För några år sedan frågade en 19-årig kille, om jag kunde köpa ut en flaska vin åt honom. Jag sa nej. Han blev besviken och sa att det är konstigt att man är gammal nog att rösta och göra lumpen, men inte att köpa en flaska vin till en romantisk middag.
Jag kan förstå hur han känner, men vill ändå inte bryta mot lagen. Eller vill jag det – bryta mot lagen alltså? Litar jag mer på mitt eget samvete än på lagparagrafer?
På vägen ner från fjällen i går, hade jag en hetsig diskussion med min son om att hålla fartgränserna. När han körde mer än tio kilometer för fort, protesterade jag. Han undrade varför. Jag förklarade att förutom att det är olagligt, så ökar riskerna för olyckor.
Samtalet med sonen fick mig att börja grubbla över min syn på lagen och samvetet. Jag vet att det är lika olagligt att köra tio kilometer för fort på vägarna, som femton. Ändå tillåter mitt samvete mig att köra just tio kilometer för fort – men där går gränsen.
Började fundera på en gång när jag kom hem från mataffären, och upptäckte att de glömt ta betalt för en vara. Trött som jag var orkade jag inte att åka tillbaka, utan tänkte att det jämnar ut sig i längden. Det har ju hänt att jag kommit hem och sett att de tagit för mycket betalt, utan att klaga. Frågan är dock om det var okej att inte säga till…
Hur ser du på lagen och samvetet, hur noga ska man vara?
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Jag är för civil olydnad mot orättfärdiga lagar som vi har gott om tycker jag.
Mitt samvete är nog ganska rymligt för jag tycker vissa lagar slår så fel…
Jag följer mitt samvete.
Tack för kommentarer! Grundprincipen bör väl vara att hålla alla lagar (i en demokrati), även om jag anser att jag först och främst måste följa mitt samvete.
Problemet med mitt samvete är att det inte verkar vara så rent och oförstört som jag hoppats. Blir irriterad på mig själv de gånger som jag upptäcker att mina moraliska principer (gäller mer än bara lagar) inte stämmer överens med hur jag rent praktiskt agerar. Ibland får jag tyvärr stämma in med Bibelns Paulus i att ”Det goda som jag vill, det gör jag inte – och det onda som jag inte vill, det gör jag”…
Aja baja inte slå på sig själv.
Min moral var alltid jätte bra ända tills jag skulle följa den själv. Vid en lite närmare titt på mig själv såg jag att jag satt den alldeles för hög för att kunna följa den med tanke på dom brister jag hade. När jag började aceptera mina brister och förstå mönster som jag följde ända sedan barndommen kunde jag lite försiktigt och med ett stort förlåtande ändra lite på mig.(känns det som i alla fall )
Vi duger som vi är med våra tillgångar och brister är vi högt älskade tror jag
*ler* Tror att du kanske har kommit lite längre än jag i insikt här. Själv sätter jag ofta mina mål för högt, för att sedan bli besviken när jag misslyckas.
Bil har jag kört i många år. Men det är först nu som hastighetsgränserna har blivit hårda. Så jag tränar på att försöka hålla dem. Men glömmer bort mig alldelles för ofta.
Tänker att våra lagar är satta i en demokrati så blir det lättare att följa dom för mig. Men först och främst handlar det väl ändå om vad jag själv väljer. Vissa lagar som kör över mitt samvete som människa kanse jag blir tvungen att bryta. I mitt fall handlar de i så fall om lagar som gör illa människor ivarje sådant fall får jag ju bestämma mig om jag är villig att ta konsekvensen av min handling.
Vad gällande varor från affären har jag väll lite dålig moral. Glömmer kassörskan att slå in varan så överlever mitt samvete det men ger hon/han mej för mycket pengar tillbaka så att det inte stämmer i kassan vid dagens slut så klarar inte mitt samvete det
Hepp lite tankar från mig
Som vanligt får du mig att tänka till, Grubbelmia. Tack! I princip tycker jag att man ska följa alla lagar – men i praktiken vet jag inte…