Grubbelmia.se

Läste precis en bra text om hur din attityd till det som händer dig, avgör din livskvalitet. Fick mig att börja grubbla över allt från extrema varianter av positivt-tänkande-teorier, till religiöst rabblande av vissa bibelord med löfte om hälsa och rikedom. Kvar återstår: Vad du tänker påverkar hur du agerar.

Som med allt annat i livet gäller det att undvika dikeskörningar. Inom vissa områden är detta med tankens kraft mer accepterat, än inom andra. Idrottspsykologi och mental träning för bättre prestationer inom sporten värld, är allmänt accepterat. Framgångsteologer och kurser i positivt tänkande är mer ifrågasatta. Hur kommer detta sig egentligen?

Är det inte för att de senare exemplen mer handlar om mig själv, och där träder den svenska jantelagen in? Idrottsprestationer gör hela landets folk stolta, och får många att må bra – så det är en lite finare form. Eller?

Förstår att det är mer komplicerat, men ibland måste man förenkla för att få fram en poäng. Det är naturligvis så att många inte tror på en Gud, som man genom tankens kraft kan manipulera till att välsigna just mig med hälsa och rikedom. Samtidigt visar bibeln på att mer skulle ske, om vi hade större tro. Och den lär också att vi ska arbeta på att förnya våra tankar. Se exempelvis Paulus brev till romarna, kapitel tolv.

Vad är det då som får oss att ogilla leende människor som säger att de nu blivit allt igenom lyckliga och harmoniska genom en själv-hjälps-bok, de just läst? Är det för att vi blir avundsjuka, inte vill bli påminda om att vi själva inte tar tag i våra liv, eller för att vi inte tror på dem?

Ja, vem vet. Vem kan utforska själens dunkla vatten. Men intressant är det, tycker jag…

Kanske gäller det att som bibeln säger ”pröva allt och behålla det goda”? Att vare sig vara snabb med att döma ut en filosofi, eller helt okritiskt omfamna den i allt.

Och skratta nu inte åt mig när jag avslöjar att jag på kvällarna har börjat lyssna på en CD-skiva, med min nya digitala viktcoach. Han har en bakgrund som tränare för idrottsmän, men nu talar hans röst lugnt till mig om att visualisera mitt framtida smala liv.

Återkommer senare och berättar om det funkar. Om ja, kanske jag provar mental träning på fler områden i mitt liv.

Nu får det bära eller brista. Jag testar!
/Grubbelmia

Så är det då äntligen jul. Med en fullpackad bil, drar vi förväntansfulla iväg mot Funäsdalen. Väl där blir det snöstorm och sjukstuga. När feberyran lagt sig, kommer vissa av oss iväg på promenad. Vem visste då att denna enkla aktivitet skulle fyllas av romantik, nakenchock och misshandel…

I mitt bildspel nedan får du följa bröderna Lars och Tomas, sonen Simon, mamma Mia, turturduvorna Samuel och Amandine genom pusspauser och nakna ändar. På slutet spårar den överförälskade Samuel ur, och sparkar på sin svåger Lars. Väl hemma sitter farmor Kerstin i soffan och väntar oroligt. Farfar Bengt ligger forfarande däckad i sängen. Tomas syster Charlotte med man, är de enda som är friska nog att åka skidor. Barnen Lukas och Linnea tar igen sig med film, efter en dag i fjället…

Kilcka på länken som följer för att se bildspelet: Jul i Funäsdalen

Hur var din jul? Undrar…
/Grubbelmia

i en fullsatt bar, verkar vara en färdighet som kräver ständig övning. Uppenbarligen var det länge sedan sist. Där stod jag stilla med plånbok, och bedjande hundögon på jobbets julfirande på Kaknästornet igår. Det kändes som att alla omkring mig fick beställa – utom just jag.

Insåg att jag under överskådlig tid mest varit ute på städade middagar, där någon kypare snällt ställer sig vid bordet för att ta upp beställning. När jag kom hem, frågade jag min mer erfarne man om vad jag hade gjort för fel. Tomas skrattade och sa ”stod du alltså vid en fullsatt bar, helt stilla”? När jag svarade jakande sa han ”du måste förstå att dessa bartendrar ser ut över ett guppande hav av beställare, och de söker då efter rörelse”. Hans tips var att nästa gång framfusigt vifta med pengar eller kort, för att deras rörelsedetektor ska slå på – och jag ska få beställa.

Om jag nu fungerade dåligt i fas ett av ”ölbeställarfärdighet”, fungerade jag desto bättre i fas två. Jag kom plötsligt ihåg hur viktigt det är att ge bra dricks på första beställningen. Så det gjorde jag. När jag kom tillbaka för att beställa min nästa lilla flaska av rökig turkisk mellanöl, fick jag uppmärksamhet direkt.

Utan att vifta med pengar eller kort – och MED hundögon…
/Grubbelmia

Han satt där på bänken, med stora oroliga ögon. Såg ut att vara i tioårsåldern. Måndagskväll i damernas omklädningsrum, och det är dags för veckans vattengympa. Pojken ville dock vara någon annanstans.

De stora undrande ögonen har etsat sig fast i mitt minne. Skräck blandad med nyfikenhet. Ingen har tidigare tagit med sig små pojkar till vattengympan, men jag antar att det är vanligt att de går med sina mammor till simhallen.

Detta med nakenhet är ibland knepigt. Speciellt om den på något sätt är påtvingad.

När jag bodde i USA sa någon till mig att det inte är lämpligt att pojkar över fem år, ser sina mammor nakna. Detta tyckte jag var en extrem åsikt. Jag har nu själv två söner, och nakenhet har varit en naturlig sak i vår familj. Detta hindrar inte känslan av att det inte var okej att springa omkring naken, framför en helt främmande tioåring i måndags.

Eller vad tycker du?
/Grubbelmia

Jag befinner mig på en underbart vackert utsmyckad toalett i ett nybyggt Stockholmshotell. Både damer och herrar är välkomna in, och jag uppfylls av en undran över varför inte alla toaletter är gemensamma. När den första föreläsningen är slut, går jag med en positiv känsla tillbaka till denna behagliga facilitet. Öppnar dörren till en av toaletterna, och spyr nästan i ren förskräckelse…

Det är kiss överallt! På sittringen, på golvet, i toaletten och till och med på spegeln. Äcklad börjar jag att tänka diskriminerande tankar om män, och är nästan redo att skriva en insändare med krav på att ALLA gemensamma toaletter genast måste upphöra.

Väl hemma pratar jag med mina män om händelsen. De hävdar bestämt att denna svinaktiga erfarenhet hör till undantagen. I hemlighet ringer jag då upp en annan manlig bekant, som genast håller med mig om att herrtoaletter inte är att föredra – om man i denna situation vill ha en någorlunda fräsch upplevelse.

Ja, inte vet jag hur man tar reda på hur det verkligen förhåller sig med killar och offentliga toaletter. Men jag fortsätter ändå att undra…

Vem kissar på sittringen?
/Grubbelmia

Nu har det hänt två gånger i Stockholm – inom en vecka. Det jag sa bara kunde hända i Mexiko…

Som vanligt har jag skrivit ut vägbeskrivningen till något jag ska till i jobbet. Enda misstaget är att jag går upp åt fel håll på tunnelbanehållplatsen – och känner mig förvirrad.

Snabbt visar jag kartan och frågar om vägen. Hälften av gångerna svarar de tillfrågade fel. I Sverige… Eller vill man hellre svara, än rätt – precis som under mina år i Mexiko?

Undrar…
/Grubbelmia

Hon nästan skriker orden, till sin förtvivlade man som genast tittar ner i golvet. Själv vet jag inte vart jag ska vända blicken, där jag sitter i cafeterian på Radiumhemmet.

För mig är det tal om en rutinkontroll. Jag sitter där i min egen värld med en kaffekopp i handen, och tycker lite synd om mig själv eftersom mammografin hade gjort lite ont denna gång.

Tänk vad perspektiven krymper ibland. När kvinnan börjar gråta och skrika, skäms jag över mina egna funderingar kring smärta. Vad jag just känt är ju ingenting i jämförelse med vad kvinnan bredvid mig ger uttryck för. Hon och mannen fortsätter en hetsig diskussion om varför barnen inte ska underrättas om hennes sjukdom. De pratar som om inga andra lyssnar. De verkar inte bry sig om att samtalen runt omkring dem har tystnat. De befinner sig på en egen planet. Långt borta från oss andra.

Jag börjar fundera över vad som egentligen händer när man får en allvarlig diagnos. En del verkar vilja bära smärtan själva – andra vill dela den med närstående. Allt man som betraktare förstår är att det gör ont.

Lite vemodig lämnar jag min halvätna kanelbulle och promenerar ut till busshållplatsen. Får sällskap med en annan kvinna, som snyftar lågmält. Medan vi står och väntar på bussen ökar tåreflödet, och jag känner mig illa till mods. Och inte kommer jag på något bra att säga heller.

Allt jag förstår är att det gör ont…
/Grubbelmia

Så var det då dags att komma igång med terminens första vattengympapass. Min vän och jag åker iväg till simhallen, glada över att äntligen komma igång. Men vad möter oss? Jo, en före detta överhurtig instruktör – som totalt tappat farten. Hon sa nästan ingenting. Rörde sig så långsamt att jag tror att hon uppfunnit en ny sport: vattenqigong!

Åkte hem aningen besviken – grubblandes över vad som kan ha fått denna vanligtvis så glada kvinna, att se ut som om hon svalt sju citroner och dödat sin katt. Jag känner henne inte tillräckligt väl för att fråga, men funderar över hur vissa yrkeskategorier är mer utsatta än andra. Det är ju inte många som ser om brevbäraren har en dålig dag, men en instruktör inom hälsa förväntas alltid vara i form. Eller?

Kanske ska jag flytta till USA, för där ler vattengympalärarna ALLTID. Se video nedan.

För om inte min vattengympaledare kan peppa mig i höst…

Vem ska då göra det?
/Grubbelmia