Orden kommer från den unga kvinnan mitt emot mig , på pendeltåget till Kungsängen. Hon är gravid, och vill ha fotmassage under vår skakiga resa. Själv börjar jag grubbla över det här med fötter, och minns en specifik händelse i Etiopien…
Tomas och jag var tillsammans med tolv andra svenskar på gruppresa i Etiopien, för ett antal år sedan. När vi skulle besöka reseledarens hemby (Israel, för er som träffat honom), berättade han att vi alla skulle få våra fötter tvättade när vi kom fram. Genast började flera i gruppen att protestera. Detta ville man inte vara med om.
Israel sa då att byborna skulle bli ytterst sårade, om vi nekade. Detta var deras sätt att välkomna långväga gäster.
Efter vilda diskussioner hit och dit, slutade det med att hela gruppen accepterade att få sina fötter tvättade. Men det satt långt inne.
Varför är det så känsligt med fötter, undrar jag? Det är väl nästan bara barnfötter, som alla tycker är söta. Eller är det inte att vi skäms för våra fötter, som gör att vi inte vill att andra ska tvätta dem? Är tvättandet av fötter ett tecken på tjänande? Kanske vill vi inte bli betjänade på detta sätt. Kanske är vi rädda att hamna i ett beroendeförhållande, till den som tvättar – eller på annat sätt tar på våra fötter.
Religiös som jag är, kan jag ju inte låta bli att tänka på när Jesus tvättade sina lärjungars fötter. Han sa då att som han betjänade dem, skulle de betjäna varandra.
Är detta fult, läskigt eller bara ovant i vår individualistiska tidsålder?
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 