Grubblande deckare

Publicerat: juni 23, 2011 i Bok- och filmgrubbel
1

När jag var yngre läste jag gärna djupa och tunga texter. Nu för tiden orkar jag nästan bara med deckare. Jag gillar döden… kanske för att den ger rätt perspektiv på livet. Hur som helst har jag just läst ut Falettis ”Jag är Gud”, och där blir det ganska tydligt att även deckare kan vara filosofiska.

Eller vad sägs om följande citat, som jag bara inte kunnat låta bli att grubbla över:

”Den här absurda historien har lärt mig att ord som inte sägs ordentligt, kan vara farligare och göra mera skada än ord som skriks ut. Den har lärt mig att enda sättet att slippa utsättas för risker, kan vara att ta risker. Och att enda sättet att vara skuldfri, är att inte dra på sig skulder. Eller betala dem.”

Det som fastnat i mina tankar just nu, är den första meningen. Om ord.

Att ord som skriks ut, eller på något annat sätt sårar och förstör, kan ställa till mycket skada – det vet vi. Men hur är det med alla ord som inte sägs? Som aldrig uttalas. Som gör att konflikter inte reds ut, utan kapslas in. Som bidrar till att göra människor osäkra och olyckliga.

Orden på bokens blad liksom lyser upp, och jag får för mig att fundera över både mina egna relationer, och andras. Kanske är det någon jag borde prata ut med idag…

Har du själv en person som du kommer att tänka på just nu?
/Grubbelmia

Barfotapromenad

Publicerat: juni 15, 2011 i Vardagsgrubbel
2

Frågar min son om han vill gå ut en timme, eller två. ”Okej”, svarar han ”men då går vi barfota”. Min första tanke är att ”det kan vi väl inte göra”. Nu sitter jag här med blåsor på fötterna.

Vad gör man inte för lite kvalitetstid med sin son? Nu har vi traskat runt Lillsjön och lite till, samtidigt som vi pratat om kompisar, utbildning och tjejer. Samtalet var värdefullt, med stegen var fyllda med smärta. Pillade just ut en liten glasbit ur ena hälen. Det gjorde ont. Men själen mår bra…

Någon sa till mig nyligen att ”man ska prova något nytt varje vecka”. Vem du nu var som sa det, hoppas jag att en nästan två timmars barfotapromenad (inklusive bad med kläderna på) fyller min kvot för två veckor framåt.

Har någon tips på nästa nya sak jag kan prova? Vore tacksam om det inte involverar blodspillning, denna gång 😉

//Grubbelmia

Från båtfolk till landkrabbor

Publicerat: juni 13, 2011 i Resegrubbel
1

Så var det då dags för första turen med husvagn. Det börjar med en backspegel som ramlar av, och slutar med att det känns som att vi gungar i sängen. Samma känsla som jag brukar ha när vi sover över i segelbåten. Men ska det verkligen vara så i en husvagn?

”Jo, det ska det”, sa Tomas först. ”Kan det verkligen stämma”, frågade jag. ”Vi får väl gå ut och titta”, föreslog Tomas.

Ut vi gick. Vet ni förresten att det finns fyra ben på en husvagn, som man ska fälla ner för att den ska stå stadigt? Bra för er, nu vet vi också det.

För att skapa vår ”egen” lukt i husvagnen, plockar vi fram levande ljus och rökelse. En ljuvligt exotisk doft sprider sig. Vi har pinkat revir. Som hundar ungefär.

När klockan närmar sig midnatt burrar vi ner oss under täcket i den sköna ”dubbelsängen”, som nu står stadigt. Det går bra det här ändå. Med lite träning ska vi nog så småningom passa in bland husvagnsfolket. Hoppas jag. För säkerhets skull behåller vi segelbåten, tills vi vet…

Mannen som vi köpte husvagnen av berättade att den ägts av en spelman. ”Musiken sitter i väggarna”, förklarade han. När morgonen kommer tänker jag yrvaket att ”detta måste vi utforska”. Fumlar med händerna längs väggarna tills jag känner något svart och avlångt. Det visar sig vara en gammal kassettradio. När vi slår på den, börjar hela husvagnen att vibrera av dansbandsmusik. Den enda musikstil jag absolut INTE tål.

Dansbandssångaren sjunger om att han har förälskat sig i ett par guldbruna ögon. Samma sång som några kompisar sjöng på mitt bröllop, ljuder nu i vår husvagn.

Är det ett bra omen, eller dåligt?
//Grubbelmia

Har jag dödat Kristi brud?

Publicerat: maj 15, 2011 i Resegrubbel
3

Bredvid vägen promenerar hon långsamt. Helt klädd i lång vit dräkt. Eftersom jag befinner mig i Knutby, utgår jag ifrån att det är Kristi brud jag ser…

Plötsligt tar kvinnan fart över vägen, och jag bromsar in. ”Vilka rubriker jag skulle skapa, om det visar sig att jag kört ihjäl Kristi brud”, tänker jag – innan hon vänder sig om och ger mig en skräckslagen blick. 

När jag tittar närmare ser jag att det är en konfirmand, som jag har framför huven. Hon springer vidare mot kyrkan, och jag kör långsamt vidare.

Vad gjorde jag då i Knutby denna eftermiddag undrar kanske du. Är det ”Grubbelmia goes sekt”, som hägrar? Frågade min son om han minns vad som hände i Knutby för några år sedan. Det gör han inte.

Fick då återberätta den tragiska historien om pastorn som manipulerade sin barnflicka, till att mörda sin fru. Pastorn förnekar. Barnflickan erkänner. Frun är död. Hur kvinnan som kallar sig Kristi brud, kommer in i bilden kommer jag inte ihåg. Hon var väl aktiv i denna märkliga församling.

I Knutby var jag för att titta på en sommarstugetomt. Jag tycker om naturen där. De öppna kulliga fälten, bondgårdarna, sjöarna och cykelvägarna.

Undrar bara om jag skulle orka bo i Knutby, om än bara under sommartid. Tänk bara att varje dag behöva oroa sig över att köra på Kristi brud. Eller ännu värre. Att pastorn och barnflickan kommer tillbaka. Vi möts ute på en solig cykeltur ner till byn Hon manipulerar mig.

Och jag skjuter pastorn 😉

/Grubbelmia

En vegan som äter kött?

Publicerat: maj 11, 2011 i Vardagsgrubbel
1

Vi hade inte träffats på ett tag, men nu skulle vi äntligen få tid att äta lunch ihop. Är du fortfarande vegetarian, frågar jag. Nej vegan, svarar hon. Jag beställer en viltbiff, och min vän ber att få in en likadan.

När jag lämnat min vän, börjar jag inse allvaret i det som hänt. Hon som inte ens äter fisk, åt just en viltbiff!

Vad härligt befriande, tänker jag först. Hon har sina tydliga värderingar, men känner sig fri att göra avsteg. Vad förskräckligt, tänker jag sedan. Hon trodde nog att det var en vegetarisk biff hon just åt. Hur mår hon egentligen, om hon nu plötsligt släpper allt hon tror på, var min tredje tanke.

En god vän skulle nog inte gå hem och blogga om händelsen, utan ringa upp och fråga. Men jag bloggar först och frågar sedan. För det hela är ju intressant som fenomen. Att plötsligt göra något helt oväntat och annorlunda.

Under min utbildning på Stockholms universitet för miljoner år sedan, var det en föreläsare som gav oss till uppgift att göra just detta. Något som tog emot. Något som helt stred mot de vi tyckte att vi var. Och sedan skriva om det. Jag och tre andra tjejer kom då på att det vi minst av allt kunde tänka oss att göra, var att gå på porrklubb. Sagt och gjort, vi gjorde ett studiebesök – dagtid – på en porrklubb. Genom en anonym dörr och en röd trappa, gick vi nervösa ner i en mörk källarlokal. Ägaren visade oss runt och berättade om utvalda delar av  verksamheten. En del läskigt fick vi se, men nej – jag tänker inte berätta vad. Fick även med mig en vulgär plastdocka hem, som jag har kvar än idag.

Ja, nu är det ju på intet sätt så, att jag med denna bloggpost vill uppmuntra någon att gå på porrklubb. Men att tänka och testa något utanför boxen ibland, kanske inte är så dumt.

Om en vegan vågar äta kött. Och en oskuld undersöker en porrklubb. Ja då kanske – men bara kanske – du skulle ta och testa något oväntat idag?

Eller imorgon 😉
/Grubbelmia

Fyra ormar och en picknick

Publicerat: maj 3, 2011 i Vardagsgrubbel
2

Känns helt fel att skriva om den varma påskhelgen, idag när det snöar. Men jag tror att våra rädslor är desamma – både varma dagar, och kalla…

Så kom då vårvärmen. Tomas, jag och vår son Simon packade ner vår lunch och åkte ut till våra favoritklippor. Jag hann knappt sätta mig innan jag såg den första ormen.

Vet inte vad det är med ormar, som får mig att tro att jag svävar i akut livsfara. Ändå vet jag att det svenska utbudet av giftormar är högst begränsat. Det ska väl vara då, om man springer på en förrymd importerad orm – men hur stor är den chansen?

Den första ormen jag såg var störst, enorm kändes det som. De två följande kanske var sönerna. När jag äntligen lugnat ner mig tillräckligt för att lägga huvudet mot mälarberget och blunda, ja då dök mamman upp för att kramas.

Enough is enough, som de säger i Staterna. Vi packade ihop, samtidigt som vi började tala om olika rädslor. Simon berättade att han ofta drömt att han håller på att krossas av ett stort klippblock, sedan vaknar han precis innan han ska dö. Själv har jag då och då den mer klassiska falldrömmen. Tomas återkommande mardröm att han är inlåst i en lägenhet, full av farliga ormar.

Vet inte om våra skräckinjagande drömmar har koppling till våra rädslor i verkligheten. Kanske har de en djupare mening, eller så är de just bara drömmar.

För några år sedan läste jag en bok, där det stod att man ska skriva ner alla sina drömmar så fort man vaknar. De skulle sedan berätta något om ens undermedvetna, och vem man inners inne är. Jag gjorde så ett tag, men tyckte sedan att mina drömmar var så konstiga, att de inte var lämpliga vare sig för skrift eller djupare tolkning.

Men kanske tänkte jag fel. Tänk om mina drömmar faktiskt berättade vem jag är.

Nämligen konstig.
/Grubbelmia

En liten ”roadtrip” – bort från vardagen

Publicerat: april 10, 2011 i Resegrubbel
3

På torsdag är vi sex vänner som drar till Frankrike. Först flyg till Marseille. Vidare till Aix-en-Provance, där vi ska sova en natt hos Carro – som pluggar franska. Sedan väntar St-Tropez, Cannes, Nice och Monaco…

Nog är det härligt att ibland få byta vardagens lunk mot resans oförutsägbara tillvaro. Är inte speciellt fäst vid boende, kläder eller shopping. Får jag pengar över, finns det få saker som jag hellre gör än reser.

Jag älskar att resa…

Även mindre resor på hemmaplan, piggar upp. En liten bilresa söderut, vandring i Funäsdalen eller segling i skymningen. Frukost på en klippa i Mälaren. Att resa gör mig glad.

Har väl alltid känt mig lite rastlös. Kanske är det alla flyttarna när jag var barn. Kanske är det vallonblodet som kokar. Kanske är det känslan av att något händer, att det inte står still – att jag lever.

De inre resorna är också viktiga, men jobbigare. Relationsresorna är ju även de en del av livet, även om relationer går upp och ner. Men jag gillar att åka bergochdal-bana, så det är helt i sin ordning. Förresten går det inte bara upp och ner, det är kittlande roligt också  – både relationer och bergochdal-banor 😉

Min adoptivfar ”prästen Tore” brukade ofta säga att ”det är bättre att det kokar över, än att det inte kokar alls”. Kanske är det så även med resande i allmänhet och liv i synnerhet?

Hellre för mycket, än för lite.
/Grubbelmia

”En bitchslap är ingen misshandel”

Publicerat: april 1, 2011 i Samhällsgrubbel
8

Två unga tjejer sitter bredvid mig på pendeltåget, när den ena plötsligt fäller kommentaren som får mig att hoppa högt: ”En bitchslap är ingen misshandel”…

Om inte en bitchslap är misshandel, vad är det då? Två…  eller måste det vara tre?  

Är det bara misshandel om man slår med knuten näve, inte med öppen? Jag frågade några kollegor på jobbet och fick olika svar. Även detta skrämde mig.

Själv tycker jag att det är solklart. Rätt handel är att inte slå alls. Misshandel är att slå. Ett slag räcker.

Blev riktigt illa berörd av att dessa unga och söta tjejer, uppenbarligen tycker att en bitchslap (örfil) får man tåla. Om man sätter ribban där, var ska det då sluta?

/Grubbelmia

Att veta allt om alla

Publicerat: mars 29, 2011 i Samhällsgrubbel
2

Så kom hon då på söndagsfika. Kvinnan som visste allt om alla. När hon hade berättat om varenda granne i vår egen port, och sex portar bredvid – sa jag stopp.

Antagligen hade hon kunnat fortsätta och berätta om varenda person i min bostadsrättsförening, med cirka 250 lägenheter. Vad de hette och var de kom ifrån. Vem som skilt sig och gift sig. Eventuella sjukdomar eller missbruksproblem. Svarta pengar, kändisar och blodiga slagsmål…

Det var både skrämmande och smått imponerande att träffa en människa med en sådan lokalkännedom. Hon verkade vara en mycket engagerad och hjälpsam människa. Ändå kunde jag inte låta bli att oroa mig för vad hon säger om oss, när hon går till nästa granne.

Besöket fick mig att börja grubbla över det här med närhet kontra distans. Jag har själv valt ett helt annat förhållningssätt till mina grannar, än det som damen som besökte oss valt.

Jag hälsar på grannarna, pratar lite om väder och vind och går sedan snabbt vidare. Nära vänner har jag många, men just därför har jag inget behov av att veta allt om mina grannar.

Men kanske tänker jag fel?
/Grubbelmia

Det var en gång…

Publicerat: mars 21, 2011 i Vardagsgrubbel
3

en flicka med en dröm. En vacker morgon väcktes flickan av en mansröst som sa: ”Det är dags att sluta drömma”. Verkligheten står utanför dörren, och väntar på att du ska komma ut.

Väl ute i verkligheten, blåste det kallt. Flickan längtade tillbaka in till drömmens varma hus. ”Du måste hitta ett skydd för den hårda vinden, om du ska klara dig här ute”, sa mannen.

Flickan provade olika skydd, men de fick henne att känna sig instängd. Till slut bestämde hon sig för att gå tillbaka till drömmens hus. Men denna gång skulle hon lämna dörren till verkligheten öppen.

Så att hon fritt kunde promenera in och ut…
/Grubbelmia

 

Äldre inlägg
Senare inlägg