Grubbelmia.se

I fredags ringde min isländska vän och frågade om jag ville följa med till Försäkringskassan i Tensta. Varför i hela friden ska vi åka ända till Tensta, undrar jag – men följer snällt med…

Under bilfärden förklarar min vän att Försäkringskassan i Tensta är allmänt känd bland invandrare i Sverige, därför att de tar sig tid med kunderna och är mycket tålmodiga och hjälpsamma.

När vi kommer fram möts jag av en ganska hög ljudvolym. Människor från jordens alla hörn samtalar på olika språk. Några sitter i ett hörn på golvet, och äter lunch.

Vi möts först av en ivrig och bestämd kvinna, som bedömer om vårt ärende är långt eller kort. Vi får sedan en nummerlapp och sätter oss ner, med ögonen fästa på den digitala nummertavlan med namnet: Långa ärenden.

Medan min vän samtalar med en handläggare, passar jag på att studera vad som händer i lokalen. Plötsligt upptäcker jag en ganska bastant väktare, som vankar fram och tillbaka.

Jag frågar mannen bredvid mig varför de har en väktare – måste erkänna att jag aldrig tidigare besökt en Försäkringskassa med en heltidsanställd väktare.

– Jo, en del här blir arga när de får beslut de inte gillar, svarar mannen och skakar på huvudet.

Jag skrattar till, och börjar grubbla över skillnader i hur vi människor uttrycker våra känslor. Själv knyter jag nog ofta näven i fickan, och ligger vaken på natten och fantiserar över hur jag sätter någon irriterande kollega eller busschaufför på plats.

Det ena är kanske inte mer rätt eller fel än det andra, men frågan är om man inte mår bättre av att spontant säga vad man tycker när något upprörande händer?

Själklart förespråkar jag inte våld, men fler direkta känsloyttringar och lite mer civilkurage skulle kanske inte skada, eller…

Hur tänker du?

/Grubbelmia

Jag drömmer om rovdjur, och sover oroligt igen. Slutprojektet på kursen i tv-journalistik handlar om olika åsikter kring vargens utbredning i Sverige. Beslut om ny rovdjursförvaltning ska tas denna månad, och frågan är hetare än någonsin. Inget annat djur i vår del av världen rör upp så starka känslor hos människor, som vargen.

På ena sidan av debatten har vi myndigheter och beslutsfattare som vill främja tillväxten av vargstammen och stävja jakten. På andra sidan har vi jägare, bönder och samer som ifrågasätter tillväxtmålen och kämpar för att reglerna för skyddsjakt av varg ska ändras. De vill att de som ständigt utsätts för vargens skadeverkningar på renar och tamdjur, ska få lov att skydda sina djur i större utsträckning än vad som är tillåtet i dag.

Vargen sätter svenska sinnen i brand. Den tar jakthundar, den river boskap, den skapar allmän otrygghet och har under århundraden skildrats som själva sinnebilden för ondska – ja, ibland rent av som djävulens egen representant på jorden. Samtidigt härstammar ”Människans bästa vän” hunden, från vargen.

Efter att ha pratat med företrädare för de olika ståndpunkterna vänder jag mig, som sig bör till forskningen. I går intervjuade jag Serena Cinque, som sysslat med svensk rovdjursforskning sedan år 2003. Italienska som hon är, tycker hon att det är spännande att forska i ett ämne som får de annars så behärskade svenskarnas temperament att koka över. Kortfattat kan man säga att forskningen visar att det som upprör mest är den bristande kommunikationen mellan de som beslutar om rovdjursförvaltning och de som tvingas ta konsekvenserna.

I Italien har man fyra gånger så många vargar, på mindre landyta och med en större befolkning än i Sverige – och där pågår ingen debatt i vargfrågan. Enligt Serena beror det på att man fört besluten närmare lokalbefolkningen. Det finns alltid en tjänsteman att tala med när dina djur utsatts för vargangrepp.

Så är det då det svenska storebrorssamhället, som åter ställer till problem? Är det den stora makten i Stockholm, som beslutar över huvudet på den lilla människan på landsbygden?

Det slår mig, hur det i nästan alla konflikter är just kommunikationen och inlevelseförmågan i den andres situation, som lägger ved på brasan.

Frågan om vargens vara eller inte vara lär väl fortsätta ett tag till, men kanske kan vi som inte lever nära varg ändå lära oss något.

Om inte annat kan jag denna vecka grubbla vidare på hur jag kan bli bättre på kommunikation och inlevelseförmåga…

Läs gärna min grubbelpoesi om Rovdjur på Poeter.se.

/Grubbelmia

 Nedan några länkar om du vill grubbla vidare på vargtemat:

• Svenska filmen Varg, med Peter Stormare.
• Vargsången, från filmen Ronja Rövardotter.
• Filmdramat av Kevin Costner, Dansa med vargar.
• Sagan om Rödluvan och Bert-Åke Varg.
• Anders Bjärvall, Vägen till riksdagsbeslutet om 200 vargar i Sverige.
• Helsingborgs Dagblad, Vargen blev hund i Kina.

I går kväll satt jag på en kurs i Tv-journalistik och funderade över vad jag vill välja för ämne till examensarbetet. Har just läst en bok om hur unga svenskar mår i dag, och tänkte att det kunde vara spännande att göra ett webbreportage om de senaste undersökningarna.

Forskningen visar att spädbarnsdödlighet, fattigdom och antalet dödsfall i svåra sjukdomar har minskat. Materiellt sett har ungdomar det bättre än någonsin. Ändå visar färska rapporter på ett antal mycket negativa trender.

• Sjukdomar där immunförsvaret överreagerar ökar (astma, allergier och diabetes).
• Sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Antalet fall av Klamydia bland unga, har tredubblats sedan mitten av nittiotalet.
• Antalet överviktiga ökar, förutom hos tonårstjejer där det finns en underviktstrend.
• Tonårstjejer är även den grupp som sticker ut genom att ständigt öka sitt alkoholintag.
• Fler och fler ungdomar tycker att de mår psykiskt dåligt, och den svenska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa.

Bara hälften av alla femtonåriga killar ”trivs med livet i stort”, men bland tjejer i samma ålder trivs enbart en tredjedel. När ungdomar i andra europeiska länder svarar på liknande frågor, tycker de att de mår bättre. Läser vidare om vad forskarna har för förklaring på denna utveckling.

De tror att ungdomar mår sämre sedan lyckan har blivit en norm i vårt samhälle. Alla ska vara lyckade och lyckliga. Forskningen ser även en koppling mellan hur individualiserat ett land är, antalet självmord och den psykiska ohälsan. Livet ses inte längre ur ett familje- eller grupperspektiv. Valmöjligheterna upplevs som oändliga, vilket skapar inre stress. Det är upp till varje enskild individ att skapa framgång och att vara sin egen lyckas smed…

Grubblar länge på det jag läst. Blir inte riktigt klok på vad det är som händer. Varför blir unga människor olyckliga i sin jakt på lycka? Och varför gäller samma sak för så många av oss äldre? Kanske jagar vi efter fel saker…

Kanske borde vi inte jaga alls…

/Grubbelmia

Så stod hon där på bron. Det såg ut som att hon hade en psykos och skulle hoppa. Någon larmade, och hon blev omhändertagen.

Troligt…

Grejen är att hon aldrig hade tänkt hoppa, det hela var ett konstprojekt. Ville ha nåt till sin slututställning, som gav henne ett namn – så att hon blev någon. Och det blev hon.

Fånigt…

I huset bredvid bron, bodde en tant med ångest. Hon orkade inte leva längre, sa hon när hon ringde psykakuten. Är du suicidal, frågar läkaren. Inte just nu, men jag måste få hjälp, svarar damen. Hinner inte, sa läkaren – vi har någon som tänker hoppa. Adjö.

Sorgligt…

Inne på slutenvården skär en flicka sig själv. Hon har hittat en vass bricka. Blöder lite. Gråter. Gå och lägg dig, säger sköterskan. Vi har fått in en som tänkte hoppa från bron. Har inte tid med dig.

Märkligt…

Kvinnan från Konstskolan står på sig. Jag gjorde inget fel, jag skapar installationer. Det är konst, ska ni veta.

Dåligt…
tycker jag.

/Grubbelmia

Ps) Här kommer ett förslag till nästa elev som vill synas i media. Låtsas råna en bank, ge de anställda men för livet och polisen något att göra. Sola dig sedan i uppmärksamheten och sjung om målen som helgar medlen.

Läs mer på:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/anna-odell-mitt-verk-far-beratta-1.812436

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=176626

Jag har just landat i Sverige. Trots sköna veckor på två av medelhavets vackraste öar, känns det bra att vara hemma. Språket, människorna, naturen – allt känns bekant.

I toalettkön utanför bagageutlämningen på Arlanda, händer dock något som plötsligt stör min hemtama känsla. En kvinna med mörkbruna ögon börjar högljutt att prata med mig om hur dåligt det är att vi har så få toaletter.

– Ni här i Sverige, som tycker att ni är så duktiga på allt… ni har inte ens tillräckligt med toaletter, för besökarna som kommer ur planen.

Eftersom jag just har haft semester, är jag ganska lugn. Svarar vänligt att det finns fler toaletter en bit bort. Med en något lägre röst svarar kvinnan:

– Ni tror att ni är så bra och ser ner på alla andra, men i Turkiet har flygplatsen toaletter så att det räcker åt alla.

Jag gör ett försök att skämta lite om hur kön till herrtoaletten alltid är kortare. Föreslår kvinnan att vi kan skippa kön till damernas, och gå in på den lediga herrtoaletten i stället.

Den turkiska kvinnan skrattar till, över mitt i hennes ögon absurda förslag. Isen är dock bruten och hon ler.

Kvinnan lugnar sig och vi småpratar om hennes resa till släkten i Turkiet. Hon berättar om hur ogärna hon lämnade sina sjuka föräldrar, och om hennes barn som ville åka ”hem” till Sverige.

Dörren till damtoaletten öppnas och kvinnan går in. Kvar står jag och grubblar över hur svårt det måste vara med dubbla nationalitetstillhörigheter.

Vad är egentligen ”hemma”, och vad gör man när ens egna barn inte bekänner sig till samma hemland som man själv?

Kanske är det splittrande – eller berikande – eller både ock…

Själv har jag bott utomlands i perioder av mitt liv. Några år i USA och några år i Mexiko. Jag trivdes bra, men kan nog inte påstå att jag kände mig hemma. Kanske är detta inget problem… Frågan är om om hemkänslan ens är viktig.

Ibland undrar jag om hemkänslan blir viktigare ju äldre man blir. Men jag vill ju samtidigt behålla nyfikenheten och upptäckarglädjen.

Efter samtalet med den upprörda kvinnan, väcktes mitt intresse för Turkiet. Undrar om flygplatstoaletterna verkligen är bättre där, eller om det var hemkänslan hon saknade.

Skulle inte förvåna mig om mina nästa resa utomlands går till Turkiet. Ser framför mig en spännande resa i en ny kultur… en eller två veckor blir lagom.

Men efter det…

Ja, då vill jag hem igen.

/Grubbelmia