Promenerar sakta mot Gamla Stan. Klockan närmar sig fem och jag ser kvällssolen dansa på vattnet. Ett ungt par hånglar intensivt i ett hörn. – Jag gillar att iaktta min omgivning, men inte att själv bli sedd på…
Med tunga steg går jag därför till kvällens pass i tevejournalistik. Nu är det dags. Jag ska byta min bekväma plats bakom kameran, till den hittills obeprövade platsen framför den. Har övat hemma i timmar, men just nu känns hela nyhetsreportaget som bortblåst.
En mer erfaren kvinna i klassen, hoppar modigt fram och ber att få bli filmad först. Som ett rinnande vatten flyter hennes rapporterande om tunnelbaneolyckan. När kameramannen ger tecken för nästa reportage, ställer jag mig snabbt upp. Inte av lust eller säkerhet, utan snarare för att jag håller på att svimma av skräck och nervositet.
Efteråt sjunker jag ner som en vattenpöl på stolen och väntar på lärarens utlåtande. Döm om min förvåning när jag får höra att den osäkerhet som kunde märkas i mitt reportage, skapade en stor närvarokänsla. Efter fler positiva kommentarer byts min nervositet ut i tacksam förundran. Det som jag såg som svaghet visade sig vändas till min fördel.
Lättad över det oväntade resultatet börjar jag grubbla över det här med att se och bli sedd…
Det är skillnad på att iaktta världen med skydd av kameran, och att våga ställa sig framför den – och låta någon annan iaktta dig. Kanske är det inte meningen att man ska bli för bekväm i den ena eller andra rollen. Kanske blir jag inte hel som människa innan jag vågar tänja mina gränser, och lära mig att både se och bli sedd?
Fikade nyligen med en äldre man, som inte hade något annat att prata om än sig själv. Han gjorde allt för att bli sedd – men att se andra, det kunde han inte. Hans historia är lika sorglig som min egen. Hela mitt liv har jag sökt bekräftelse genom att se andra (det är därför jag gillar livet bakom kameran), men att själv bli sedd har jag haft svårt för.
Kanske är det dags för oss att bli utmanade att gå utanför våra invanda roller? Vi sätter ibland för snäva etiketter på varandra, eller stillbilder som mamma skulle kalla det.
Känner stor lust att riva stillbilderna jag har av mig själv och min omgivning. Tänk vilken frihet det skulle ge att känna sig bekväm både bakom och framför kameran. Att ibland tryggt få se på världen genom kamerans ögon, för att nästa dag låta någon annan studera mig med samma ögon.
Ögon av kärlek och acceptans…
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
En av mina systrar brukar ofta säga om uppväxten att: ”Vi var aldrig sedda”
Jag skulle vilja ändra på allt det som bev fel. Låt oss verkligen börja se oss själva och varandra och älska vår nästa som oss själva. Ett av bibelns förnämsta bud.
Intressant, det har jag inte tänkt på tidigare, men ändå är det så tydligt: två diken på varsin sida vägen som vi så lätt hamnar i, se sig själv eller se andra. För att vara mitt påvägen måte vi göra både och. Hmmm en lärdom som jag tar med mig…..
Sedan kan jag verkligen skriva under på att slänga alla stela bilder av oss själv och varandra, de bara hämmar oss. Det är när vi inte funderar för mycket på hur vi ser ut i andras ögon som vi verkligen kan vara oss själva tror jag.
/TBE