Grubbelmia.se

Vaknar med ett ryck, av att det sandiga lakanet blåser av mig. Känner den svala vindpusten, från vårt vidöppna fönster. Jag sträcker på min stela kropp. Sängarna är hårda, och kudden för platt. Jag hör hur bilar tvärnitar, och sedan ljudet av italienska män som skriker åt varandra.

Temprament som bubblar, medelhavssmaker som lockar, sagolika stränder med sol som bränner het. Jag har vaknat till en ny dag i Alghero, på Sardinien.

I går vid poolen såg jag två mörkhåriga sardiska pojkar som smet in på vårt vårt skandinaviska poolområde – ett inhägnat paradis, fyllt av idel ljustottar. De får omedelbart allas ögon på sig. Undrar om de själva förstår hur oerhört felplacerade och skyldiga de ser ut. De tittar sig omkring med flackande blickar. Snabbt tar de av sig kläderna och glider ner i vår stora, ljumma pool. De tjuvbadar…

Skrattar inom mig, åt pojkarnas oskyldiga bus, samtidigt som jag funderar en stund över varför jag var så feg som liten. Gjorde oftast som jag blev tillsagd – hittade inte på några hyss.

Tittar efter en stund ner på mina svidande, röda knän. Som så ofta förr har jag inte heller denna semester förmått mig att sola lagom. Grubblar vidare på det här med lagom. Tänker på hur kvävd jag ofta känner mig i svenska, så behärskade sammanhang – med lagom mycket av allt.

Livet här på Sardinien påminner mig om när jag bodde i Mexiko, för många år sedan. Jag ser människor som inte är rädda för livliga diskusioner. De skrattar, gråter, skriker och viskar om vart annat. Grubblar vidare. Hur har jag egentligen blivit som jag är – vad har format mig?

Kanske är det mitt vallonska blod som spelar mig spratt… som gör att jag har svårt att smälta in i landet lagom. Kanske är det klimatet som dämpar oss nordbor. Kanske ligger det i våra familjestrukturer – och individualistiska val i livet.

En av de mörkhåriga tjuvbadarna råkar plötsligt stänka vatten på mig. Jag hoppar till, och mina tankar är plötsligt tillbaka i tillvaron med den heta solen och de svala nätterna.

Känslo- och åsiktsstormarna blir tydligare här i medelhavsländerna. Det gillar jag. Jag finner ofta min glädje i dansen mellan ytterligheter, motpooler och kontraster. Som svensk, kan det dock vara svårt att hitta danspartners i denna – för en del – skrämmande och oberäkneliga dans.

Så många välmenande människor bjuder upp mig till vals – när allt jag vill är att dansa salsa och tango. Jag försöker ständigt att följa takten hos dem som bjuder upp, men det går inte så bra. Kanske börjar det bli dags att sluta dansa danser som inte gör mig glad…

Jag trivs i den heta sanden och i den svala natten. Jag trivs i vilda danser, där hämningar får släppa. Jag trivs i tempramentsfulla kulturer. Jag trivs med människor som hellre kokar över – än inte kokar alls.

Nu vill jag dansa mindre vals och mer salsa.

Vem hänger på?

/Grubbelmia