Regnet låg och väntade runt hörnet denna kyliga måndagsmorgon. Nästan framme vid ingången till min arbetsplats, slår en man i arbetskläder upp armarna och säger:
– Vilken fruktansvärd katastrof!
Jag hoppar till, och frågar vad som hänt. Med skakig hand pekar han på oljan på marken.
– Ser du inte? Hela mekaniken har pajjat, och all olja har runnit ut.
Mina sömniga ögon betraktar den stora blöta fläcken, som sprider sig på asfalten under lastbilen. Mannen har hissat upp sin stora gräsklippare på flaket, men nu går inte luckan att stänga.
– Förstår du inte, jag har kört hit ända från Södertälje och kommer nu inte härifrån.
Försöker uppbåda både intresse och idéer att hjälpa mannen, utan att lyckas.
– Ska jag gå in och hämta några killar, och testa om luckan går att forcera med manskraft, frågar jag.
Mannen höjer nekande rösten och ser ut att undra om jag är dum i huvudet. Beslutar mig för att ge upp mina försök att hjälpa. På väg upp för trappen till en ny dag på jobbet, ekar hans ord ”vilken fruktansvärd katastrof” i mitt huvud.
Som jag ser det är översvämningarna i Pakistan en fruktansvärd katastrof – medan en trasig lastbil är ett trist inslag i vardagen. Samtidigt kan jag förstå mannens känsla, eftersom jag då och då upplevt samma katastrofkänsla, när något oväntat negativt plötsligt kommit emot mig.
Händelsen satte som vanligt igång min grubblargen. Vad viktigt det ändå är att ha rätt perspektiv på vardagens små förtretligheter. Kanske till och med våga skratta åt dem?
Det mesta som vid första anblicken kan kännas som en fruktansvärd katastrof –
är egentligen inget annat än en sten i skon.
/Grubbelmia
Grubbelmia.se 
Gud ge mig sinnesro att aceptera det jag inte kan förändra mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
En katastrof av det här slaget sitter oftast i huvudet. Jag försöker stanna upp vid sådana tillfällen och agera på nytt efter att ha rabblat den här fina bönen (ibland mer än en gång)
Vissa dagar är det lättare att tänka ”katastrof” ingen av oss är ju fulländad men genom att agera brukar det oftast fungera för mig
Som jag ser det är det viktigt att sträva efter att ha Jesus som förebild som alltid hade rätt ord till rätt person i rätt tid och kunna ta del av mötande medmänniskors bekymmer antingen de är stora eller små och så vinna ingång.
Det som är katastrof för en kanske är bagatell för en annan. Alla är vi kallade att bära varandras bördor och så uppfylla Kristi lag och sedan kasta dem på Herren.Det är min målsättning även om jag inte alltid lyckas med det jag vill så är det min strävan.
Kloka ord. Håller med Birgit när hon skriver ”Det som är katastrof för en kanske är bagatell för en annan”. Så sant, så sant…
Det är lätt att tappa perspektiven. Det kan vara en nyttig övning att fundera på hur mycket riktigt katastrofer vi faktiskt slipper här i Sverige, när livet känns höst grått.
Det är så mycket som sitter i ens huvud, som påverkas av vilket perspektiv som man faktiskt intar, för det är något som man väljer.
Jag kommer ihåg för några år sedan då en vän till mig kom och suckade och beklagade sig över att en annan bekant inte hälsade på bussen. Jag frågade då om vederbörande själv hade hälsat och så var ju inte fallet. Tänk att om du möter världen med ett leende så får du otroligt många fler leenden tillbaka. Kanske är det en klyscha, men i så fall en sann sådan.
Det värsta är väl att så mycket sitter i vårt eget huvud, välj den bästa sättet att se på saker i stället för det sämsta. Du kommer inte alltid att ha rätt men du kommer garanterat att må mycket bättre och garanterat får mycket bättre relationer.
Ha det …
mr Alias