Tevens bedövande brus har just tystnat. Det är mörkt ute, och efter midnatt. Jag sitter uppe och pratar med min bror om tider som flytt. Funderar på varför intresset att blicka bakåt, växer ju äldre man blir. Grubblar över rotsystem som plötsligt pockar på uppmärksamhet, både inom familjen och inom kyrkan.
Efter att ha läst Göran Lennartssons bok; Inympad – Om kristendomens judiska rötter, har jag svårt att sluta tänka på den kristna församlingens rotsystem. Han skriver:
”Församlingen i Jerusalem har stått modell för väckelserörelser under alla tider. Idealen för sann kristendom, urkristen församlingsordning och kristet liv präglat av Anden, har hämtats från Apostlagärningarna. Men en viktig aspekt har vi ibland glömt bort. Församlingen i Jerusalem bestod uteslutande av judar. Det är viktigt att minnas, dels för att förstå kristendomens historiska framväxt, dels för att vi ska kunna förstå vår egen identitet som kristna.”
Att söka förstå sin identitet är viktigt. För mig har sökandet efter rötterna – både inom familjen och församlingen, blivit allt viktigare. Varför det, kan man fråga sig. Jo, för att jag där hittar näring och helande för min trasiga själ. Hur kan då detta ske?
Min erfarenhet är att ju mer jag lär mig om mitt rotsystem, ju mer förstår jag mig själv, och vem jag är. Och när jag förstår mig själv lite bättre, har jag lättare att förlåta och älska mig själv. När jag börjar kunna älska mig själv, växer min förmåga att älska andra.
När jag på ett mer helhjärtat sätt börjar älska andra, kan jag börja uppleva kärleken från Gud på ett mer påtagligt sätt. När sedan kärleken till Gud växer i mitt hjärta, kan jag börja att leva ut ett liv i kärlek, och när jag gör det uppfyller jag lagen och profeterna. Det står i Bibeln (Matteus 22:37-40) att:
”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd. /…/ Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa bud vilar lagen och profeterna.”
För att älska Gud med hela mitt förstånd, måste jag förstå. Och för att verkligen förstå det sätt som Gud tog sin form i, när han blev människa, behöver jag lära mig mer om det sammanhang Jesus föddes in i. Jesus var jude. Han delade sitt folks seder, levnadsvillkor och andliga arv. Han kom inte för att upphäva lagen, utan för att fullborda den (Matteus 5:17).
Som kristna på 2000-talet har vi all orsak att söka vårt ursprung. Vi har inte råd att vara utan det.
Den kristna rörelsen sprang fram ur gamla testamentet och den judiska miljön. För vår egen identitets skull bör vi återupptäcka och bejaka det judiska elementet i de nytestamentliga skrifterna. Bara så kan vi rätt tillgodogöra oss Jesu och apostlarnas undervisning.
Som kristna har vi också ett ansvar att hela den brustna relationen till judarna. I den processen är det avgörande att sätta sig in i varför det gick som det gick i historien, och vilka orsakerna var. Bara genom att förstå var det brast, kan relationen helas (Lennartsson, 1995, sidan 150).
Många är de år jag slösat bort på grubblerier kring mitt förflutna. I takt som förståelsen för omständigheterna i min barndom ökat, har även min egen upprättelse och förmåga att förlåta tagit ny fart. Kanske gäller samma princip förståelsen av församlingens rötter, och försoningen med judarna (kyrkans barndom)? Är det så att nyckeln till den kristna kyrkans upprättelse finns att hämta i dess vagga?
Både judar och kristna väntar på Messias och upprättandet av fredsriket. Om vi för samman våra olika delar av skattkartan, kanske vi hittar det vi söker…
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Ovan citerade Matt 5.17….
Så här sa Ribi Yehoshua ha-Mashiakh (Messias) (NHM 5:17-20) (senare förvrängt till ”Matteusevangeliet”) [Min översättning; därför hackigare än originalcitatet]:
”Tro inte att jag har kommit för att rota upp Torahn eller Neviim, men snarare har jag kommit för att försona dem men den muntliga lagen av êmêt. Skulle himlarna och hâ-ârêtz byta platser; fortsättningsvis ska inte ens ett י (en hebreisk bokstav; yod) och inte heller en קרן (en hebreisk symbol; ungefär lika liten som ett י) av den muntliga lagen från Môshêh på något sätt byta plats; tills det kommer bli så att allting är helt och fullt ratificerat (synonym: stadfäst) och utfört icke-selektivt. För vem som än tar bort en muntlig lag från Torahn, eller undervisar någon annan att göra så, kommer av de i himmelriket att kallas ”borttagen”. Både han som bevarar och han som undervisar dem skall kallas Ribi i himmelriket. För jag säger er att om inte er tzedâqâh överstiger den som sôphrim, och [troligen ”Herodes-ka”] rabbinska-Perushim, finns det inte någon möjlighet att ni kommer att komma in i himmelriket!”
Ordförklaringar:
Neviim: t ex. en profet, en som kallar, proklamerar, profeterar; från verbet נבא (niba; han förde fram, kallade, proklamerade, profeterade); t ex en som förklarar Torahn.
Ëmët: Sanning
hâ-ârêtz : När det inte är specificerat på annat sätt, så refererar הארץ (hâ-Ârëtz; landet) till Yisrâ•eil (Israel) om det inte i annat fall är specificerat.
tzedâqâh: rättvisa, rättmättighet, riktighet som det är definierat i Torâhn.
Detta implicerar att det enda sättet att följa Ribi Yehoshua är genom att göra sitt bästa att praktisera Torahn icke-selektivt….
Vidare är det enda sättet att följa Ribi Yehoshua genom http://www.netzarim.co.il
Ribi Yehohsua talmidim (lärlingar) hette Netzarim; de var inte kristna.
Anders Branderud
Mia, jag håller med dig att våra rötter är viktiga. När jag fick tro på Jesus bodde jag i Sörmland(Julita). Inom ett halvår hade Gud flyttat på mig, tillbaks till Stockholm, som jag inte hade en tanke på att återvända till. Då förstod jag inte varför, men ganska snart förstod jag att det bl.a handlade om att få mer kontakt med mina föräldrar.
Det gamla ordstävet ”blod är tjockare än vatten” började få en mening för mig.
Det sista året har jag även läst en del av Lars Enarsson på nätet, samt dagligen tittat in på Aletheia. Det har väckt mig till en förståelse för hur viktigt det är för oss kristna att förstå våra rötter.
Det ger en mycket större förståelse av vem Jesus är och vad han erbjuder oss i frälsningen. Där har de bibliska högtiderna som Gud gav det israeliska folket mycket att erbjuda.
Lagen och offersystemet, som är en skuggbild av det som skulle komma(Jesus), får vi inte förakta. Skuggan avslöjar en hel del om originalet.
I Jesus lägger Gud lagen i våra hjärtan. Inte så att vi måste följa den bokstavligen längre för att kunna ha en relation till Gud, men dess anda blir helt naturlg för oss.
De sista två-tre åren har jag inte velat göra mer än nödvändigt på lördagarna. Jag tog det först bara som ett utslag av att jag börjar komma upp i åren(närmar mig 61), men när jag läste litet av Lars Enarsson, klack det till i mig. Gud vill att vi ska vila på den ´sjätte dagen´. Lördagen var de första kristnas vilodag. Men jag har inte gjort ´lag´av det. Det är en inre önskan som jag strävar mot efter bästa förmåga. Gud är full av nåd, och vet vad som finns inom oss.
Hälsningar Christer.
Läser med intresse om dina religionsgrubblerier… Jag har som du vet, samma grubblargen…
Det som jag inte än kan köpa är varför lördagen skulle vara så viktig – som vilodag. Funkar väl lika bra med söndagen, eller någon annan dag. Principen – som jag förstår det är att vi behöver vila en dag i veckan – vem tror något annat?
Gud (om han finns) är nog smartare än våra grubblerier…