Med avstamp i mitt komplicerade förflutna har jag under många år frestats att fokusera på fel saker. Antingen har jag grämt mig över det som varit, eller oroat mig inför framtiden. Det senaste halvåret har det dock blivit tydligt för mig att det är i nuet mina problem uppstår, och det är därför i nuet jag måste lösa dem…sinnesro

Hur kommer det sig att jag uppmärksammar det jag uppmärksammar, och att jag gör det jag gör? Enligt Åsa Nilsonne i boken ”Mindfulness i hjärnan”, beror det dels på den personlighet jag fått genom arv och miljö, dels på hur jag mår samt vilka förväntningar som styr mig. Hon menar att vi kan lära oss att reglera känslor, ungefär på samma sätt som vi kan lära oss att reglera vårt blodsocker. Åsa Nilsonne skriver om hur neuropsykologin nu kan ge fler svar på hur hjärnan arbetar, än någonsin tidigare. Hon beskriver sin bok som ”en muskelatlas för hjärnan”.

Min egen stora behållning av boken ligger på flera plan. Dels fascineras jag av hennes berättelse om hjärnforskningens utveckling och betydelse, för moderna behandlingsmetoder inom psykologin. Genombrottet kom i början av 80-talet, när man för första gången kunde SE en patients kroniska hörselhallucination på bild. När bilden togs satt mannen i ett alldeles tyst rum, men man kunde se på bilden att hans hjärna hade full aktivitet i den del som bearbetar ljud.

Den mest hoppingivande kunskapen om vår komplexa hjärna är att den befinner sig i ständig förvandling. Den påverkas av vad jag tänker och gör. Detta innebär att jag faktiskt kan träna mig till en förändring i hur jag känner och vad som blir konsekvensen av det jag känner. Långt innan hjärnforskningens genombrott gav Aristoteles uttryck för samma tanke när han säger: ”Vi är vad vi har för vana att göra. Skicklighet är sålunda inte en handling, utan en vana.”

Här någonstans kommer min egen praktiska utövning av Åsa Nilsonnes bok in. Förra hösten gick jag på så kallad mindfulness-träning varje vecka. Där sysslade vi med enkla övningar, där vi i tanken uppmärksammade hur det kändes i olika kroppsdelar. Dessa övningar har jag sedan fortsatt med på egen hand, för att exempelvis träna mig själv att komma tillbaka till nuet under en hektisk dag på jobbet. Grundmetoden är att först UPPMÄRKSAMMA och sätta ord på tankar och känslor (utan att värdera dem). Sedan funderar jag på vad som utlöste dem, och vad tanken eller känslan vill få mig att göra. Till sist fattar jag ett beslut om hur jag VILL agera på mina känslor och tankar, och då återstår ”bara” en sak: TRÄNA – TRÄNA – TRÄNA. Ett förändrat sätt att tänka och tolka det som sker, kan leda till ett nytt beteende som om det upprepas tillräckligt många gånger, blir till en vana.

Lyckas jag alla gånger? Nej, självklart inte – jag är ingen supermänniska utan misslyckas och lyckas om vartannat.

Jag tror inte att man får ett lyckligt liv, enbart genom att tänka och träna rätt. MEN, att starta enkla övningar för att påverka vad jag fäster min uppmärksamhet på – har gett mig personligen bättre tankar och vanor.

Det är ibland svårt att återge egna insikter, utan att låta duktig och präktig. De som känner mig vet att jag ofta kämpar för att vara duktig, och för det mesta misslyckas med att vara präktig. Du får själv grubbla över om Åsa Nilsonnes metoder kan vara nåt för dig. För mig har de fungerat som en liten ficklampa, i den mörka snåriga skog som livet är.

Vill du veta mer? Läs boken!
/Grubbelmia

Sedan strax innan jul går jag i traumaterapi en gång i veckan. Kanske skriver jag en bok en dag, men just nu handlar det om att lära sig ett nytt sätt att tänka. Det handlar också om att våga komma ut…

Det jag bearbetar varje fredag är spöken, eller skuggor som förföljt mig hela livet. Jag har länge känt det som att jag levt i Platons skuggvärld, med föreställningar som inte varit sanna.

Jag har sett hur livet utanför min grotta pågått för fullt, men själv har jag inte kunnat se klart. Plågad av trauman från min barn- och ungdom, har jag inte vågat vara helt sann. Detta har gjort mycket ont, och lagt en skugga över alla de underbara saker som livet trots allt gett mig.

En märklig upptäckt som jag gjort i min traumaterapi, är att när man försöker att inte prata om hemska saker man varit med om – kanske rentav döljer dem – tvingas både offer och förövare in i de mörka grottor som hindrar människor från att leva fullt ut.

Jag känner inget behov av att offentligt ”hänga ut” mina förövare – eftersom de i sin tur är offer. Hemligheten till ett sant och lyckligt liv är inte att peka ut syndabockar, utan att se till att själv bli fri från det som hindrar mig från att vara den jag innerst inne vill vara.

Just nu får jag hjälp att för första gången prata om vad som hänt, och hur det påverkar mina val idag. Det är en underbar känsla att våga dela med sig av det svåra, och känna hur de öppna såren (som jag försökt att dölja) sakta börjar läkas.

Kanske har du som läser detta, en och annan skugga i ditt eget liv – som du inte vågar sätta ljuset på? Vänta inte för länge, på att få hjälpa att komma vidare.

Låt oss uppmuntra varandra detta nya år – att komma ut ur alla grottor. Låt oss våga rikta ficklampan mot skuggor som förföljer oss. Låt oss alla komma ut och dansa – vilda och fria i vårsolen!

/Grubbelmia

Någon frågade mig nyligen om jag fortfarande är förälskad i Tomas. Även om min kärlek till honom är större och intensivare än någonsin, tvekade jag. ”Är det verkligen förälskelse man kallar denna känsla”, grubblade jag…

Började fundera på de olika perioderna i Tomas och min relation. Den osäkra starten, när jag på darriga ben försökte tolka blickar, ord och beröring. Lättnaden när känslorna uttalades och besvarades. Sedan den mer typiska förälskelsefasen, med ett ständigt pirr i magen – där jag uppmärksamt och okritiskt, lyssnade till varje ord som Tomas sa. En ”Lära-känna-fas”.

Efter detta öppnades våra ögon sakta men säkert för varandras fel och brister. Kärleken fanns kvar, men blev mer verklighetstrogen. Sedan kom barnen. Småbarnsåren. Vaknätterna. Tröttheten.

Fokus flyttades från tvåsamhet till familjeliv. En härlig och rolig tid, med stort fokus på barnaktiviteter och myskvällar. Men även ett ständigt pusslande för att få arbete, fritid och familj att fungera. Det var i denna fas som vi båda upptäckte att vi kunde känna stark attraktion till andra än varandra. Antagligen för att vi inte gav vår relation tillräckligt med näring, på hemmaplan. Under dessa år upplevde vi våra största frestelser till otrohet – och vi anser det mer som Guds nåd än skicklighet, att ingen av oss trillade dit.

Så blev barnen äldre och tiden för tvåsamhet kom smygande tillbaka. Först blev det mer som en kris. Vad gör vi nu? Vilka är vi? Vad vill vi som par? Vi började anmäla oss till äktenskapskurser, och läsa böcker om hur man utvecklar en kärleksrelation. Gå på massagekurser.

Det märkliga som hände var att vi började lära känna nya sidor av varandra. Vi delade och försökte nära gamla drömmar, som legat i träda. Vi pratade och hoppades på en spännande framtid – och uttryckte vår önskan om att åldras tillsammans. En ny upptäcktsresa startade. Pirret i magen kom tillbaka…

Fast inte det där osäkra pirret. Inte heller det okritiska lyssnandet, eller blindhet för svagheter. Mer en nytänd nyfikenhet att fortsätta fiska i varandras okända vatten. Lära oss mer om beröringens njutning. Om mogen passion.

Det jag vill kalla efterälskelse.
/Grubbelmia

Solen sänker sig sakta över Funäsdalsberget. Jag burrar in mig i fjällstugans jättelika gröna och mjuka soffa – för att reflektera över året som gått. På många sätt är 2012, både det bästa och det värsta året i mitt liv…

Det bästa för att jag under våren fick fast anställning på ett arbete där jag trivs och utvecklas, och för att jag den fjärde augusti fick den underbara dotter jag alltid drömt om – när min son Samuel gifte sig med sin Amandine.

Det värsta för att jag detta år på allvar börjat ta tag i mitt skuggiga förflutna, och för att relationer i min närhet verkar försvinna in i Läskiga Huset – vem vet var detta slutar?

Ändå sitter jag här hoppfull inför året som kommer.

  • Hoppfull för att ju skörare livet blir, desto större blir tacksamheten över livets små vardagliga glädjeämnen.
  • Hoppfull för att jag nu äntligen förstår att det förflutnas skuggor, kräver ljus för att försvinna.
  • Hoppfull för att meningen med livet är relationer, och därmed helt opåverkbar av ekonomisk och politisk oro i världen.

 

Läste nyligen en Facebook-upptatering där det stod något i stil med ”Problemet är inte problemet. Det är din attityd till problemet som är avgörande.”

Själv vill jag att min attityd från och med  2013 i alla lägen ska vara hoppfull.

Vem vill stå med mig i detta försök till nyårslöfte?
/Grubbelmia

En flicka, en gris, ett liv…

Publicerat: oktober 23, 2012 i Mitt livs novell

För många år sedan, innan de ständiga flyttarna med familjen hade avstannat, vaknade en flicka med uttrycksfulla ögon och tovigt blont hår. Hon hoppades att hon just denna dag inte skulle bli mobbad i skolan.

Chauffören på skolbussen försökte sig ofta på att skoja med flickan, särskilt de dagar hon kom springande lite för sent, med gårdens gris hoppandes tätt efter sig.

”En gris som följer dig till skolbussen?” sa han, som om ingen någonsin hört talas om en sådan tanke. ”Ja, får se nu. Är detta din pappa eller mamma?”

En mamma, en pappa, en bror. Och en vän, som är en tam gris.

”Oj, då. Ni är visst en ovanlig familj.”

”Inte bara en ovanlig familj”, svarade flickan. ”Vi har det inte bra hemma.”

Hennes tänder satt spänt hopträngda framtill i munnen, som om hon var redo för gråt.

”Se så, sätt dig nu ner”, sa han.

”Nej. Jag vill ta med mig grisen. Den ska med mig till skolan.”

Hon talade med hög röst, som om han vore döv eller dum i huvudet, och det var något som inte stämde med hennes sätt att uttala orden. En darrning. Hon var skräckslagen.

Nu blev han sträng i tonen.

”Vi har inte plats för fler grisar i skolbussen, än de som redan sitter här.”

Alla i bussen skrattade så de kiknade. Flickan nickade sakta, och satte sig lydigt ner på ett tomt säte.

Det som förfärade henne var inte den vändning som händelserna hade tagit – det som just skett var osannolikt, och sorgligt. Och dessutom kränkande, som någon slags skämt eller befängd varning inför framtiden.

Hon ignorerade skratten omkring sig. Och ensamheten.

Fråga inte nu – för det är omöjligt att veta – vad ödet har i beredskap för flickans del.

Eller för din.

/Me

På väg hem från fjällen, tar vi (mot min vilja) en genväg in på militärt område, där civila utan tillstånd ej får köra. Lite extra uppmärksamt tittar jag mig omkring, och får syn på två vägskyltar – som jag tyvärr ej vågar stanna och fota 😉

Den ena pekar till vänster på ”Tillfället 0,5 km”. Bara denna första skylt får mig att börja grubbla. Hur kan man märka en vägskylt på dettta sätt? Och är det verkligen så lätt att fånga tillfället, och åka åt rätt håll?

Fortsätter att grubbla på om  jag nyligen missat några tillfällen i livet. Eller kanske lite mer konstruktivt… Står jag inför tillfällen idag, som jag inte borde köra förbi?

Ja, du kan ju säkert förstå att en människa med grubblargener, får problem med vägskyltar som denna.

Som om det inte vore nog att vi kör på FÖRBJUDEN väg, MISSAR jag avfarten till ”Tillfället” och rullar vidare.

Några kilometer längre fram får jag syn på en ny skylt, det det står ”Paradiset 2 km”. Nu börjar du väl tro att jag hittar på, men det gör jag inte.

Ok, nya grubblerier tonar fram…

Varför är det längre till Paradiset än till Tillfället? Varför är det svårt att välja? Och varför måste man köra på Förbjudet området, för att hitta dessa vägar?

Någon som vet svaret?
/Grubbelmia

Orden från förra helgen, ringer fortfarande i mina öron. De känns fel och falska. Hur har jag klarat av att få någon enda människa att tro, att jag är LYCKAD?

Hade jag bättre minne, skulle jag skriva memoarer . Berätta om övergreppen som barn, föräldraansvaret som tonåring – och det helvete jag tvingades gå igenom som ung vuxen. 

Men jag har inget bra minne. Det finns en diagnos för personer, med förflutna fyllda av trauman. De som sedan inte kan återberätta den smärta de upplevt.

Jag minns inte namnet på diagnosen…
/Grubbelmia

Idag tappade jag trosorna

Publicerat: juni 14, 2012 i Vardagsgrubbel

Man tror ju inte att det är sant, och jag är osäker på om jag verkligen borde blogga om det här. En del av er minns när jag gick från tandläkaren, med en dryg meter toapapper hängande från byxorna. Och den stilige mannen, som på engelska uppmärksammade mig om min situation. Tänkte väl då, att det inte går att bli mer utskämd på offentlig plats – ja, om man inte är rockstjärna eller nåt då…

På vägen till jobbet i morse, kände jag hur det knölade obekvämt i knävecket under min svarta jeans. Tänkte att ”det får jag kolla upp när jag kommer fram”. Strax utanför porten ropar en dam: ”Hallå där, du har tappat det här”. 

Jag vänder mig sakta om, och ser damen hålla i gårdagens trosor. Hur kan detta vara möjligt?

Drar mig till minnes att jag varit ovanligt trött, när jag alldeles för sent skulle gå och lägga mig. Slarvigt hade jag dragit av mig alla kläder och (ja, jag skäms) lagt dem i en hög på golvet.

I morse, när jag klädde på mig hade jag väl lite bråttom – eftersom mötet på Vetenskapsrådet började redan klockan 8.00. Borde väl ha skakat lite på jeansen, innan jag halvsovandes drog på dem.

Ja, resten kan du räkna ut själv…
/Grubbelmia

Hellre tidning än man?

Publicerat: juni 6, 2012 i Vardagsgrubbel

De sätter sig mitt emot mig på pendeltåget. Hon tar snabbt upp tidningen. Han börjar prata. Under hela resan gör mannen otaliga försök att fånga kvinnans uppmärksamhet, men hon stirrar stint ner i tidningen. Fick mig att börja grubbla över liknande situationer, fast där det är en mobil som verkar vara mer intressant, än det jag har att säga…

Det kan vara mötet på jobbet, där jag plötsligt lägger märke till någon av deltagarna som tittar ner i knät. Jag ställer en fråga till kollegan, som ser ut som ett frågetecken – eftersom hon eller han inte hört ett ord jag sagt.

Det kan hända en kväll när jag träffar kompisar. Telefonen ringer under middagen. Den aktuella vännen svarar, och sitter kvar vid bordet. Konsekvensen av detta är att vi andra får sitta tysta, tills personen i fråga har pratat klart.

Det kan inträffa under ett djupt samtal med mannen hemma. Vi har just kommit förbi det oväsentliga, och börjar nå varandra. Det plingar till i mobilen, och han måste genast kolla vem det är.

Eller som igår, på studentfesten. Kvinnans mobil ringde i stort sett konstant medan vi pratade. Hon svarade visserligen inte i telefonen, men berättade varje gång det ringde hur upptagen hon var.

Varför kan vi inte vara mer ”här och nu”? Blir det inte ett splittrat liv, om vi alltid ska hålla på med flera saker samtidigt? Är det inte fortfarande så att den fysiska mänskliga kontakten, betyder mer än digitala möten?

Ska vi verkligen låta mobiler, tv-apparater och tidningar – komma före den som sitter bredvid oss?

Jag bara undrar…
/Grubbelmia

Orden kommer från den unga kvinnan mitt emot mig , på pendeltåget till Kungsängen. Hon är gravid, och vill ha fotmassage under vår skakiga resa. Själv börjar jag grubbla över det här med fötter, och minns en specifik händelse i Etiopien…

Bild

Tomas och jag var tillsammans med tolv andra svenskar på gruppresa i Etiopien, för ett antal år sedan. När vi skulle besöka reseledarens hemby (Israel, för er som träffat honom), berättade han att vi alla skulle få våra fötter tvättade när vi kom fram. Genast började flera i gruppen att protestera. Detta ville man inte vara med om.

Israel sa då att byborna skulle bli ytterst sårade, om vi nekade. Detta var deras sätt att välkomna långväga gäster.

Efter vilda diskussioner hit och dit, slutade det med att hela gruppen accepterade att få sina fötter tvättade. Men det satt långt inne.

Varför är det så känsligt med fötter, undrar jag? Det är väl nästan bara barnfötter, som alla tycker är söta. Eller är det inte att vi skäms för våra fötter, som gör att vi inte vill att andra ska tvätta dem? Är tvättandet av fötter ett tecken på tjänande? Kanske vill vi inte bli betjänade på detta sätt. Kanske är vi rädda att hamna i ett beroendeförhållande, till den som tvättar – eller på annat sätt tar på våra fötter.

Religiös som jag är, kan jag ju inte låta bli att tänka på när Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Han sa då att som han betjänade dem, skulle de betjäna varandra.

Är detta fult, läskigt eller bara ovant i vår individualistiska tidsålder?
/Grubbelmia