Grubbelmia.se

Att de kan se så olika ut. Jag går fram och tillbaka och studerar utbudet. Hur jag hamnade på denna nudiststrand vet jag inte, men intressant var det…

Idag påminde en kompis mig, om vår tjejresa till Kanarieöarna tidigare i höst. ”Du sa ju att du skulle blogga om snopparna”, sa hon aningen uppfordrande.

Så nu skriver jag några rader, med glimten i ögat. Så här var det:

Eftersom jag har lite svårt för att ligga helt stilla på en strand, satte jag igång att promenera längst havskanten på Playa de Inglés. En bit bort blev det ovanligt naket, och jag noterade med förtjusning att jag passerat gränsen till naturisternas underbara (?) värld.

Vet inte om jag ska skylla på min religiösa uppfostran, men så värst många manliga organ har jag inte sett (trots att jag sommarjobbade inom vården som ung). Att jag dessutom har varit gift i snart tjugo år, gör ju inte saken lättare 😉

Som många av er vet har jag arbetet på Vetenskapsrådet i fem år, så jag anser att man ska ta till vara varje tillfälle att främja forskning i alla dess former. Styrkt av detta mitt paradigm, började jag se mig omkring. Att de kan se så olika ut visste jag inte.

För att inte sväva ut i allt för opassande beskrivningar (även barn läser denna blogg), ska jag bara berätta det som för mig var av nyhetsvärde. Snoppar kan vara kolossalt långa, men ändå nästan smala som pennor. Jag la speciellt märke till detta, eftersom det såg så roligt ut när de sprang.

Nu undrar du kanske två saker. Dels varför jag bara studerade männen, dels hur jag ska lyckas att få till någon seriös tanke med denna bloggpost.

Den första funderingen är enkel att svara på. Jag ser nakna kvinnor varje vecka i badhuset, det är inte intressant längre. När det sedan gäller mina mer allvarliga grubblerier i detta ämne, så handlar det väl mer om en glädje över mångfalden. Att Gud har skapat oss så olika!

En av mina kompisar på tjejresan, blev uppmuntrad av att titta på hur olika kvinnorna såg ut. Hon sa att ”man blir så matad av veckotidningsidealen att man ibland glömmer bort hur oretuscherade människokroppar ser ut”.

Vi är olika – och bör så förbli. Skönheten finns i det unika, inte i plastikopererade kopior. Och ja, jag tyckte att alla 53 snopparna var vackra, var och en på sitt sätt.

Är du nöjd nu, Ankan?

/Grubbelmia

Jag är inne på Body Shop, för att titta på smink. En av de anställda frågar: ”Can I help you, darling?”. Går vidare för att köpa en hamburgare, när mannen bakom kassan säger ”Will that be all, sweetheart”? Lämnar en annan affär med orden ”bye love” ringande från expediten bakom mig. Jag har varit på julshopping i London…

Vet inte vad det är med engelsmännen. Men jag fullkomligt älskar dem. Och det säger jag inte bara för att min moster gifte sig med en. Brittisk humor, är alltid den bästa och London är underbart charmigt juletid.

Jag har bott på ett som vanligt ganska litet hotellrum i Notting Hill. Jämför med resan till USA förra året, där allt är så mycket större. På många sätt är engelsmännen amerikanarnas motsats. Rummen, sängarna och matportionerna är små. Men mitt i all sin litenhet och blekhet – för bleka är de 😉 gillar jag britterna. De är vänliga och jag tycker om de små epiteten de lägger till, för att förgylla mina shoppingrundor.

Under tre dagar nu har jag åkt dubbeldäckare, strosat genom julmarknaden i Hyde Park, lyssnat på en sjungande älg, druckit äcklig varm cider, sett en hysterisk tomte och talangfulla gatumusikanter. Jag har även varit på julpuddinglopp (hur kommer man ens på idén?), skrattat åt dansande Chippendales-kopior, rolig julskyltning och gästvänliga Harrods-vakter.  Har även njutit av den italienska maten och musikalen Thriller.

Det finns egentligen bara en negativ sak med London, och det är den brittiska matlagningskonsten. Gjorde mitt bästa för att undvika den, men ändå råkade jag ut för överfriterad lax med pommes en gång, när jag trodde jag beställt något helt annat. Får mig att tänka på en historia jag hörde för många år sedan: ”Du vet att du hamnat i helvetet när det är tyskarna som står för underhållningen, fransmännen för ordningen och britterna för matlagningen”.

Blir du sugen på London nu? Då kan jag kan starkt rekommendera sajten: www.visitlondon.com

/Grubbelmia

Besökte biblioteket i Alexandria här om dagen. Ställde mig i närmaste biljettkö, när Linda som var med mig, fick en blick som kunde döda. Vi såg oss omkring, och upptäckte att vår kö enbart bestod av män. När vi sedan skulle lämna in våra väskor, visade det sig att alla män hade företräde i kön. Så det tog tid innan vi kom fram till luckan…

Kändes minst sagt förnedrande att stå i en lång kö med kvinnor, medan alla män – unga som gamla – trängde sig förbi. Minnen från min tid i Mexiko började bubbla upp. Där blev jag tillsagd att resa mig och lämna sittplats, när en man kom in i rummet.

Senare på kvällen när jag deltog i ett femårsjubileum för ett egyptiskt medieföretag, kom en man (som jag förstod var välkänd) fram och hälsade på mina båda manliga kollegor, men inte på mig.

Men… För att ge just denna del av världen rättvisa, måste jag säga att jag träffade fler män som behandlade mig med respekt, än de som inte gjorde det. Men ändå. Det svider att bli särbehandlad.

Alla män uppskattar inte kvinnor…

Har lärt känna en trevlig tjej här nere som snart ska gifta sig. Jag bad henne berätta lite om kvinnornas situation i Egypten. Mari, som hon heter berättar:

– För flickor i Egypten är det värsta som kan hända dem, att de inte blir gifta. Därför vill de hitta någon så snabbt som möjlig. Fyller de 22 år, anses de för gamla. Detta leder till att männen ställer alla kraven, medan kvinnorna anpassar sig.

Mari har en kompis som träffade en man. De förlovade sig, men strax innan bröllopet krävde mannen att hon skulle ta på sig slöja – annars skulle han lämna henne. Enligt Mari är detta mycket vanligt, och det är bland annat därför över 90 procent av alla flickor och kvinnor idag bär slöja. Så var det inte för några år sedan. Trycket på kvinnan har ökat, menar Mari.

En dag, när jag och Mari gick ut från en lunchrestaurang, träffade jag på en tiggarkvinna med sönderfrätt ansikte. Jag blev åter igen illa berörd och frågade Mari om kvinnan. Hon sa att tiggarkvinnan antagligen hade blivit bestraffad för att inte ha lytt sin man.

Som nygift hade jag en devis på sovrumsdörren, där det stod: En lydig kvinna är en lycklig kvinna. Naturligtvis tänkt som ett skämt. Ett skämt jag som jämställdhetstänkande svensk kan unna mig, men som förefaller högst olämpligt i Egypten. Här är det fullt allvar.

Mitt hjärta går ut till dessa kvinnor. Hjälp mig be för dem, att de kan få mod och styrka att resa sig. Samt politiska och religiösa företrädare som banar vägen.

/Grubbelmia

eller vitt och milt med mjölk, som min själ såg ut när jag var ung? På fullt allvar var detta den fråga som en av Lufthansas flygvärdar ställde mig, på väg till Kairo för några timmar sedan. Man tror liksom inte att man hör rätt. ”Jag tar gärna kaffet svart som din själ”, svarar jag och känner att jag borde säga något mer.

Men nej, jag säger inget mer. Istället börjar jag att grubbla på vad han kan ha menat, och varför han sa så till just mig. Det var liksom inte läge för några djupa samtal, men jag undrar ändå. Hur känner man sig när man upplever sin själ som svart?

Ledsen, syndig, ond och uppgiven över tider man förlorat? Eller har man bara en dålig dag, och bestämmer sig för att skämta lite med en av passagerarna som redan ser ut att grubbla för mycket?

Ja, på den frågan blir jag inte klok. Kanske känner du någon som vet mer än jag om svarta själar, dela med dig i så fall…

Hur som helst har jag nyligen överlevt en helt vansinnig (men rolig) bilfärd från Kairos flygplats till förorten Mokatam. Här ska jag bo på ett gästhem några nätter tillsammans med min kollega Bob, hans dotter Linda och hennes man Martin. Det sista äventyret för idag blev en kvällspromenad bort till den lokala mataffären. 

Väl i affären försökte jag att förklara med ljud och rörelser att jag ville köpa hårspray. Efter att jag gestikulerat en stund sken expediten upp i ett stort leende. Han pekade runt hörnet, och jag gick förväntansfullt  iväg – bara för att hitta en hel hylla full med toaspray. Undrar om han funderade länge över varför jag visade så tydligt att jag ville spraya det i håret. Kanske tänkte han att jag var en konstig utlänning, med svart själ – som behövde spraya sig ren.

Vad vet jag 😉

/Grubbelmia

Så bar det då iväg. Första resan i nya jobbet. Tre dagars monterarbete utanför Örebro. Bokade vandrarhem i en spökhus, glömde schampot och fick hålla till godo med diskmedel – men är glad ändå…

Kom fram sent på kvällen till en byggnad ute på landet, där det första som möter mig (förutom kompakt mörker) är en byggnad med sönderslagna rutor. Jag ringer mobilnumret jag fått, och en gammal (förlåt ordvalet) gubbe kommer ut och möter mig. Han öppnar den trasiga dörren, och leder mig upp för en trappa – in i en lägenhet, som hämtad från sjuttiotalet.

Luktfobi som jag har, är det den speciella gubblukten som slår emot mig. Kan inte exakt förklara hur just denna lukt påverkar mig, men jag har känt den förut i liknande sammanhang. Tålig som jag är, tänker jag att det nog ska ordna sig. Jag ska ju trots allt bara sova där tre nätter. Betalar och får kvitto och nycklar.

Går sedan tillbaka till min fullastade bil, för att kolla att jag säkert hittar till kongresshallen. Efter att ha åkt och letat ett tag, ringer jag i frustration till min man och ber honom dubbelkolla att jag verkligen är på rätt plats.

Efter några minuter ringer han tillbaka. ”Jo, du är nästan rätt”, säger han (positiv som alltid). ”Vaddå nästan, suckar jag?” ”Det är bara fem mil till kongresshallen, jag kan lätt tala om hur du tar dig dit”, säger min som jag nu känner det överoptimistiske man.

Skam den som ger sig. Vad gör väl tio mils körning fram och tillbaka till ett illaluktande vandrarhem (varje dag) – i det långa loppet. Ingeting antagligen.

Kongressdagarna gick trots allt bra, men det jag kommer att minnas är nog resan och boendet…

Ja, nu har ni fått en första inblick i det glamorösa reselivet med mitt nya jobb. Går dock inte att skylla på dem – jag gjorde alla felval, helt på egen hand.

Efter sommaren verkar det bära av till Asien eller Afrika. Jag packar redan nu ner tältet och schampot, bara i fall att…

/Grubbelmia