Grubbelmia.se

De sätter sig mitt emot mig på pendeltåget. Hon tar snabbt upp tidningen. Han börjar prata. Under hela resan gör mannen otaliga försök att fånga kvinnans uppmärksamhet, men hon stirrar stint ner i tidningen. Fick mig att börja grubbla över liknande situationer, fast där det är en mobil som verkar vara mer intressant, än det jag har att säga…

Det kan vara mötet på jobbet, där jag plötsligt lägger märke till någon av deltagarna som tittar ner i knät. Jag ställer en fråga till kollegan, som ser ut som ett frågetecken – eftersom hon eller han inte hört ett ord jag sagt.

Det kan hända en kväll när jag träffar kompisar. Telefonen ringer under middagen. Den aktuella vännen svarar, och sitter kvar vid bordet. Konsekvensen av detta är att vi andra får sitta tysta, tills personen i fråga har pratat klart.

Det kan inträffa under ett djupt samtal med mannen hemma. Vi har just kommit förbi det oväsentliga, och börjar nå varandra. Det plingar till i mobilen, och han måste genast kolla vem det är.

Eller som igår, på studentfesten. Kvinnans mobil ringde i stort sett konstant medan vi pratade. Hon svarade visserligen inte i telefonen, men berättade varje gång det ringde hur upptagen hon var.

Varför kan vi inte vara mer ”här och nu”? Blir det inte ett splittrat liv, om vi alltid ska hålla på med flera saker samtidigt? Är det inte fortfarande så att den fysiska mänskliga kontakten, betyder mer än digitala möten?

Ska vi verkligen låta mobiler, tv-apparater och tidningar – komma före den som sitter bredvid oss?

Jag bara undrar…
/Grubbelmia