För många år sedan, innan de ständiga flyttarna med familjen hade avstannat, vaknade en flicka med uttrycksfulla ögon och tovigt blont hår. Hon hoppades att hon just denna dag inte skulle bli mobbad i skolan.
Chauffören på skolbussen försökte sig ofta på att skoja med flickan, särskilt de dagar hon kom springande lite för sent, med gårdens gris hoppandes tätt efter sig.
”En gris som följer dig till skolbussen?” sa han, som om ingen någonsin hört talas om en sådan tanke. ”Ja, får se nu. Är detta din pappa eller mamma?”
En mamma, en pappa, en bror. Och en vän, som är en tam gris.
”Oj, då. Ni är visst en ovanlig familj.”
”Inte bara en ovanlig familj”, svarade flickan. ”Vi har det inte bra hemma.”
Hennes tänder satt spänt hopträngda framtill i munnen, som om hon var redo för gråt.
”Se så, sätt dig nu ner”, sa han.
”Nej. Jag vill ta med mig grisen. Den ska med mig till skolan.”
Hon talade med hög röst, som om han vore döv eller dum i huvudet, och det var något som inte stämde med hennes sätt att uttala orden. En darrning. Hon var skräckslagen.
Nu blev han sträng i tonen.
”Vi har inte plats för fler grisar i skolbussen, än de som redan sitter här.”
Alla i bussen skrattade så de kiknade. Flickan nickade sakta, och satte sig lydigt ner på ett tomt säte.
Det som förfärade henne var inte den vändning som händelserna hade tagit – det som just skett var osannolikt, och sorgligt. Och dessutom kränkande, som någon slags skämt eller befängd varning inför framtiden.
Hon ignorerade skratten omkring sig. Och ensamheten.
—
Fråga inte nu – för det är omöjligt att veta – vad ödet har i beredskap för flickans del.
Eller för din.
/Me
Grubbelmia.se 