Rusningstrafik, och en nästan tom hörna på pendeltåget. Så när som på en man – som ingen vill sitta bredvid.
Slänger mig ner på sätet utan att titta så noga. En obehaglig stank slår emot mig med kraft. Jag tittar upp och ser en man. Sedan ser jag hans fötter. Han är barfota, och de är smutsiga och rödprickiga.
Varje station kliver nya människor på. De sätter sig i ”vår hörna”, men flyttar sig snabbt, när de känner doften. Jag har bestämt mig för att sitta kvar, trots min luktfobi.
Vid Årstaberg kliver en pappa med dotter på. ”Det luktar illa” säger dottern genast. ”Vi ska nog flytta på oss” svarar pappan. Så är vi ensamma igen. Den illaluktande mannen och jag. Han höjer sitt huvud och ser mig i ögonen. Jag väljer att inte väja bort blicken, trots obehaget.
När vi nästan är framme vid T-centralen, sprider sig en intensiv dimma av avföring, över hela vagnen. Jag inser att han till allt sitt elände lagt detta – att han nu bajsat på sig. Inför alla.
Illa berörd blev jag. Det var länge sedan jag såg en sådan misär. Och inga hjältedåd åstadkom jag, men jag tänkte:
Jag ska åtminstone sitta kvar – och inte vända bort blicken…
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Mycket stark kommentar Björn. Måste fundera ett tag på det du skrev. Tack för att du delade!
Ingenting med andra ord inte ett dugg, mer än att just finnas. Mannen du träffa lider av en sjukdom en långt gången desutom. Demokratisk i och försig, drabbar alla samhällsskikt behöver inte finnas något trauma bakom. 10% av landets befolkning lider av den blandannat jag själv även om jag har fått nåden att vara nykter en dag i taget. Just den här mannen ser man, men det är bara en liten procent som syns resten har ofta sin ”parkbänk” hemma med förödande konsekvenser för närstående. Tänk dig en svårt sjuk människa som närmar sig slutet, man är maktlös men kan finnas till.
De flesta svåra sjukdomar har en sjukdomskurva som går nedåt med åren så även den här. Om det var möjligt resursmässigt skulle man kunna rädda 80% av alkoholisterna, men vi vill sällan se eller kännas vid sjukdomen i ett tidigt stadium. Först när det har gått riktigt utför när familjer har fått sina liv förstörda och personen själv är långt nedgången kopplas sociala myndigheter in. Då brukar man kunna rädda 2% ungefär resten går under.
Så till svar på din fråga Mia. Jag tror att vi måste våga prata öppet om detta tidigt och verkligen se det här som en sjukdom det är vad vi kan göra. Den stackars mannen är det förmodligen redan kört för. Fast så länge man lever finns det ju hopp.
Jag och många med mig försöker ta hand om våran sjukdom en dag i taget med hjälp av AA för mig själv har det fungerat i 11år tillsammans med andra bröder och systrar. Så möjligheten finns. Avslutar med våran favorit bön.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Mvh. Björn
Funderar fortfarande på vad jag kunde ha gjort…
oj vad starkt skrivet, jag blev berörd :O
Det är inte lätt att hantera sådan misär. Trots bajs och annat otrevligt yttre är det ju ändå en människa, ett liv bakom misären. Den mannen har en gång varit en liten pojke, med ett glatt leende och tindrande blå ögon, och en liten ljus kalufs till hår.
Vad hände? Vad har han varit med om för att hamna där han är? I bland är det alkohol eller andra droger bakom. Men inte allt för sällan är det något trauma bakom missbruket.
En hemsk tanke att mannen kunde vara vems som helst av oss. Med den tanken i huvudet blir det lite lättare att se människan bakom.
mvh /mr Alias