Jag drömmer om rovdjur, och sover oroligt igen. Slutprojektet på kursen i tv-journalistik handlar om olika åsikter kring vargens utbredning i Sverige. Beslut om ny rovdjursförvaltning ska tas denna månad, och frågan är hetare än någonsin. Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor, som vargen.
På ena sidan av debatten har vi myndigheter och beslutsfattare som vill främja tillväxten av vargstammen och stävja jakten. På andra sidan har vi jägare, bönder och samer som ifrågasätter tillväxtmålen och kämpar för att reglerna för skyddsjakt av varg ska ändras. De vill att de som ständigt utsätts för vargens skadeverkningar på renar och tamdjur, ska få lov att skydda sina djur i större utsträckning än vad som är tillåtet i dag.
Vargen sätter svenska sinnen i brand. Den tar jakthundar, den river boskap, den skapar allmän otrygghet och har under århundraden skildrats som själva sinnebilden för ondska – ja, ibland rent av som djävulens egen representant på jorden. Samtidigt härstammar ”Människans bästa vän” hunden, från vargen.
Efter att ha pratat med företrädare för de olika ståndpunkterna vänder jag mig, som sig bör till forskningen. I går intervjuade jag Serena Cinque, som sysslat med svensk rovdjursforskning sedan år 2003. Italienska som hon är, tycker hon att det är spännande att forska i ett ämne som får de annars så behärskade svenskarnas temperament att koka över. Kortfattat kan man säga att forskningen visar att det som upprör mest är den bristande kommunikationen mellan de som beslutar om rovdjursförvaltning och de som tvingas ta konsekvenserna.
I Italien har man fyra gånger så många vargar, på mindre landyta och med en större befolkning än i Sverige – och där pågår ingen debatt i vargfrågan. Enligt Serena beror det på att man fört besluten närmare lokalbefolkningen. Det finns alltid en tjänsteman att tala med när dina djur utsatts för vargangrepp.
Så är det då det svenska storebrorssamhället, som åter ställer till problem? Är det den stora makten i Stockholm, som beslutar över huvudet på den lilla människan på landsbygden?
Det slår mig, hur det i nästan alla konflikter är just kommunikationen och inlevelseförmågan i den andres situation, som lägger ved på brasan.
Frågan om vargens vara eller inte vara lär väl fortsätta ett tag till, men kanske kan vi som inte lever nära varg ändå lära oss något.
Om inte annat kan jag denna vecka grubbla vidare på hur jag kan bli bättre på kommunikation och inlevelseförmåga…
Läs gärna min grubbelpoesi om Rovdjur på Poeter.se.
/Grubbelmia
Nedan några länkar om du vill grubbla vidare på vargtemat:
- Svenska filmen Varg, med Peter Stormare.
- Vargsången, från filmen Ronja Rövardotter.
- Filmdramat av Kevin Costner, Dansa med vargar.
- Sagan om Rödluvan och Bert-Åke Varg.
- Anders Bjärvall, Vägen till riksdagsbeslutet om 200 vargar i Sverige.
- Helsingborgs Dagblad, Vargen blev hund i Kina.
Grubbelmia.se 
TÄNKER PÅ VAD NÅGON SAGT: ” ETT LAND FÅR DEN REGERING DET FÖRTJÄNAR!”
ALLT SOM VI OGILLAR KAN VI PÅVERKA. MAKTFOLKEN ÄR JU TILLSATTA AV DEM SOM RÖSTAR!!! TALADE MED EN OM EU-FRÅGOR O DET VISADE SIG HAN INTE ENS RÖSTAT. DET ÄR LÄTT SKYLLA PÅ ANDRA O SEDAN STRUNTA I DET EGNA ANSVARET!!!
MVH! ”Vargen”!
”Så är det då det svenska storebrorssamhället, som åter ställer till problem? Är det den stora makten i Stockholm, som beslutar över huvudet på den lilla människan på landsbygden?”
Det är min bestämda uppfattning att så är det i alla möjliga och omöjliga sammanhang i Sverige idag.
Detta sätter huvudet på spiken på ett problem som gör mig så tvehågsen.
Ja alltför många beslut hamnar långt ifrån människorna som berörs, ju närmare problemet man är desto mer nyanserad kan man vara. Fattar man beslut som gäller hela världen så blir det ju inte alls anpassat till verkligheten där vi själva är, utan till något slags snitt som är anpassat för helheten.
Kanske är det så att i vissa frågor ska behandlas mer lokalt, så att man faktiskt kan göra olika beroende på förutsättningarna just på den platsen.
Nu blir frågan istället finns det förmånga vargar i Sverige eller inte? Svaret är kanske både ja och nej samtidigt. Sådant är svårt att hantera på en global nivå för det blir helt enkelt för mycket detaljer.
Å andra sidan så har vi globala problem som kanske måste lösas på global nivå, tydligast är väl miljöfrågan. Där det är summan av alla utsläpp som måste ner inte bara utsläppen i Sverige.
Det är väsentligt vilka beslut som fattas på vilken nivå, detta är nu ännu viktigare när vi är med i EU och vem vet vad denna ekonomiska kris leder till för ytterligare påbyggnader. Det är ett misslyckande när någon i EU administrationen ägnar sig åt att bestämma hur stor en jordgubbe ska vara och om gurkor får vara krokiga. Det är så man baxnar.
Överstatlighet kan vara bra, men bara i avgränsad och väl definierad omfattning.
/TBE