Värdelöst grubblande

Publicerat: september 20, 2013 i Vardagsgrubbel

VGrubblande

Värdelöst vetande, är ju ett välkänt begrepp. Men värdelöst grubblande? Efter att i en vecka nu ha grubblat över en helt obegriplig lapp som någon satt upp, har jag slutligen förstått innebörden av värdelöst grubblande.

Tomas och jag brukar ofta gå en runda runt Örnässjön, där vi bor. På vägen hem häromveckan, upptäckte vi en lapp som någon fäst på ett träd (se bild) ”STÖRRE GRENAR UTAN TAGGAR”. Vad i all sin dagar kan detta betyda?

Fyra tips på värdelöst grubblande
  1. Du kan grubbla på vem som har satt upp denna lapp – antagligen kommer du aldrig att få svar på denna fråga.
  2. Du kan grubbla över vilka träd som har grenar utan taggar. Gäller inte det de flesta träd i Sverige (jag trodde bara rosbuskar hade taggar)?
  3. Du kan grubbla över att om du nu hittar genar utan taggar, varför måste de vara större? Hur definieras större?
  4. Du kan grubbla över varför du ska placera dina nyligen funna större grenar utan taggar, just här – och vad händer med dem sen? Eldas de upp, eller fyller de en funktion för någon?
Cias Lyckopiller: ”De där nejen man inte tänker på”

För att du som läser Grubbelmia.se inte ska känna dig totalt besviken över veckan värdelösa grubblande, slutar jag min post med att tipsa om en väns bloggpost. Den heter ”De där nejen man inte tänker på”, och handlar om… Ja, varför inte kolla in Cias Lyckopiller – som bloggen heter. Cias senaste post där rekommenderas starkt › ›

Ja, med dessa värdelösa grubblerier tar jag nya tag med bloggandet i höst. Tanken är nu att försöka lägga ut en ny bloggpost varje söndag. Nästa fredag tänker jag blogga om ”Ingen vill längre titta på – alla vill vara i rampljuset”.

Välkommen tillbaka då!
/Grubbelmia

Annonser

Tills nyligen skulle jag nog svarat ja, men efter att verkligen ha vandrat på räls nu i juli – vet jag inte om det är så roligt. Åtminstone om det går så snabbt, att man missar detaljerna…

Tomas och jag tycker mycket om att vandra. Gärna på nya platser, och nära berg eller hav. Förra sommaren vandrade vi på Åland en vecka. I år provade vi att vandra på Öland.PaRals

Dagen börjar lite kall och mulen. Vi försöker hitta rätt stigar, på vår ganska bristfälliga karta. Första delen är lätt vandring. Sedan, när vi promenerar längs en strandsträcka blir det lite tyngre steg i sanden – i gengäld är det sagolikt att se det glittrande havet rulla in och ut, hoppa till – och så in mot stranden igen.

Några gånger går vi vilse, så leden tar längre tid än beräknat. När vi plötsligt får syn på en gammal tågräls, och ser på kartan att vi kan gena hem till campingplatsen – fattar vi beslutet att vandra på rälsen istället för att leta igenvuxna stigar. Efter ett tag märker jag att jag slutar se mig omkring. Till att börja med känns det skönt att slippa leta efter nya stigar. Sedan kryper sig en malande otålighet på. Är vi inte framme snart?

– Det här är inte världens roligaste vandring, säger jag till Tomas.

Han uppmanar mig att sluta stirra rakt fram, och titta åt sidan istället. Och då får jag syn på trollen (se foton). Mitt inne i ingenstans har någon målat, och satt ut små söta stentroll.

Resten av promenaden grubblar jag över livets olika överraskningar, tempon och vägunderlag. Hur det är den oväntade upptäckten, som ofta får mig att känna framtidstro och se på livet med nya ögon.Troll1 Troll2

Visst är det skönt när livet emellanåt går på räls. Men då gäller det att ha ögonen öppna för vad som händer vid sidan om.  Vissa tider ser jag bara framåt ett steg i taget, och då är det viktigt att fokusera just där.

Just nu känner jag starka (och till viss del oroande) förändringsvindar både privat och på jobbet. Jag sänker därför tempot för att undvika att snubbla – samtidigt som jag försöker titta mig noga omkring.

För kanske finns det fler små glada troll att upptäcka – även när livet inte går på räls?
/Grubbelmia

Körde ensam min familj från Florida till Los Angeles när jag bara var sexton år. Några år senare (fortfarande i USA) försökte fyra män preja mig av vägen mitt i natten, men jag körde ifrån dem. Efter det körde jag genom Mexikos öken till Sveriges vildmark. Om det är något jag trott mig behärska är det att köra bil – tills nu…ToyotaAuris

Tomas och jag har nyligen köpt en Toyota Auris. Idag körde jag den själv för första gången. Det mest pinsamma är nog att jag fick ringa Tomas två gånger, eftersom jag inte ens fick igång bilen. Hur kör man en bil utan nycklar och växel? Inte vet jag. Tydligen ska man trycka på en knapp (Oh, gud vad jag saknar bilnycklar), sedan ska man i ett visst läge (uppenbarligen inte det jag befann mig i) trycka på bromsen – för att få igång bilen. Om du tycker att detta verkar enkelt, så lägg till ryggmärgsnerverna som vill växla vid varje rödljus – fast detta är en automatbil.

Åkte till Willlys för lite shopping. När jag skulle köra ut från parkeringsplatsen tog bilen ett litet skutt. ”Varför då”, undrar du säkert. Ja, har man förutom problematiken som jag redan beskrivit – nu plötsligt fått en lite pigg bil. Ja, vad gör man då?

Vår tidigare bil krävde en del kraft och våld, både för att koppla – växla och gasa. Men det behöver tydligen inte vår nya pigga bil. Efter en del skuttande på parkeringsplatsen i Veddesta, lyckades jag (efter en blick från en man som sa att ”kvinnor borde inte köra bil”) ta mig hem. Vilket oväntat äventyr denna bilfärd blev…

Som vanligt börjar jag i detta läge grubbla. Varför är det så för mig att när något förenklas i mitt liv – upplever jag det som svårt?

Jag har många gånger sagt till Tomas att ” jag hanterade livet ganska bra innan jag blev lycklig med dig”. Jag är expert på att hantera ett krångligt liv – men hur gör man när det faktiskt fungerar?

Undrar /Grubbelmia

 

Med avstamp i mitt komplicerade förflutna har jag under många år frestats att fokusera på fel saker. Antingen har jag grämt mig över det som varit, eller oroat mig inför framtiden. Det senaste halvåret har det dock blivit tydligt för mig att det är i nuet mina problem uppstår, och det är därför i nuet jag måste lösa dem…sinnesro

Hur kommer det sig att jag uppmärksammar det jag uppmärksammar, och att jag gör det jag gör? Enligt Åsa Nilsonne i boken ”Mindfulness i hjärnan”, beror det dels på den personlighet jag fått genom arv och miljö, dels på hur jag mår samt vilka förväntningar som styr mig. Hon menar att vi kan lära oss att reglera känslor, ungefär på samma sätt som vi kan lära oss att reglera vårt blodsocker. Åsa Nilsonne skriver om hur neuropsykologin nu kan ge fler svar på hur hjärnan arbetar, än någonsin tidigare. Hon beskriver sin bok som ”en muskelatlas för hjärnan”.

Min egen stora behållning av boken ligger på flera plan. Dels fascineras jag av hennes berättelse om hjärnforskningens utveckling och betydelse, för moderna behandlingsmetoder inom psykologin. Genombrottet kom i början av 80-talet, när man för första gången kunde SE en patients kroniska hörselhallucination på bild. När bilden togs satt mannen i ett alldeles tyst rum, men man kunde se på bilden att hans hjärna hade full aktivitet i den del som bearbetar ljud.

Den mest hoppingivande kunskapen om vår komplexa hjärna är att den befinner sig i ständig förvandling. Den påverkas av vad jag tänker och gör. Detta innebär att jag faktiskt kan träna mig till en förändring i hur jag känner och vad som blir konsekvensen av det jag känner. Långt innan hjärnforskningens genombrott gav Aristoteles uttryck för samma tanke när han säger: ”Vi är vad vi har för vana att göra. Skicklighet är sålunda inte en handling, utan en vana.”

Här någonstans kommer min egen praktiska utövning av Åsa Nilsonnes bok in. Förra hösten gick jag på så kallad mindfulness-träning varje vecka. Där sysslade vi med enkla övningar, där vi i tanken uppmärksammade hur det kändes i olika kroppsdelar. Dessa övningar har jag sedan fortsatt med på egen hand, för att exempelvis träna mig själv att komma tillbaka till nuet under en hektisk dag på jobbet. Grundmetoden är att först UPPMÄRKSAMMA och sätta ord på tankar och känslor (utan att värdera dem). Sedan funderar jag på vad som utlöste dem, och vad tanken eller känslan vill få mig att göra. Till sist fattar jag ett beslut om hur jag VILL agera på mina känslor och tankar, och då återstår ”bara” en sak: TRÄNA – TRÄNA – TRÄNA. Ett förändrat sätt att tänka och tolka det som sker, kan leda till ett nytt beteende som om det upprepas tillräckligt många gånger, blir till en vana.

Lyckas jag alla gånger? Nej, självklart inte – jag är ingen supermänniska utan misslyckas och lyckas om vartannat.

Jag tror inte att man får ett lyckligt liv, enbart genom att tänka och träna rätt. MEN, att starta enkla övningar för att påverka vad jag fäster min uppmärksamhet på – har gett mig personligen bättre tankar och vanor.

Det är ibland svårt att återge egna insikter, utan att låta duktig och präktig. De som känner mig vet att jag ofta kämpar för att vara duktig, och för det mesta misslyckas med att vara präktig. Du får själv grubbla över om Åsa Nilsonnes metoder kan vara nåt för dig. För mig har de fungerat som en liten ficklampa, i den mörka snåriga skog som livet är.

Vill du veta mer? Läs boken!
/Grubbelmia

Sedan strax innan jul går jag i traumaterapi en gång i veckan. Kanske skriver jag en bok en dag, men just nu handlar det om att lära sig ett nytt sätt att tänka. Det handlar också om att våga komma ut…

Det jag bearbetar varje fredag är spöken, eller skuggor som förföljt mig hela livet. Jag har länge känt det som att jag levt i Platons skuggvärld, med föreställningar som inte varit sanna.

Jag har sett hur livet utanför min grotta pågått för fullt, men själv har jag inte kunnat se klart. Plågad av trauman från min barn- och ungdom, har jag inte vågat vara helt sann. Detta har gjort mycket ont, och lagt en skugga över alla de underbara saker som livet trots allt gett mig.

En märklig upptäckt som jag gjort i min traumaterapi, är att när man försöker att inte prata om hemska saker man varit med om – kanske rentav döljer dem – tvingas både offer och förövare in i de mörka grottor som hindrar människor från att leva fullt ut.

Jag känner inget behov av att offentligt ”hänga ut” mina förövare – eftersom de i sin tur är offer. Hemligheten till ett sant och lyckligt liv är inte att peka ut syndabockar, utan att se till att själv bli fri från det som hindrar mig från att vara den jag innerst inne vill vara.

Just nu får jag hjälp att för första gången prata om vad som hänt, och hur det påverkar mina val idag. Det är en underbar känsla att våga dela med sig av det svåra, och känna hur de öppna såren (som jag försökt att dölja) sakta börjar läkas.

Kanske har du som läser detta, en och annan skugga i ditt eget liv – som du inte vågar sätta ljuset på? Vänta inte för länge, på att få hjälpa att komma vidare.

Låt oss uppmuntra varandra detta nya år – att komma ut ur alla grottor. Låt oss våga rikta ficklampan mot skuggor som förföljer oss. Låt oss alla komma ut och dansa – vilda och fria i vårsolen!

/Grubbelmia

Någon frågade mig nyligen om jag fortfarande är förälskad i Tomas. Även om min kärlek till honom är större och intensivare än någonsin, tvekade jag. ”Är det verkligen förälskelse man kallar denna känsla”, grubblade jag…

Började fundera på de olika perioderna i Tomas och min relation. Den osäkra starten, när jag på darriga ben försökte tolka blickar, ord och beröring. Lättnaden när känslorna uttalades och besvarades. Sedan den mer typiska förälskelsefasen, med ett ständigt pirr i magen – där jag uppmärksamt och okritiskt, lyssnade till varje ord som Tomas sa. En ”Lära-känna-fas”.

Efter detta öppnades våra ögon sakta men säkert för varandras fel och brister. Kärleken fanns kvar, men blev mer verklighetstrogen. Sedan kom barnen. Småbarnsåren. Vaknätterna. Tröttheten.

Fokus flyttades från tvåsamhet till familjeliv. En härlig och rolig tid, med stort fokus på barnaktiviteter och myskvällar. Men även ett ständigt pusslande för att få arbete, fritid och familj att fungera. Det var i denna fas som vi båda upptäckte att vi kunde känna stark attraktion till andra än varandra. Antagligen för att vi inte gav vår relation tillräckligt med näring, på hemmaplan. Under dessa år upplevde vi våra största frestelser till otrohet – och vi anser det mer som Guds nåd än skicklighet, att ingen av oss trillade dit.

Så blev barnen äldre och tiden för tvåsamhet kom smygande tillbaka. Först blev det mer som en kris. Vad gör vi nu? Vilka är vi? Vad vill vi som par? Vi började anmäla oss till äktenskapskurser, och läsa böcker om hur man utvecklar en kärleksrelation. Gå på massagekurser.

Det märkliga som hände var att vi började lära känna nya sidor av varandra. Vi delade och försökte nära gamla drömmar, som legat i träda. Vi pratade och hoppades på en spännande framtid – och uttryckte vår önskan om att åldras tillsammans. En ny upptäcktsresa startade. Pirret i magen kom tillbaka…

Fast inte det där osäkra pirret. Inte heller det okritiska lyssnandet, eller blindhet för svagheter. Mer en nytänd nyfikenhet att fortsätta fiska i varandras okända vatten. Lära oss mer om beröringens njutning. Om mogen passion.

Det jag vill kalla efterälskelse.
/Grubbelmia

Solen sänker sig sakta över Funäsdalsberget. Jag burrar in mig i fjällstugans jättelika gröna och mjuka soffa – för att reflektera över året som gått. På många sätt är 2012, både det bästa och det värsta året i mitt liv…

Det bästa för att jag under våren fick fast anställning på ett arbete där jag trivs och utvecklas, och för att jag den fjärde augusti fick den underbara dotter jag alltid drömt om – när min son Samuel gifte sig med sin Amandine.

Det värsta för att jag detta år på allvar börjat ta tag i mitt skuggiga förflutna, och för att relationer i min närhet verkar försvinna in i Läskiga Huset – vem vet var detta slutar?

Ändå sitter jag här hoppfull inför året som kommer.

  • Hoppfull för att ju skörare livet blir, desto större blir tacksamheten över livets små vardagliga glädjeämnen.
  • Hoppfull för att jag nu äntligen förstår att det förflutnas skuggor, kräver ljus för att försvinna.
  • Hoppfull för att meningen med livet är relationer, och därmed helt opåverkbar av ekonomisk och politisk oro i världen.

 

Läste nyligen en Facebook-upptatering där det stod något i stil med ”Problemet är inte problemet. Det är din attityd till problemet som är avgörande.”

Själv vill jag att min attityd från och med  2013 i alla lägen ska vara hoppfull.

Vem vill stå med mig i detta försök till nyårslöfte?
/Grubbelmia