan – men han anses inte ond och man är inte rädd för honom. Att man tillber Shiva är vanligt, eftersom han är den som avgör vad som händer när du dör – om din själ finner frid eller inte. När en gud tar sig mänsklig form, kallas han avatar. Så här säger en av hinduismens heliga skrifter Bhagavad-Gita, om detta skeende: ”Närhelst världens dygd och rättvisa dalar, när last och orättfärdighet tar säte på tronen, då kommer jag, Herren, och återbesöker världen i synlig form, blandar mig som människa bland människor. Genom mitt inflytande och min lära raserar jag ondskan och orättvisorna och återuppbygger det goda och rättvisa.” Många hinduer tror att den sista stora avataren som ska komma heter Kalki ”Den vita hästen”. Han kommer att avsluta den nuvarande eran av mörker, förvirring, ofred och förstörelse. En gud som tar mänsklig form och utplånar ondskan – låter det bekant?
Tre timmars söndagsgudstjänst
Även om det mest intressanta med resan är att försöka förstå hur hinduer lever och tänker, var vi ändå nyfikna på att få uppleva hur en baptistkyrka fungerar här. På internet hittade vi en som vi tyckte låg nära. Vi besöker Bethany Baptist Church två gånger, och bägge gångerna tar själva resan drygt tre timmar – på grund av trafikstockningar. På söndagen börjar mötet med att vi delar in oss i mans- och kvinnogrupper, för att be för 24 olika böneämnen. Detta tar av naturliga skäl sin lilla tid. Efter en timme börjar själva gudstjänsten. Två män går upp på plattformen. Deras uppgift är tydligen att prata lite om varje sång vi ska sjunga, för att sedan med höga stämmor leda den unisona sången. Efter sången läser vi alla högt ur Bibeln tillsammans. Sedan kommer en lång predikan som handlar om att inte förlita sig på missionärer för att sprida det kristna budskapet – utan att detta är en uppgift som gäller oss alla. Slutligen går pastorn igenom de viktigaste av de 24 böneämnena – en gång till. Efter cirka tio pålysningar är den över tre timmar långa gudstjänsten äntligen slut. Och det är vi också. Så vi kissar och åker hem.
Lyckokursavslutning på Art of Living Ashram
Från indiska gudar, till baptistkyrka vidare till ett besök på ett ashram. Veckorna i Indien tillhör några av de mest intensiva jag och Tomas någonsin upplevt. Från tidiga morgonen till sena kvällen, fylls de nya intrycken på – och då jobbar och studerar vi ändå under vardagarna. Tanken på att besöka ett ashram föds av en av mina systrar, dagen innan utresan. Om jag ska vara ärlig, förstod jag inte riktigt vad hon menade. Men när vårt värdpar frågar om vi är intresserade av att besöka Indiens populäraste Ashram, strax utanför staden där vi bor – tar vi chansen och tackar ja. Platsen är vacker med fontäner, fågelsång och stora grönområden. Människor sitter i lotusställning och mediterar. Gurun som äger hela anläggningen heter Sri Sri Rari Shankar. Anländer lagom till avslutningsceremonin för en helgkurs i ”Hur man blir lycklig”. Vi tittar på vackra lyckodanser och lyssnar till hur deltagarna berättar om förvandlade liv. En ung man från Danmark, bugar sig mot den stora bilden av gurun – samtidigt som han uttrycker sin tacksamhet över förmånen att få vara lärjunge till en guru som fortfarande lever. Min skepticism går igång. Hur kan man tro sig vara så totalt förvandlad på en enda helg? Själv har jag inte lyckats trots decennier av försök. Är tveksam till snabba förändringar – och jobbar numera med små och långsamma steg framåt. Att kursen som lovar göra dig lycklig sedan är dyr. Ja, det gör mig bara ännu mer misstänksam…
”Meningen är att ni ska behandlas som kungligheter”
Orden kommer från vår indiske värd Gopi, när han förklarar varför de bokat in oss på ett 5-stjärnigt hotell. Eftersom det inte är vi som betalar, finns det ju inget att klaga på. Förutom möjligtvis den obekväma kontrasten till de hungriga tiggare vi möter på gatorna. Jag vågor knappt tänkta på hur många fattiga som hade kunnat få mat, för varje ny natt vi sover på Sheraton i Bangalore. Detta är ett lyxliv som Tomas och jag definitivt inte är vana vid. Vår stora ”king size”-säng är bäddad med sidenlakan. Varje morgon kommer de och hämtar vår smutstvätt, som de sedan tvättar och stryker under dagen. När vi kommer tillbaka till rummet efter en lång dag på Tomas indiska kontor – väntar kaffe, te, kalla drycker och snacks på oss. Har vi råkat slänga kläder eller prylar på golvet är de prydligt hopvikta och tillrättalagda. När vi sedan åker ner i hissen väntar en man som enbart har som uppgift att hälsa oss välkomna ut ur hissen. Framme vid entrén frågar någon hur vår dag har varit, och när vi sedan ska in i taxin skyndar en butler fram och öppnar dörren. Need I say more?
Vi kan av misstag ha förödmjukat Hare Krishna
Gårdagens kvällsutflykt går till Indiens största Hare Krishna-tempel. En mäktig upplevelse att besöka denna monoteistiska gren av hinduismen (de tror enbart på EN gud, Krishna). Indierna är verkligen ett djupt religiöst folk, och orangeklädda munkar blandades här huller om buller med vanliga människor. Efter att ha vandrat förbi Krishna och hans fru, sätter vi oss med de andra besökarna på golvet för att titta på offerceremonierna och lyssna på Krishna-musik. I bokhandeln har vi köpt en av hinduernas viktigaste heliga skrifter Bhagavad-Gita, och de har då lagt ner en hoprullad affisch utan att vi visste vad den föreställde. Tomas lägger påsen under sina fötter, utan att förstå vilken fruktansvärd handling han just begår. En upprörd man kommer springande, och rycker bort påsen. Tydligen är det Hare Krishna själv som är avbildad på affischen vi just fått. Att placera en bild på Krishna vid en människas fötter är en stor skymf. Vi ber vår värd förklara för mannen att vi inte visste att det var en bild på Krishna som vi lagt vid fötterna. Sedan smyger vi skyndsamt ut – för att undvika upplopp…
Bjudna på hinduiskt bröllop Våra veckor här i Indien, har varit helt fantastiska och just som vi inte trodde att det kunde bli bättre – bjuds vi på hinduiskt bröllop. Själva ceremonin börjar klockan åtta – på morgonen – men vi anländer tillsammans med vår indiske värd Gopi, strax efter klockan nio. När vi kommer in i bröllopshallen, ser vi det vackra brudparet i full gång med dagens långa program. De hinduiska prästerna talar i mikrofonen, gör elds- och rökelseritualer och säger en massa saker som vi naturligtvis inte förstår. Men spännande är det. De öronbedövande trummorna och blåsinstrumenten, försätter oss nästan i trans. Efter någon timme, avbryter vi för att gå en trappa ner och äta frukost. Allt medan bröllopsceremonin fortsätter. Sedan sitter vi några timmar till, innan vi gör ett nytt avbrott för att äta den exotiska bröllopsmiddagen – som serveras på bananblad (anses förstärka rätternas smak). Vi lämnar brudparet och de många gästerna någon gång efter klockan 14.00 – och då pågår bröllopet fortfarande. Förutom ett charmerande brudpar, som vi fick chans att prata en del med – kommer jag att minnas besökarnas färgglada och traditionella sidenklädnader. Innan vi lämnar festen får vi varsin kokosnöt i en fin påse, som present av brudparet. Så… tillbaka till frågan från ett tidigare blogginlägg, om vad som händer om man inte vill gifta sig med den make/maka föräldrarna valt. Gopi svarar att ”det beror på hur beroende man är av sina föräldrar”. Kan man klara sig på egen hand, kan man gå emot föräldrarnas vilja – annars inte. Det vanliga här är att bruden flyttar in med mannens föräldrar och syskon – och för att det ska fungera måste man ju ha familjens välsignelse. En annan indisk kollega till Tomas berättar att det även är tradition här att sonen i huset, inte ska gifta sig innan sina systrar. Han berättar också att det finns en uppsjö av äktenskapsförmedlingar på internet. Där kan föräldrarna avgränsa sin sökning, enligt de preferenser som finns. Men innan ett par träffas för att lära känna varandra, måste den tilltänkte alltid godkännas av föräldrarna. En sista intressant detalj kring detta med indiska bröllop. Jag frågar Gopis trevliga fru Anitha, om vad som händer om man blir förälskad på jobbet. ”Ja, då har man två hinder”, svarar hon. Först bör föräldrarna godkänna personen ifråga, sedan måste man fråga de hinduiska prästerna om man passar ihop astrologiskt sett (kopplat till när man är född). Säger prästerna att man inte passar ihop, ja då ger de flesta upp sina tankar på giftermål. Så astrologin verkar trots allt viktigare, än föräldrarnas samtycke…
Så hette ett barnprogram jag såg som liten. Kan jag möjligtvis skylla min vilsenhet i vuxen ålder på en tv-serie? Nej naturligtvis inte – men efter femton år som webbpedagog (med olika yrkestitlar) vill jag göra något annat. Vet dock inte vad. Se programmet: http://www.oppetarkiv.se/video/1152802/vilse-i-pannkakan-avsnitt-1-av-10
Livet tar så konstiga svängar…
Innan jag provat på att arbeta i vården, ville jag bli sjuksköterska.
Innan jag provat på att arbeta som missionär, ville jag jobba för Gud.
När jag ville kompromissa mellan det mjuka och det hårda, studerade jag Multimedia pedagogik-teknik.
Och här är jag nu. När jag har jobbat som webbansvarig i över femton år, är jag sugen på att göra något annat. Vad tycker du? Har du vågat byta spår i någon del av livet – ska jag våga?
Hej, här kommer ett bildspel från min och Tomas resa till Israel, i november 2013. Vi anser båda att detta är våra livs hittills mest intressanta resa. Kanske beror detta på att vi båda är uppfostrade i en religiös miljö. Resan gick under rubriken ”I Jesu fotspår” och arrangerades av Temaresor. Vi vill tacka alla er som var med och delade våra upplevelser under dessa åtta dagar. Läs gärna minidagboken nedan, innan du ser fotona – så får du ut mer av dem. Mvh Tomas & Mia
Måndagen den 4 november
”Is this your first time in Israel?”, frågar mannen i passkontrollen och ler stort. ”You look just like the blond girl in ABBA – what´s her name again?” Ja, detta är alltså mitt första intryck av Israel. Tomas, som kommer efter mig i kön får kommentaren ”So, you are the husband of the girl in ABBA?” Skrattande strosar jag och Tomas vidare till bussen som ska ta oss till Hotel Tal, vid medelhavets strand i Tel Aviv. Väl framme på hotellrummet få vi nästa skrattattack. Rummet ser ut som taget från en bordell. Speglar i taket ovanför dubbelsängen. Röd belysning både i bad- och sovrum. Röda handdukar och badlakan. Som pricken över i:et omges dubbelsängen av spotlights som lyser från både golv och väggar. Efter middag och strandpromenad somnar jag nöjd, med Monika Zetterlunds memoarer i handen (läskigt bara att se sig själv i taket).
Tisdagen den 5 november
Som många av er vet är ju Tomas mycket intresserad av att tolka tecken i tiden, och koppla dem till Bibelns profetior. Själva crescendot mellan det onda och det goda kommer enligt Bibelns sista bok, att äga rum i den israeliska dalen Harmageddon. Vill nu bara att alla ska veta att trots Tomas enorma intresse för de så kallade yttersta tiderna, kunde han inte hålla sig vaken – utan sov sig igenom vår färd genom denna (även historiskt) blod- och ödesmättade dal. Annars besöker vi under dagen diverse bibliska platser, som över huvud taget inte ger någon direkt känsla för hur det kan ha sett ut på Jesu tid. Vi besöker Jaffa, där Petrus fick synen som bidrog till att evangeliet gick ut till fler än bara judar. Jaffa är även den stad som profeten Jona utgick ifrån, när han seglade iväg för att bli uppslukad av en val. Sedan åker vi (logiskt nog) vidare till ruinerna av den romerska staden Ceasarea, där den förste icke-juden beslutar sig för att bli en Jesu efterföljare. Genom Haifa åker vi förbi Elias berömda karmelberg, till Nasareth. Här får vi se den grotta där Jesu moder Maria, får besök av ängeln Gabriel.
Onsdagen den 6 november
Morgonen börjar med att en av våra resekamrater får stoppa en kines, som fyllt en tallrik med ketchup – i tron att det är en israelisk specialitet. Sedan fortsätter vår dag till det som kallas ”Saligprisningarnas berg” – där Jesus håller sin kända bergspredikan som du kan läsa om i Matteus 5. Nära Genesarets sjö visar guiden oss platsen där man tror att det så kallade bespisningsundret skedde. Två fiskar och fem bröd förvandlas till mat för många tusen personer. Vidare åker vi till de arkeologiska utgrävningarna av staden Kapernaum, där Petrus svärmor blir helad av Jesus från svår feber. Tillbaka till Genesaret tar vi båten över sjön, för att besöka ett judiskt konst- och keramikgalleri. Dagen avslutas med rundvandring på en av Israels äldsta kibbutzer, samt vinprovning på Golanhöjden. Efter ännu en dag i över 30 graders värme, kommer vi åter till Tiberias hotell Ceasar, med svullna fötter.
Torsdagen den 7 november
Dagen slutar med förfriskningar på Jerusalems mest kända och lyxiga hotell ”King David”. Tillsammans med tre av våra reskamrater funderar vi på om vi möjligtvis sittter i samma fåtölj som Churchill eller Obama suttit i. Vår guide berättar att den mest kända person som bor på hotellet just nu är Jim Carrey, men vi tror att han kanske menar John Kerry – eftersom han säger att besöket ska handla om fredssamtal. Annars är nog dagens höjdpunkt badet i Döda Havet och besöket på fästningen Massada – där nästan tusen judar begick kollektivt självmord, hellre än att kapitulera för romarna. Till Döda havet har vi med oss en hebreisk dagstidning, så vi har nu bildbevis på att både jag och Tomas läser hebreiska ”flytande”. Programmet under denna resa är intensivt. Utan att brodera ut mig för mycket vill jag bara nämna att vi idag även får oss utpekad platsen där Jesus döptes och berget där Mose dog. Vi åker också förbi världens äldsta stad, Jeriko. Genom den öken där Johannes Döparen predikade, styr vi slutligen färden mot Jerusalem – där vi ska bo i 4 nätter.
Fredagen den 8 november
Höjdpunkten idag (trots alla heliga platser) är besöket i Jerusalems största synagoga, inför Shabbatens början vid skymningen. Det är liv och rörelse och alla barnen springer omkring. Vi kvinnor får gå en trappa upp och sitta tillsammans med ståtliga judiska damer i alla åldrar. Sång varvas med högläsning på hebreiska. Ibland börjar besökarna gunga fram och tillbaka. Sedan vänder de sig om och gör rörelser som om de letar efter något. Enligt vår guide gör de så här för att Gud vill att vi ska ära honom med alla benen i vår kropp. Förutom mitt första besök någonsin i en synagoga, har vi förstås hunnit med en hel rad bibliska turistattraktioner – som kung Davids grav och den så kallade ”Övre salen” – där den helige Ande faller över de rädda lärjungarna så att de får mod att gå ut med evangelium till hela världen. Genom de judiska kvarteren vandrar vi idag till Klagomuren. Detta blev för mig personligen den starkaste upplevelsen under hela resan. Jag stoppar in min bönelapp bland stenblocken, och står med handen på denna slitna mur – där många människor före mig lämnat sina bördor i Guds händer. Betlehem blir den sista heliga plats vi besöker under dagens fullmatade program. Födelsekyrkan ligger på palestinsk mark, och det är en speciell känsla att åka genom passkontrollen – vid muren som skiljer Betlehem från Jerusalem. Jag känner stor sorg i mitt hjärta…
Lördagen den 9 november
Vet inte vad jag hade förväntat mig , men dagens vandring längs Via Dolorosa till Golgata, är långt ifrån fridfull. Vi stannar längs med olika stationer av typen ”Här dömdes Jesus”, ”Här föll han ihop under korsets tyngd” etc. Under hela promenaden ljuder muslimska böneutrop i högtalarna, samtidigt som olika försäljare kantar gatan med krimskrams. Väl framme vid den kyrka som byggts på Golgatakullen, möts vi av hysteriskt många pilgrimer. Alla tänker de köa i timmar för att får röra vid den jordhög som Konstantins mamma pekat ut som exakt den plats där korset stod. Jag bestämmer mig för att ta en lunch istället. Även Getsemane trädgård där Jesus blev förådd, och Oljeberget (där Jesus väntas komma tillbaka) är invaderat av turister. Som tur är leder vår förträfflige guide oss bort från det hysteriska pilgrimssorlet, och in på den stora judiska gravplatsen – som ligger på Oljebergets sluttning. Här finner vår grupp äntligen lite vila under guidens spännande utläggning om judarnas syn på döden och livet efter detta. Vår guide heter Eran och är jude. Han pratar flytande svenska eftersom han bott i Sverige i tre år och är gift med en svensk kvinna. Vid varje helig plats som vi besöker under vår resa som Temaresor kallar I Jesu fotspår har han trollbundit oss med sina berättelser. Han pratar om Israels historia, samt ger oss ett judiskt perspektiv på Jesu liv och gärning.
Söndagen den 10 november
Hela veckan har vi sett oss om efter ett bra tillfälle att köpa en shofar (ett typiskt judiskt blåsintrument av vädurshorn). Så idag inför vår lediga eftermiddag ritar vår guide en karta åt oss. Den ska hjälpa oss att hitta till Cardo – den judiska shoppinggatan i gamla stan. Efter några minuters pinsamt prutande (vi svenskar är ju så ovana vid detta), är vi nu lyckliga ägare till en äkta shofar – med intyg och allt. Som vanligt är annars denna dag fullmatad med nya utflyktsmål. Vi hinner med en officell visning av The Jerusalem Great Synagoge, Knesset och Israelmuseet – där vi ser de kända Döda-havsrullarna samt en stor modell av Jerusalem från Jesu tid. Lätt matta av alla intryck under veckan, tar Eran (vår guide) oss till slut till det stora Förintelsemuseet. Besöket där är en omskakande upplevelse. Dels hur judarna blir ”kokta som grodor” genom att man in i det sista försöker att hindra dem från att förstå att de går en säker död till mötes. Dels omvärldens ovilja att ta emot de desperat flyende judarna. Hur land efter land förmår uppvisa en sådan grymhet – ja, det förblir en av historiens olösta gåtor.
Måndagen den 11 november
Klockan är tio i elva, när vi i sista sekunden lyckas fånga en taxi vid Lejonporten – för att hinna till den buss som ska ta oss till flygplatsen. Trots att vi bara har en fri förmiddag, hinner vi skaffa oss nya intryck innan hemresan till Sverige. Denna vår sista dag i Jerusalem, går vi upp tidigt. Tillsammans med Magnus och Birgitta besöker vi först Gordons Golgotha – där en brittisk forskare pekat ut den så kallade Dödskalleplatsen där han tror att Jesus korsfästes, och en gravgrotta i närheten där Gordon anser troligt att Jesus begravdes. Oavsett vilken av de två utpekade Golgataplatserna som är den mest troliga, föredrar vi den senare. Vi uppskattar att det på denna plats inte byggts någon stor pampig kyrka, utan att man här får se en riktig grav – och en bergskulle som av tradition använts som avrättningsplats genom historien. Efter Gordons Golgotha köper vi biljetter för att vandra högt uppe på Jerusalems murar. Vid Jaffaporten startar vi och går i riktning mot de palestinska kvarteren. Avslutar vår Israelresa med att under vår promenad högt uppe på Jerusalems murar, be om fred för alla invånare i staden – judar, kristna och muslimer…
– alla vill vara i rampljuset. Ja, detta är tanken som slår mig när jag promenerar förbi denna igenvuxna åskådarplats – bredvid en aktiv ridskola i närheten.
Andra ord som poppar upp i huvudet är ”syns du inte så finns du inte” och ”du är din egen lyckas smed”. Att sätta sig själv åt sidan för att gynna och lyfta någon annan (det som mormor brukade kalla självuppoffring) – känns egendomligt omodernt idag. Att över huvud taget leva i skuggan av något eller någon, snarare än i ramljuset – är nog inte en framtid många drömmer om.
Minns en övning vi gjorde på en ungdomssamling, för många år sedan. Ungdomsledaren (vilket förresten både kyrka, sport och föreningsliv har svårt att rekrytera numera) bad oss att ställa sig på en rak linje. Sedan sa han till oss alla att ta ett stort steg framåt samtidigt, och hade därefter ett långt snack kring ämnet ”Om alla vill sticka ut samtidigt, syns ingen”. Vi pratade solidaritetens kraft, men samtidigt om att våga vara sig själv – utan att det sker på bekostnad av någon annan. En minnesvärd kväll, som la grunden till senare engagemang i mission och biståndsfrågor.
Jag förstår att det finns diken att falla i, kring nästan alla resonemang. Men detta fenomen att alla ska vara Lucia på dagis – vad ska det vara bra för? Att man inte lär barnen att mycket betydelsefullt har uträttats på denna jord, av människor som inte drevs av att stå i rampljuset. Att man inte lär dem att man kan både finnas och leva ett fullgott liv, utan att bländas av strålkastare? Att man inte lär dem att det räcker gott med att vara precis den man är – vare sig mer eller mindre? Att bara få vara – det är livskvalitet enligt…
Värdelöst vetande, är ju ett välkänt begrepp. Men värdelöst grubblande? Efter att i en vecka nu ha grubblat över en helt obegriplig lapp som någon satt upp, har jag slutligen förstått innebörden av värdelöst grubblande.
Tomas och jag brukar ofta gå en runda runt Örnässjön, där vi bor. På vägen hem häromveckan, upptäckte vi en lapp som någon fäst på ett träd (se bild) ”STÖRRE GRENAR UTAN TAGGAR”. Vad i all sin dagar kan detta betyda?
Fyra tips på värdelöst grubblande
Du kan grubbla på vem som har satt upp denna lapp – antagligen kommer du aldrig att få svar på denna fråga.
Du kan grubbla över vilka träd som har grenar utan taggar. Gäller inte det de flesta träd i Sverige (jag trodde bara rosbuskar hade taggar)?
Du kan grubbla över att om du nu hittar genar utan taggar, varför måste de vara större? Hur definieras större?
Du kan grubbla över varför du ska placera dina nyligen funna större grenar utan taggar, just här – och vad händer med dem sen? Eldas de upp, eller fyller de en funktion för någon?
Cias Lyckopiller: ”De där nejen man inte tänker på”
För att du som läser Grubbelmia.se inte ska känna dig totalt besviken över veckan värdelösa grubblande, slutar jag min post med att tipsa om en väns bloggpost. Den heter ”De där nejen man inte tänker på”, och handlar om… Ja, varför inte kolla in Cias Lyckopiller – som bloggen heter. Cias senaste post där rekommenderas starkt › ›
Ja, med dessa värdelösa grubblerier tar jag nya tag med bloggandet i höst. Tanken är nu att försöka lägga ut en ny bloggpost varje söndag. Nästa fredag tänker jag blogga om ”Ingen vill längre titta på – alla vill vara i rampljuset”.
Tills nyligen skulle jag nog svarat ja, men efter att verkligen ha vandrat på räls nu i juli – vet jag inte om det är så roligt. Åtminstone om det går så snabbt, att man missar detaljerna…
Tomas och jag tycker mycket om att vandra. Gärna på nya platser, och nära berg eller hav. Förra sommaren vandrade vi på Åland en vecka. I år provade vi att vandra på Öland.
Dagen börjar lite kall och mulen. Vi försöker hitta rätt stigar, på vår ganska bristfälliga karta. Första delen är lätt vandring. Sedan, när vi promenerar längs en strandsträcka blir det lite tyngre steg i sanden – i gengäld är det sagolikt att se det glittrande havet rulla in och ut, hoppa till – och så in mot stranden igen.
Några gånger går vi vilse, så leden tar längre tid än beräknat. När vi plötsligt får syn på en gammal tågräls, och ser på kartan att vi kan gena hem till campingplatsen – fattar vi beslutet att vandra på rälsen istället för att leta igenvuxna stigar. Efter ett tag märker jag att jag slutar se mig omkring. Till att börja med känns det skönt att slippa leta efter nya stigar. Sedan kryper sig en malande otålighet på. Är vi inte framme snart?
– Det här är inte världens roligaste vandring, säger jag till Tomas.
Han uppmanar mig att sluta stirra rakt fram, och titta åt sidan istället. Och då får jag syn på trollen (se foton). Mitt inne i ingenstans har någon målat, och satt ut små söta stentroll.
Resten av promenaden grubblar jag över livets olika överraskningar, tempon och vägunderlag. Hur det är den oväntade upptäckten, som ofta får mig att känna framtidstro och se på livet med nya ögon.
Visst är det skönt när livet emellanåt går på räls. Men då gäller det att ha ögonen öppna för vad som händer vid sidan om. Vissa tider ser jag bara framåt ett steg i taget, och då är det viktigt att fokusera just där.
Just nu känner jag starka (och till viss del oroande) förändringsvindar både privat och på jobbet. Jag sänker därför tempot för att undvika att snubbla – samtidigt som jag försöker titta mig noga omkring.
För kanske finns det fler små glada troll att upptäcka – även när livet inte går på räls?
/Grubbelmia
Körde ensam min familj från Florida till Los Angeles när jag bara var sexton år. Några år senare (fortfarande i USA) försökte fyra män preja mig av vägen mitt i natten, men jag körde ifrån dem. Efter det körde jag genom Mexikos öken till Sveriges vildmark. Om det är något jag trott mig behärska är det att köra bil – tills nu…
Tomas och jag har nyligen köpt en Toyota Auris. Idag körde jag den själv för första gången. Det mest pinsamma är nog att jag fick ringa Tomas två gånger, eftersom jag inte ens fick igång bilen. Hur kör man en bil utan nycklar och växel? Inte vet jag. Tydligen ska man trycka på en knapp (Oh, gud vad jag saknar bilnycklar), sedan ska man i ett visst läge (uppenbarligen inte det jag befann mig i) trycka på bromsen – för att få igång bilen. Om du tycker att detta verkar enkelt, så lägg till ryggmärgsnerverna som vill växla vid varje rödljus – fast detta är en automatbil.
Åkte till Willlys för lite shopping. När jag skulle köra ut från parkeringsplatsen tog bilen ett litet skutt. ”Varför då”, undrar du säkert. Ja, har man förutom problematiken som jag redan beskrivit – nu plötsligt fått en lite pigg bil. Ja, vad gör man då?
Vår tidigare bil krävde en del kraft och våld, både för att koppla – växla och gasa. Men det behöver tydligen inte vår nya pigga bil. Efter en del skuttande på parkeringsplatsen i Veddesta, lyckades jag (efter en blick från en man som sa att ”kvinnor borde inte köra bil”) ta mig hem. Vilket oväntat äventyr denna bilfärd blev…
Som vanligt börjar jag i detta läge grubbla. Varför är det så för mig att när något förenklas i mitt liv – upplever jag det som svårt?
Jag har många gånger sagt till Tomas att ” jag hanterade livet ganska bra innan jag blev lycklig med dig”. Jag är expert på att hantera ett krångligt liv – men hur gör man när det faktiskt fungerar?
Grubbelmia.se 