I går kväll satt jag på en kurs i Tv-journalistik och funderade över vad jag vill välja för ämne till examensarbetet. Har just läst en bok om hur unga svenskar mår i dag, och tänkte att det kunde vara spännande att göra ett webbreportage om de senaste undersökningarna.
Forskningen visar att spädbarnsdödlighet, fattigdom och antalet dödsfall i svåra sjukdomar har minskat. Materiellt sett har ungdomar det bättre än någonsin. Ändå visar färska rapporter på ett antal mycket negativa trender.
- Sjukdomar där immunförsvaret överreagerar ökar (astma, allergier och diabetes).
- Sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Antalet fall av Klamydia bland unga, har tredubblats sedan mitten av nittiotalet.
- Antalet överviktiga ökar, förutom hos tonårstjejer där det finns en underviktstrend.
- Tonårstjejer är även den grupp som sticker ut genom att ständigt öka sitt alkoholintag.
- Fler och fler ungdomar tycker att de mår psykiskt dåligt, och den svenska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa.
Bara hälften av alla femtonåriga killar ”trivs med livet i stort”, men bland tjejer i samma ålder trivs enbart en tredjedel. När ungdomar i andra europeiska länder svarar på liknande frågor, tycker de att de mår bättre. Läser vidare om vad forskarna har för förklaring på denna utveckling.
De tror att ungdomar mår sämre sedan lyckan har blivit en norm i vårt samhälle. Alla ska vara lyckade och lyckliga. Forskningen ser även en koppling mellan hur individualiserat ett land är, antalet självmord och den psykiska ohälsan. Livet ses inte längre ur ett familje- eller grupperspektiv. Valmöjligheterna upplevs som oändliga, vilket skapar inre stress. Det är upp till varje enskild individ att skapa framgång och att vara sin egen lyckas smed…
Grubblar länge på det jag läst. Blir inte riktigt klok på vad det är som händer. Varför blir unga människor olyckliga i sin jakt på lycka? Och varför gäller samma sak för så många av oss äldre? Kanske jagar vi efter fel saker…
Kanske borde vi inte jaga alls…
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Kyrkofadern Augustinus bevingade ord kommer till mig:
”Du, o Gud, har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner sin vila i Dig.”
Vi äldre kan ta det lugnare. Vi har inte så mycket att ta ansvar för längre. Många är fullt friska (än så länge) har haft lyckan att ordna det för sig materiellt, och känner tillfredsställelse i att dela med sig av sin förmenta klokhet…
Medan
Ni yngre ska bygga en plattform att leva på. Ekonomiskt , socialt fruktbart. Ni ska vårda jobb och karriär, säkra trygghet och utveckling för en pytteliten, osjälvständig men spirande ny generation. Bygga intressen så ni blir intressanta på fritiden, i umgängeslivet och på gym, bergsbestigning, fallskärmshoppning, bungyjumping osv.
Gemensamt
har vi nog det stimulerande i att ta del av glimtar ur varandras vardagstillvaro. En liten berättelse, kanske.
Vi jagar nog fel saker… och missar det viktigaste, i denna sjävupptagna värld blir vi ensamma för vi inte är beredda att avvara något på vår individualitet så vi inte kan helhjärtat engagera oss utan för oss själva. Ständigt denna rädlsa att det ska komma något roligare, bättre och coolare. Detta gör att det är lätt att hela tiden hålla en viss distans, vilket gör att man missar det som är betyder mest.
Det är relationer som bytder mest tycker jag, att komma någonstans i sina relationer kostar något, om man inte är beredd att satsa kan man inte heller vinna. Det otäcka med att satsa är man blir sårbar.
Den som bara tänker på sig själv kommer att bli väldigt ensam.
Den som bara tänker på andra kommer att utplåna sig själv.
Varför är denna balans så svår?
/TBE