Grubbelmia.se

Känns helt fel att skriva om den varma påskhelgen, idag när det snöar. Men jag tror att våra rädslor är desamma – både varma dagar, och kalla…

Så kom då vårvärmen. Tomas, jag och vår son Simon packade ner vår lunch och åkte ut till våra favoritklippor. Jag hann knappt sätta mig innan jag såg den första ormen.

Vet inte vad det är med ormar, som får mig att tro att jag svävar i akut livsfara. Ändå vet jag att det svenska utbudet av giftormar är högst begränsat. Det ska väl vara då, om man springer på en förrymd importerad orm – men hur stor är den chansen?

Den första ormen jag såg var störst, enorm kändes det som. De två följande kanske var sönerna. När jag äntligen lugnat ner mig tillräckligt för att lägga huvudet mot mälarberget och blunda, ja då dök mamman upp för att kramas.

Enough is enough, som de säger i Staterna. Vi packade ihop, samtidigt som vi började tala om olika rädslor. Simon berättade att han ofta drömt att han håller på att krossas av ett stort klippblock, sedan vaknar han precis innan han ska dö. Själv har jag då och då den mer klassiska falldrömmen. Tomas återkommande mardröm att han är inlåst i en lägenhet, full av farliga ormar.

Vet inte om våra skräckinjagande drömmar har koppling till våra rädslor i verkligheten. Kanske har de en djupare mening, eller så är de just bara drömmar.

För några år sedan läste jag en bok, där det stod att man ska skriva ner alla sina drömmar så fort man vaknar. De skulle sedan berätta något om ens undermedvetna, och vem man inners inne är. Jag gjorde så ett tag, men tyckte sedan att mina drömmar var så konstiga, att de inte var lämpliga vare sig för skrift eller djupare tolkning.

Men kanske tänkte jag fel. Tänk om mina drömmar faktiskt berättade vem jag är.

Nämligen konstig.
/Grubbelmia