Djupt inne i intensiva samtal med sönerna i baksätet, ser och hör vi plötsligt blåljus och sirener bakom oss. ”Shit”, säger Tomas, och kör in till kanten. ”Nu ryker körkortet”, tänker jag…

Först blir det att blåsa, för alkoholtest. ”Det ser bra ut”, säger polisen. ”Ja, det vore konstigt annars”, svarar Tomas. ”Jo, fast du har andra allvarliga problem”, säger polisen.

Polisens kollega, som gått iväg för att kolla körkortet, kommer tillbaka. ”Vet du varför vi stannade dig”, frågar han. ”Vi var inne i djupa samtal, så jag antar att jag kanske körde för fort”, svarar Tomas. ”Ditt körkort hade rykt vid 140 kilometer i timmen”, säger polisen. ”Högsta mätningen vi har på dig, är över 150 kilometer i timmen”.

En tung tystnad infinner sig. Samuel, Simon, Tomas och jag själv – ser säkert skräckslagna ut. Jag hinner tänka miljoner tankar (känns det som). Tomas funderar på vilket dåligt exempel detta är för vår son Simon, som just ska börja övningsköra. Poliserna står också tysta, och bara tittar på oss.

”Jag vill inte förstöra er lördagskväll”, säger sedan den ena polisen. ”Vi låter dig gå för den här gången” säger den andre. ”Men vi vill att du tar det lugnare framöver”.

Hela familjen Enblom har efter denna incident kommit in i en ”älska-polisen-fas”. Simon som går på gymnasiet, till och med funderar på att bli polis nu. Det som hände i går kväll, är sinnebilden för vad vi religiösa kallar nåd!

Sången nedan med Sting och The Police, tillägnas de två konstaplar vi träffade en sen lördagskväll, på vägen mellan Västerås och Kungsängen.

Jag älskar polisen!
/Mia

Härliga vänner på plats. Ni vågade, det andra bara drömmer om…

Magnifik vandring, bland annat till klostret San Salvador (se bilden). Varmaste dagen var det över 30 grader i solen – i slutet av april. Vi ville bara fortsätta!

Konstigaste maten såg ut som gråa maskar (enda bilden vi såg i alla affärer, men glömde fota). Godaste fisken i mitt liv, åt jag efter att den grillats på ved. Med en mycket mysig kypare…

De två trevligaste servitörerna och den finaste naturen med medelhavsstränder, upplevde vi i San Jordi. Detta är den mest romanstiska plats vi kan tänka oss för sonens  bröllopsresa (Samuels och hans vackra och smarta brud)..

Märkligaste hobbyn; Rosa och gröna duvor på hustaken (som vi såg från Edbergs solterass). Du som vet något om detta, skriv till mig!

Så stolt över att ha vänner som vågar.

Vad vill du ta för steg just nu – som skiljer sig från vad andra förväntar sig av dig?

Hälften vågat – dubbelt vunnet. Säger de som vet…

Jag vågar – men är ändå lite feg.

Började jobba idag igen. Varför kändes det inte kul?
/Grubbelmia

Mitt i filmen tänds alla lampor i biosalongen. Irriterat muller hörs bland publiken. ”Man får inte ha med sig pälsdjur på bio”, upplyser biovakten oss med hög stämma. Tystnad råder i vad som känns som en evighet. En kvinna med en liten hund i famnen, reser sig och går ut. Alla applåderar…

Händelsen fick mig att börja grubbla över människans förhållande till djur. All denna värme och omsorg som visas våra husdjur, är den ett surrogat till mänskliga relationer – eller ett komplement?

Jag har inget bra svar, har du?
/Grubbelmia

Brukar ständigt upprepa till vänner och kollegor att jag föredrar raka och ärliga människor, framför de som talar bakom ryggen. Så häromdagen hände det. En vän påpekade direkt till mig, att han tyckte att jag ägnade mig åt en form av dubbelmoral i en viss situation. Tror ni då att jag lever som jag lär, och blev glad över hans ärlighet? Tyvärr inte…

Först blev jag arg. Sedan sårad. Slutligen – efter att ha funderat i ett antal timmar, förstod jag att han hade rätt.

Denna incident fick mig att grubbla över hur lätt det är att säga vissa saker, så länge man slipper ta de praktiska konsekvenserna av sina uttalanden. Tror att jag kommer att fortsätta att säga att jag gillar ärliga människor – men kanske ska jag be dem att inte vara allt för ärliga 😉

Tack Brad, för att du vågade!
/Grubbelmia

Jag är dålig – och bra…

Publicerat: mars 26, 2012 i Vardagsgrubbel

Lyssnade på en stor tv-personlighet nyligen som berättade om hur hon tycker att vi borde prata mer om depression, sökande efter Gud och kampen mot sjukdom. Ingela Agardh lyfter fram hur vi måste våga prata om det svåra: “Vi är vackra och fula, starka och sköra, begåvade och korkade – samtidigt!” .

“Vi ska alla dö en gång, men det går att leva ett ärligare liv fram till dess”. Stämmer detta tycker du?

Kolla på www.webbkyrkan.se – om du orkar…
/Mia

En talande gravsten?

Publicerat: mars 2, 2012 i Vardagsgrubbel

Min adoptivfar Tore Forslund skulle ha fyllt 85 år i söndags, så jag besökte hans grav på Skogskyrkogården,  och sjöng hans favoritsång (Tänk när släkt och vänner…). Besöken där får mig alltid att grubbla lite extra över döden i några dagar. Nu i veckan höll jag dessutom på att sätta kaffet i halsen, när jag läser om framtidens gravstenar – som kan tala!

”Gravstenar med inbyggd lcd-skärm för bildspel och ir-sensorer som startar en förinspelad ljudhälsning, när någon närmar sig graven – det kan vara framtiden på svenska kyrkogårdar”, läser jag i tisdagens Metro.

Ännu har ingen i Sverige ansökt om att få använda en talande gravsten, men på Svenska kyrkans begravningsenhet tror man inte att det ska vara några problem att få tillstånd, så länge man ”håller sig till god gravkultur”. Vad nu det är.

Är det god gravkultur att den vanligtvis så fridfulla och eftertänksamma vandringen på kyrkogården, ska bytas ut till ett högljutt event med hälsande gravstenar och flashiga multimediapresentationer?

Jag tror inte det…
/Grubbelmia

En kvinna utan bh…

Publicerat: februari 20, 2012 i Vardagsgrubbel

…  ska väl inte kunna generera grubbel, men det gör hon. Jag störs av att jag störs.  Kan skylla på att jag är ovan med att fika med bh-lösa kvinnor, men det håller ju inte.     

Vill gärna se mig som en jämlikhetssträvande person som bejakar kvinnlig frigörelse. Ändå sitter jag där med min kaffekopp, och tänker mer på att amningen satt sina spår – än på vad kvinnan säger.

Vad är det för fel på mig?
/Grubbelmia

Orden från mannen bakom mig på tåget, får mig genast att sluta tänka på en mindre jobbincident jag inte kunnat släppa. Tar mod till mig, och vänder mig om för att prata med denne okände obducent. Han berättar:

– Varje obduktion innebär en resa in i de mörkaste detaljerna av en persons liv. Ofta är det ju vid misstanke om brott eller vid ouppklarad sjukdom, som en obduktion sker.

Jag berättar för mannen att hans ord ”Fem obduktioner på en dag är för mycket”, fått mig att inse vilka små futtigheter jag själv satt och oroade mig över. Att i skuggan av döden, blir så mycket annat oviktigt. Väntade mig att obducenten skulle hålla med mig, när han plötsligt avbryter:

– Du tänker helt fel, det är småsakerna som är det viktiga i livet. Om det är något jag lärt mig genom att arbeta nära döden varje dag, så är det just detta.

Eftersom jag inte helt förstår vad han menar, ber jag honom utveckla hur han tänker. Obducenten förklarar:

– Du måste fokusera på rätt slags småsaker i livet. En blick, en vänligt ord, en beröring. Många människor fokuserar på småsaker som inte är viktiga, och hakar upp sig på dessa så till den milda grad att de förminskar deras förutsättningar till ett gott liv.

Att en tågresa hem från jobbet en vanlig fredag, skulle bli så spännande – hade jag inte väntat. Obducentens ord ringer fortfarande i mina öron:

– Du måste fokusera på rätt slags småsaker i livet.

/Grubbelmia

Hotad av fyra män

Publicerat: januari 27, 2012 i Barndoms- och ungdomsgrubbel

Jag är sjutton år gammal och arbetar natt på en restaurang i Los Angeles. Klockan är  strax efter midnatt, när en bil med fyra män i solglasögon, kör upp tätt bredvid mig på motorvägen. De pekar mot sidan, och försöker sedan preja mig av vägen. Livrädd, trycker jag till på gaspedalen.

Min bil far iväg som ett skott, och lättad ser jag bilen med de fyra männen försvinna bakom mig.

Länge trodde jag att denna händelse var ett mirakel. Att Gud gav min bil en extra skjuts för att rädda mig. Nyligen berättade dock en arbetskamrat, att en del amerikanska bilar fungerar så att om du trycker till på gaspedalen – hamnar bilen i ny växel. Mirakel eller inte, kom jag undan med både livet och bilen i välbehåll.

Ibland när jag tänker tillbaka på allt jag varit med om, känns det som att jag har levt två helt olika liv. Brukar dela in det i före och efter Tomas – som före och efter Kristus ungefär 😉

Första delen av mitt liv innehöll mycket resor, spänning och sorg. Den andra delen har jag utbildat mig, gift mig och fått barn. Nu börjar jag att känna mig redo för del tre…

/Grubbelmia

Inte förrän jag skulle försöka att bryta vår förlovning, förstår jag vad detta innebär. Eric, som han heter säger plötsligt att ”Du vet att det är en del av mitt jobb att få människor att spårlöst försvinna?”.

Vädret är mulet, och ”the highway” rak och lång. Vi sitter i Erics bil på väg hem från San Diego. Han har visat små våldstendenser tidigare, men aldrig något som skrämt mig. Själv hade jag kämpat hela dagen på Sea World för att samla mod att avsluta vår relation.

När jag till slut får fram vad jag vill säga, tvärnitar han bilen. Erics blick blir plötsligt mörk och munnen vass. Lugnt och tydligt förklarar han för mig, att han tänker röja mig ur vägen.

Jag blir självklart livrädd, men börjar samtidigt förklara att jag inte menar vad jag sagt och att jag självklart älskar honom. Mitt mål med detta är naturligtvis enbart att ta mig levande hem till Yuma, där jag kan skaffa hjälp.

Timmarna som återstår av denna helvetiska bilfärd, går åt till att bedyra att vi ska fortsätta att arbeta på vår relation och att jag inte ska lämna honom.

När han kör hem mig på kvällen, verkar det som att hans häftiga utbrott har lagt sig och han framför inga ytterligare hot. Jag blev fri till slut, kanske berodde det på att…

Kvinnans list övergår mannens förstånd?
/Grubbelmia