Grubbelmia.se

När den gröna, röda och gula mysbelysningen studsar mot simhallens turkosa vatten, glömmer jag att jag nyligen känt mig döende.

Varför ska det vara så svårt att komma igång med det jag vet är bra för mig? Måndag efter måndag, fyllda med ursäkter till varför jag inte har startat upp vårterminens vattengympa.

Satt på tåget hem igår och hoppades att Mariana skulle få förhinder, så att jag hade en anledning att stanna hemma. Trött och med en känsla av att vara döende, packade jag motvilligt ihop min väska.

Till tonerna av ”Pump it up. It feels good”, vaknar min kropp till liv. Jag påminns om hur skönt det är att röra sig i vatten. 

Trots att jag senare upptäcker, att jag glömt min handduk – och får torka mig på toapapper, var det värt besväret att åka till Bro denna mörka vinterkväll.

Efter vattengympan känner jag mig helt annorlunda. Det var ett underbart pass, och jag kunde senare somna in avspänd, och trött.

Hur kommer det sig att det kan vara så svårt, att komma iväg till något som känns så skönt?

Från en som faktiskt njuter av vattengympa…
/Grubbelmia