I fredags ringde min isländska vän och frågade om jag ville följa med till Försäkringskassan i Tensta. Varför i hela friden ska vi åka ända till Tensta, undrar jag – men följer snällt med…
Under bilfärden förklarar min vän att Försäkringskassan i Tensta är allmänt känd bland invandrare i Sverige, därför att de tar sig tid med kunderna och är mycket tålmodiga och hjälpsamma.
När vi kommer fram möts jag av en ganska hög ljudvolym. Människor från jordens alla hörn samtalar på olika språk. Några sitter i ett hörn på golvet, och äter lunch.
Vi möts först av en ivrig och bestämd kvinna, som bedömer om vårt ärende är långt eller kort. Vi får sedan en nummerlapp och sätter oss ner, med ögonen fästa på den digitala nummertavlan med namnet: Långa ärenden.
Medan min vän samtalar med en handläggare, passar jag på att studera vad som händer i lokalen. Plötsligt upptäcker jag en ganska bastant väktare, som vankar fram och tillbaka.
Jag frågar mannen bredvid mig varför de har en väktare – måste erkänna att jag aldrig tidigare besökt en Försäkringskassa med en heltidsanställd väktare.
– Jo, en del här blir arga när de får beslut de inte gillar, svarar mannen och skakar på huvudet.
Jag skrattar till, och börjar grubbla över skillnader i hur vi människor uttrycker våra känslor. Själv knyter jag nog ofta näven i fickan, och ligger vaken på natten och fantiserar över hur jag sätter någon irriterande kollega eller busschaufför på plats.
Det ena är kanske inte mer rätt eller fel än det andra, men frågan är om man inte mår bättre av att spontant säga vad man tycker när något upprörande händer?
Själklart förespråkar jag inte våld, men fler direkta känsloyttringar och lite mer civilkurage skulle kanske inte skada, eller…
Hur tänker du?
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Kul att du är tillbaks! Nu lägger jag in en prenumeration på posterna
Lev väl
/Lillebror
Finns det några känslor som är fel? Själv tror jag inte det. Därimot tror jag att en stor gåva som vi har fått är möjligheten att välja hur vi ska agera när känslan dyker upp (tog många år för mig att förstå)
Känslan ilska tänker jag att den alltid kommer från en annan känsla en mycket stark sådan kallad rädsla. Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att hinna tänka innan man reagera på den. Men jag vet oxå att det känns skönt i kroppen när jag lyckas med det. Men för att återknyta till försäkringskassan i Tensta kan jag tänka mig att det finns en hel del rädsla som tar sig uttryck i ilska grundad på utanförskap och maktlöshet.
Håller med om att inga känslor är fel. Att jag känner på ett visst sätt i en viss situation är fakta, vad jag gör med känslan är ett val…
Däremot är jag inte säker på om jag håller med dig i att ilska alltid kommer från rädsla (även om det ofta är så). Personligen har jag känt mig modig, när jag vågar visa ilska i situationer där jag tidigare knöt näven i fickan.
Men vi kanske pratar om olika sorters ilska?
Intresant! Fast jag tror vi pratar om samma sak fast kallar det olika. Ilska för mig lika med arg = agerar på nogon form av påhopp (inbillad eller inte) bottnar i saknad av argument eller att jag inte hinner tänka. Inte fel på något vis men tror fortfarande att det handlar om rädsla (gammal försvarsinstinkt som kan få mig att överleva vissa situationer)
Att visa civilkurage eller stå för mina känslor vill jag tillskriva kärlek. Både till sig själv och andra. Allså precis tvärtemot jantelagen. Tänker att om någon form av högre makt Gud eller något annat har haft vänligheten att skapa mig så bör jag väll ändå vara såpass ödmjuk att jag tillåter mig att känna kärlek till det. I sammband med att jag vågar känna kärlek till mig själv så duger jag. Duger jag så duger andra vilket ger mig tillit till mig själv och andra och helt plötsligt vågar jag stå för mina känslor men även lyssna till andra mäniskor känslor i stället för att knyta näven i fickan. Är faktiskt inte det ett UNDERVERK?
Ännu en gång till försäkringskassan eller något annat ställe med väktare. Handlar det inte om rädsla ifrån alla parter?
Tillsist tack för en fin blogg samt mysiga kommentarer från olika människor ,jag tycker om att grubbla utrycka samt läsa andras grubblerier
Jo jag tror också vi stänger in alldeles för mycket. Jäkla jantelagen har ställt till mycket. Känslor och temperament hör till själva livspulsen nu talar jag inte om våldsamt temperament utan vanligt sunt förnuftstemprament. Tårar, ilska, glädje hör ju till livet självt ska vi verkligen stänga ute livet? Nej tack… Tycker också lite temperament är sexigt 🙂
Håller med om att temprament är sexigt. Det är också en nödvändighet för att vi ska må bra. Undantryckta känslor gör oss sjuka – antingen i kroppen eller i själen, tror jag…
Jag tror att det är bäst om alla agressioner på ena eller andra sättet får komma ut. Det är definitivt inte hälsosamt att stänga inne dem.
Om den som kanske behandlat mig illa aldrig får veta det eller aldrig får motstånd så kan de ju aldrig få chansen att bli bättre så jag tror det är bäst för alla parter: Ut med instängdheten!Också vi svenskar måste få möjligheten att förändra oss och vår omgivning till det bättre.
Jag åsyftar nu inte fysiskt våld förståss som alltid är förkastligt men dialog och samtal även i upprört tillstånd…
Fram för mera direkt spontanitet!Det mår vi alla i förlängningen bäst av.
Vi har att lära av varandra tror jag. Vi ”Svenskar” eller kanske nordbor har en tendens att stänga inne för mycket. Man kan undra om det är ett tabu i vår kultur, eller om det inte åtminstone har varit det. Jag har en känsla av deta håller på att ändras för varje generation som går.
Kanske är det ett utslag av gamla jante lagen. Problemet med att hålla inne känslorna är att dom försvinner inte, dom samlas upp, ackumuleras. Sedan när de väl kommer ut så kommer allt på en gång och ofta på fel ställe. Och kommer det inte ut så förtär det en inne från.
Apropå att komma ut på felställe så såg att att tågvärdarna tar mycket stryk och många är sjuka för att det inte pallar med arbetsmiljön som uppstått pga allt tågstrul. Som om det är tågvärdens fel men å andra sidan vem ska man skälla på, banverket är ju liksom inte så lätt att komma i åt när man står där på perrongen och är arg på SJ eller SL.
Kanske har vi börjat ändra oss med tanke på sjukskrivningarna eller är det så att vi svenskar blir som argast i trafiken?