Arkiv för kategori ‘Religionsgrubbel’

Ängel utan vingar

Publicerat: november 20, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

Sakta fylls salen med folk. Kyrkan rymmer plötsligt många fler än på söndagens gudstjänster. Den kände journalisten Göran Skytte är här för att tala om sin omvändelse. Själv funderar jag på om jag omvänt mig, och i så fall när…

Känner mig ovanligt splittrad inför denna bloggpost. Ska jag skriva om mina lesbiska vänners fantastiska insats när jag mådde dåligt, eller kanske om den inspirerande föreläsare som jag hörde på jobbet i går (http://markmedia.blogs.com ). Han menar att sociala medier kommer att förändra människans vara på samma sätt som industrirevolutionen gjorde.

Stannar dock vid upplevelsen med Skytte. Han berättade om sin väg från ateist till gudstroende. Han efterlyser att vi pratar mer om synd, och då inte mord och annat grovt utan vardagssynderna som vi alla kämpar med. Skytte sa att vi har gått från ena diket till det andra.

För ett antal år sedan pratade vi kristna för mycket om synd, men nu vågar vi inte nämna det alls. Problemet menade Skytte, är att om vi inte pratar om synd så behövs heller ingen nåd. Och om människan inte behöver nåd, behöver hon inte heller gud eller förlåtelsen.

Göran Skyttes jobbigaste vardagssynd är högmod, säger han. Jag vet direkt vilken som är min. Under exakt en och en halv timme håller Skytte sin publik trollbunden.

Så vad kan vi då lära av detta? Rannsaka dig själv om vilka dina vardagssynder är, ta dem till gud och gå sedan vidare…

För cirka ett år sedan köpte jag en mycket fin ängelstaty. Har sedan satt den på en framstående plats i hallen. Nästan alla våra besökare beundrar den. Det jobbiga är att den nu tappat sina vingar. Jag har desperat försökt att limma på dem igen, men det funkar inte.

Ängeln utan vingar är fortfarande vacker, där hon sitter på sin sten. Och själv blir jag glad när jag ser henne. Jag vet inte exakt när jag omvände mig (som Skytte säger). Men det jag verkligen vet är att jag misslyckats med att leva det helgonliv, jag en gång drömde om. Kanske kan vi alla, likt min änglastaty i hallen – utsråla skönhet utan vingar?

/Grubbelmia.se

Annonser

Hemfridsbrott

Publicerat: oktober 7, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

På väg hem från en hektisk dag på jobbet får jag oväntat sällskap av en ung tjej. Vi pratar som man gör om ditten och datten, när hon plötsligt säger att hon gillar att vara hemma hos oss för att ”det känns så fridfullt där”.

I bilen från tågstationen börjar jag fundera över det här med frid hemma. Det ska gudarna veta att många av dagarna hemma hos oss, känns långt ifrån fridfulla – men visst är det skönt de gånger lugnet infinner sig…

När jag senare på kvällen sitter nerkrupen i min säng, med min lilla laptop framför mig, tar grubblerierna ny fart. Jag börjar googla på hemfrid, fridfullt hemma och liknande ord.

Det första som kommer upp är reklam för städfirmor. Jaha, tänker jag. Visst känns det mer fridfullt hemma när det är någorlunda rent – men det är väl ändå inte där det sitter? Söker vidare och hittar en tant som säljer handbroderade bonader med texten ”Ej någonting i världen vid, når upp mot hemmets frid”. Ja, det låter ju vackert, men det säger ju ingenting om hur man uppnår detta tillstånd. Hittar till slut lite hurtiga råd av typen 7 regler för ett fridfullt hem. Artikeln riktar sig till småbarnsföräldrar. Nä, här blev jag inte mycket klokare.

Eftersom jag alltid gillat att fundera mellan ytterligheter och motsatsförhållanden, tänker jag att det kanske är lättare att fundera över vad ett fridfullt hem INTE är. Det första jag får upp i sökmotorn är definitionen av hemfridsbrott; Hemfridsbrott är i svensk rätt ett brott där någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad.

Okej… denna lag handlar om människor, men om vi byter ut ordet någon mot något kanske vi kommer på vad det är som bryter sig in i just våra hem för att störa hemfriden. Vad är det för orosmoment hemma hos mig som ”intränger eller kvarstannar” för att skapa ofrid och osämja?

Ja, ibland kan det vara teven. Andra gånger är det uppsjön av aktiviteter som gör att andningshålen krymper. Vi blir då lättirriterade och stressade. Kan också vara outtalade anklagelser som skapar dålig stämning, eller oviljan att förlåta och gå vidare.

Själv har jag märkt att jag mår som bäst hemma, när jag känner frid med mig själv. Kanske är det där jag måste börja? Ta itu med frustrationer, misslyckanden, ouppklarade oförätter och annat som stör min frid…

Den som vill följa Jesu bud att ”du ska älska din nästa som dig själv”, måste ju börja med att lära sig att älska just sig själv. Religiös som jag är, tror jag att jag ska jobba vidare med detta bud ett tag framöver. Kanske kan jag sedan bli bättre på den Gyllene regeln för ett fridfullt hem:

”Allt vad ni vill att människorna (partner, barn och andra) skall göra er, det skall ni också göra dem (Matteusevangeliet 7:12).”

/Grubbelmia

Sexigt i kyrkan…

Publicerat: september 9, 2009 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel

Suggestiva trumljud fyller lokalen. Det vickas på höfter och huvuden i takt till axlar som dansar. Två kvinnor och tre män virvlar runt i altargången. En äldre dam i publiken kippar efter andan. Förra året var det några som nästan svimmade. Sång- och dansgruppen från Etiopien är här igen.

– Får det verkligen vara så här sensuellt, viskar en orolig kyrkobesökare i mitt öra.

Medan tanten viskar vidare flyter mina tankar i väg och jag börjar att grubbla över mina erfarenheter av sex och kyrka.

För många år sedan, när jag bodde i USA, var jag med i en kyrka som var mycket strikt på detta område. För att hjälpa männen att lusta mindre hade man regler för hur kvinnorna skulle klä sig. Självklart inga urringningar, och alla kjolar skulle täcka knäna – när vi satt ner! Ärmarna på våra blusar skulle gå nedanför armbågarna. Tänk… jag som ens aldrig förstått att armbågar skulle vara så sexiga, att de drar männens koncentration bort från Gud.

Ja, hur gick det då med oskulderna i denna kyrka? Inte så bra. Faktum är att jag inte vet om jag sett värre urspårningar någon annan stans. Verkar finnas få saker som tänder lusten lika snabbt och bra som om man försöker att strypa den. Det som pågick bakom kulisserna i denna kyrka, lämpar sig inte ens att skriva om på en så fritänkande blogg som Grubbelmia.se 😉 .

Okej… i Sverige är det kanske inte lika illa. Eller? Det pratas om kvinnornas klädsel både inom och utanför kyrkan. Hur kort var kjolen… hur tajt var blusen? Verkade hon bjuda ut sig på något sätt. Jaha – men då så…

Varför ska det vara så svårt att skilja det som är fult från det som är fint? Om någon får osunda tankar av en annans klädsel – ja, då är det väl dags att rannsaka sig själv och jobba med tankelivet. Eller så kan man fundera över det som min adoptivfar prästen alltid sa:

– Du kan inte hindra fåglarna från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo.

Tankarna är väl oftast inte mycket att oroa sig för, bara du sedan ser till att inte handla mot dina värderingar och det du själv tror på.

Så till det fina…

Gud har skapat oss med en förmåga att njuta av sex. Delar av denna härliga gåva lämpar sig kanske bäst för sängkammaren, medan andra delar mycket väl kan förekomma på allmän plats. Då menar jag kanske inte själva sexakten, utan sensualismen i sina renaste former. Sinnlighet, eld, lust och värme inspirerar och lockar. Spänningar släpper och vi blir fria.

När trummorna sakta tystnar, och etiopierna dansar ut ur kyrkan – då blir det plötsligt stående ovationer. Många skrattar befriat. Vad var det som hände?

Jo, Gud blev större…

/Grubbelmia

Trött sjunker jag ner i vår mjuka skinnsoffa, med ögonen riktade mot hemmets altare – teven. Det är en sådan där kväll, när det känns som att man inget annat orkar än att se på film.

En efter en, släcker jag lamporna och ser berättelsen rullas upp…

Filmen handlar om Oskar, en udda och mobbad 12-åring som drömmer om att hämnas sina plågoandar. En dag träffar han Eli, och blir snabbt kär. Eli är en märklig varelse. Hon tål inte sol eller mat, och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden.

Eli ger Oskar styrkan att slå tillbaks, men när han förstår att Eli måste dricka andras blod för att leva, blir livet komplicerat. Är det verkligen okej att döda för att överleva, och hur långt kan man gå för att hämnas?*

Filmen som helhet upplever jag som djupt obehaglig, men det är några detaljer som jag inte kan släppa…

Titeln ”Låt den rätte komma in”, blir för mig djupt filosofisk. Vem och vad släpper jag in i mitt eget liv? Gör jag ens ett val, eller släpper jag in allt och alla?

Funderar sedan på fenomenet att Eli måste bli inbjuden för att komma in i ett rum. Detta får mig att tänka på gud. En del av er kanske minns de inom kyrkan så väl spridda tavlorna, där Jesus i form av en fåraherde – står och knackar på våra hjärtans dörrar. Grubblar på hur långt in i mitt eget liv jag bjudit gud – står han kanske kvar på tröskeln? Måste nog gå och se efter…

Grubblar vidare på det här med att döda och dricka andras blod för att överleva. Tycker att jag då och då möter sådana människor. De kanske inte går så långt att de dödar sina medmänniskor (åtminstone inte fysiskt), men de suger definitivt omgivningens blod för att överleva.

Så till sist det här med hämnd… Det är en så mänsklig känsla att vilja hämnas, om man blivit utsatt för en oförrätt. Jag har själv haft många brottningskamper med dessa känslor. Ibland känner jag mig riktigt glad, när det går dåligt för någon som gjort mig illa. Men denna glädje är ofta kortvarig. Att förlåta för att själv kunna gå vidare, verkar vara en bättre väg.

Ja, som popcorn studsar tankarna efter denna märkliga kväll. Tänk att en film som man inte ens gillar, kan generera så många tankar…

Kanske var den bra ändå?

Vad tycker du?

Se smakprov på webben:
www.youtube.com/watch?v=lJuxX3uuW1g

/Grubbelmia

Ps) Kommer framöver att satsa på att skriva nya bloggposter på onsdagar, eftersom jag är ledig då. Kolla gärna även in www.poeter.se/grubbelmia, om du känner lust att botera i min grubbelpoesi.

*Låt den rätte komma in är filmatiseringen av Johan Ajvide Lindqvists kritikerrosade succéroman med samma namn. Det är romantik och neo-skräck i åttiotalets Blackeberg.

Att söka sina rötter

Publicerat: maj 28, 2009 i Religionsgrubbel

Tevens bedövande brus har just tystnat. Det är mörkt ute, och efter midnatt. Jag sitter uppe och pratar med min bror om tider som flytt. Funderar på varför intresset att blicka bakåt, växer ju äldre man blir. Grubblar över rotsystem som plötsligt pockar på uppmärksamhet, både inom familjen och inom kyrkan.

Efter att ha läst Göran Lennartssons bok; Inympad – Om kristendomens judiska rötter, har jag svårt att sluta tänka på den kristna församlingens rotsystem. Han skriver:

”Församlingen i Jerusalem har stått modell för väckelserörelser under alla tider. Idealen för sann kristendom, urkristen församlingsordning och kristet liv präglat av Anden, har hämtats från Apostlagärningarna. Men en viktig aspekt har vi ibland glömt bort. Församlingen i Jerusalem bestod uteslutande av judar. Det är viktigt att minnas, dels för att förstå kristendomens historiska framväxt, dels för att vi ska kunna förstå vår egen identitet som kristna.”

Att söka förstå sin identitet är viktigt. För mig har sökandet efter rötterna – både inom familjen och församlingen, blivit allt viktigare. Varför det, kan man fråga sig. Jo, för att jag där hittar näring och helande för min trasiga själ. Hur kan då detta ske?

Min erfarenhet är att ju mer jag lär mig om mitt rotsystem, ju mer förstår jag mig själv, och vem jag är. Och när jag förstår mig själv lite bättre, har jag lättare att förlåta och älska mig själv. När jag börjar kunna älska mig själv, växer min förmåga att älska andra.

När jag på ett mer helhjärtat sätt börjar älska andra, kan jag börja uppleva kärleken från Gud på ett mer påtagligt sätt. När sedan kärleken till Gud växer i mitt hjärta, kan jag börja att leva ut ett liv i kärlek, och när jag gör det uppfyller jag lagen och profeterna. Det står i Bibeln (Matteus 22:37-40) att:

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd. /…/ Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa bud vilar lagen och profeterna.”

För att älska Gud med hela mitt förstånd, måste jag förstå. Och för att verkligen förstå det sätt som Gud tog sin form i, när han blev människa, behöver jag lära mig mer om det sammanhang Jesus föddes in i. Jesus var jude. Han delade sitt folks seder, levnadsvillkor och andliga arv. Han kom inte för att upphäva lagen, utan för att fullborda den (Matteus 5:17).

Som kristna på 2000-talet har vi all orsak att söka vårt ursprung. Vi har inte råd att vara utan det.

Den kristna rörelsen sprang fram ur gamla testamentet och den judiska miljön. För vår egen identitets skull bör vi återupptäcka och bejaka det judiska elementet i de nytestamentliga skrifterna. Bara så kan vi rätt tillgodogöra oss Jesu och apostlarnas undervisning.

Som kristna har vi också ett ansvar att hela den brustna relationen till judarna. I den processen är det avgörande att sätta sig in i varför det gick som det gick i historien, och vilka orsakerna var. Bara genom att förstå var det brast, kan relationen helas (Lennartsson, 1995, sidan 150).

Många är de år jag slösat bort på grubblerier kring mitt förflutna. I takt som förståelsen för omständigheterna i min barndom ökat, har även min egen upprättelse och förmåga att förlåta tagit ny fart. Kanske gäller samma princip förståelsen av församlingens rötter, och försoningen med judarna (kyrkans barndom)? Är det så att nyckeln till den kristna kyrkans upprättelse finns att hämta i dess vagga?

Både judar och kristna väntar på Messias och upprättandet av fredsriket. Om vi för samman våra olika delar av skattkartan, kanske vi hittar det vi söker…

/Grubbelmia