Arkiv för kategori ‘Vardagsgrubbel’

Nästan dödad av en snöbomb

Publicerat: februari 16, 2011 i Vardagsgrubbel
2

Så går man där på Drottninggatan, grubblandes i lugn och ro. Plötsligt får jag hoppa åt sidan, när en stor snöklump attackerar mig från hustaket.

Hjärtat börjar slå hårt, och adrenalinet pumpar. Vad hade hänt om jag hunnit en meter längre fram? Hade jag dött av denna isiga snöbomb, eller ”bara” blivit invalidiserad? Eller hjärnskakad, eller…

Människor omkring mig, stannar upp och bara stirrar mot himlen. Ska det komma fler attacker? Är Gud på dåligt humör idag? Min tur att kila vidare – eller din? Tänk vad snabbt det kan gå.

Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen.

Mina grubblerier tog dock ny fart. Jag hade gått och funderat på ett problem som bara växte sig större och större, i mitt huvud. Men nu, efter snöbombsattacken, framstår mitt tidigare problem, som en bagatell. I skuggan av döden, blir många av våra vardagsbekymmer oviktiga. Bara ett återstår som är viktigt – vilka älskar jag, och vem älskar mig?

Relationer är meningen med livet!
/Grubbelmia

Vems trosor på tåget?

Publicerat: januari 31, 2011 i Vardagsgrubbel
4

Morgonsömnig slänger jag mig in på pendeltåget. Tittar upp mot den digitala skylt som visar nästa station. Och se där, där hänger ett par röda stringtrosor – se bild…

Ja, vad ska man tro? Någon som i stressat tillstånd packat om sina väskor, och så råkade trosorna flyga iväg? Nähä, inte det? Vad kan ha hänt då?

Kan det vara en manifestation av något slag, som jag har missat? Kvinnor mot stringtrosor, kvinnor mot män eller kvinnor för frihet? Eller mer seriöst, som mustaschkampanjen? Kanske betyder det; Kvinnor mot underlivscancer? Då borde även jag hänga upp mina trosor i morgon! Vem hakar på?

Hur stringtrosorna kan ha hamnat där, är en gåta. På jobbet gissade någon på en vild kärleksstund mellan tågstationerna, men så vilda är väl inte svenska kvinnor?

Men det är klart, det kan ju ha varit en utländska 😉
/Grubbelmia

Vattengympa – trots allt

Publicerat: januari 25, 2011 i Vardagsgrubbel
1

När den gröna, röda och gula mysbelysningen studsar mot simhallens turkosa vatten, glömmer jag att jag nyligen känt mig döende.

Varför ska det vara så svårt att komma igång med det jag vet är bra för mig? Måndag efter måndag, fyllda med ursäkter till varför jag inte har startat upp vårterminens vattengympa.

Satt på tåget hem igår och hoppades att Mariana skulle få förhinder, så att jag hade en anledning att stanna hemma. Trött och med en känsla av att vara döende, packade jag motvilligt ihop min väska.

Till tonerna av ”Pump it up. It feels good”, vaknar min kropp till liv. Jag påminns om hur skönt det är att röra sig i vatten. 

Trots att jag senare upptäcker, att jag glömt min handduk – och får torka mig på toapapper, var det värt besväret att åka till Bro denna mörka vinterkväll.

Efter vattengympan känner jag mig helt annorlunda. Det var ett underbart pass, och jag kunde senare somna in avspänd, och trött.

Hur kommer det sig att det kan vara så svårt, att komma iväg till något som känns så skönt?

Från en som faktiskt njuter av vattengympa…
/Grubbelmia

Tre tusen, för en stund med tandläkaren…

Publicerat: januari 20, 2011 i Samhällsgrubbel, Vardagsgrubbel
2

Nog visste jag att det kan vara dyrt, men inte som idag när det plötsligt visar sig att jag har problem med en överrörlig käke. Nu kan jag härleda flera av mina svagheter till just detta (påverkar hela kroppen).

De som känner mig, vet att jag har många märkliga områden i mitt liv. Jag har betalat för gruppterapi, psykoanalys, kognitiva samtal – och Gud vet vad. Men aldrig så mycket som idag. För 40 minuter…

Tandläkaren på Bettfysiologi sa; Du kommer att bli bra – jag vet bara inte hur bra!

Wow, nu händer det. Inte visste jag att en tandläkakare kunde så förändra mitt liv…

Kram och storsmajl, från en grundlurad…
/Grubbelmia

Hej damen?

Publicerat: januari 17, 2011 i Vardagsgrubbel
1

Nu är jag bara ett snäpp från tant.  Hej damen, sa telefonförsäljaren på Cityterminalen till mig idag. Jag trodde jag hörde fel. Dam – jag?

Hej där, eller hej du,  öhhh eller vilket oljud som helst för att få min uppmärksamhet, hade gjort mig gladare – än hej damen… Hur kan man säga så? Vad har de för säljutbildningar nu för tiden?

Har ju själv jobbat som säljare i USA, för många år sedan. Då fick vi minsann lära oss att fjäska, flörta och filura. Allt för att den tilltänkta kunden skulle må bra. Hej damen, jo man tackar…

Kram från en synnerligen kränkt 😉
/Grubbelmia

Nu har jag dansat med Jonas Gardell

Publicerat: januari 13, 2011 i Vardagsgrubbel
3

Var på kryssning nyligen, med några amerikanska vänner. Fick syn på Mr. Gardell på dansgolvet, och tänkte att ”nu måste man passa på”…

Gick ner och dansade ett tag. Frågade till och med om det var okej att jag skrev om det på min blogg. Han okejade. Sedan har jag funderat över vad jag ska skriva. Det är ju egentligen bara en rolig rubrik, utan något djupare innehåll.

Efter att ha grubblat ett tag kom jag att tänka på att jag tycker att vi människor kan vara som klatchiga rubriker utan innehåll. Det låter så spännande och bra, men när man skrapar lite på ytan – känns det bara tomt.

Då är det mer intressant med det motsatta, tycker jag. Att träffa anspråkslösa människor som inte är så noga med att stämplas med fina etiketter. Plötsligt, där man minst anar det, kan man då vaska guld…

/från febrig Grubbelmia

Sökes: Barmhärtig samarit

Publicerat: december 27, 2010 i Religionsgrubbel, Vardagsgrubbel
6

Nära mig frös en jämnårig man ihjäl denna julafton. Det var 36 minusgrader. På pendeln förra veckan, bad en rullstolsburen man om hjälp att komma av tåget. Alla utom en, vände bort ansiktet och gick iväg.

I bibeln (Luk. 10:25-37) berättar Jesus om en man, som var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Mannen råkade ut för rövare, som slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av, och lämnade den blodige mannen bredvid vägkanten – halvdöd.

En präst kom händelsevis ner samma väg, men när han fick se den slagne mannen ligga på marken – gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick vidare.

En samarit som färdades samma väg kom också dit. Denne hade inte anseende för att vara from och helig, utan sågs som hedning. Han kände inte heller den olycklige, som var en jude. Samariten hörde inte som prästen och leviten till den döende mannens folk, utan sågs istället som en fiende.

När samariten såg den överfallne mannen, förbarmade han sig över honom. Han böjde sig ner mot honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp mannen på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog samariten fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sa: ”Sköt om honom, och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka.”

Efter denna berättelse frågar Jesus sin fromme lyssnare: ”Vem av dessa tre tycker du var en nästa, för mannen som hade råkat ut för rövare? Eftersom det blev tyst, svarade Jesus: ”Det var samariten – som visade den nedslagne mannen barmhärtighet. ”

Sedan sa Jesus: ”Gå du och gör som den barmhärtige samariten”.

Inför år 2011 skulle jag gärna vilja nappa på denna uppmaning om att älska min nästa, på ett mer aktivt sätt. Och med min nästa, då även tänka in främlingar och fiender – om jag har någon 😉 Utan barmhärtighet, går världen under…

/Grubbelmia

En sorgsen stilla natt

Publicerat: december 19, 2010 i Vardagsgrubbel
2

Julkonsert i kyrkan. Kören sjunger vackert. Jag fäller en tår, men sedan börjar den falska fiolen och jag får rysningar.

Ida som spelar, berättar att just denna komposition av ”Stilla natt” är skapad för alla dem som av olika skäl, inte upplever julen som en lycklig tillställning. När hon plågsamt drar sin stråke över fiolens strängar, så skär det ända in i själen. Ömsom hör jag melodin i moll, ömsom låter det falskt – precis som livet självt.

När jag sedan hör pianisten spela alla de rena och vackra tonerna, blir jag glad igen. Vilken känslomässig bergochdalbana ett enda musikstycke kan åstadkomma.

När jag efteråt sätter mig vid fikabordet, får jag sällskap av en ung änka som miste sin man i somras. Vi pratar vidare om livets skiftningar mellan sorg och glädje. Hon har funnit nytt hopp och styrka, och andas framtidstro. Sedan pratar jag med en man om ett svårt beslut, och blir återigen sorgsen.

Väl hemma från kyrkan grubblar jag vidare på känslor. Jag gillar ju att segla när jag känner att det blåser. Fart och riktning får mig att må bra. Att tuffa på med motor när det mojnar, är inget för mig – då växlar jag hellre över till motorbåt. Ändå vet jag att jag mår bra av att ta det lugnt ibland. Att stanna upp, och hinna tänka och känna.

En vän berättade om en afrikansk folkstam han besökt. När de var ute på långa vandringar, kunde de plötsligt stanna upp i några timmar. ”Vad gör vi nu”, frågade svensken otåligt. ”Vi måste vänta in själen”, svarade de då.

Kanske är det så jag ska tänka inför helgens ledighet?

Jag ska stanna upp, och vänta in själen.

/Grubbelmia

53 snoppar på en vecka

Publicerat: december 12, 2010 i Resegrubbel, Vardagsgrubbel
4

Att de kan se så olika ut. Jag går fram och tillbaka och studerar utbudet. Hur jag hamnade på denna nudiststrand vet jag inte, men intressant var det…

Idag påminde en kompis mig, om vår tjejresa till Kanarieöarna tidigare i höst. ”Du sa ju att du skulle blogga om snopparna”, sa hon aningen uppfordrande.

Så nu skriver jag några rader, med glimten i ögat. Så här var det:

Eftersom jag har lite svårt för att ligga helt stilla på en strand, satte jag igång att promenera längst havskanten på Playa de Inglés. En bit bort blev det ovanligt naket, och jag noterade med förtjusning att jag passerat gränsen till naturisternas underbara (?) värld.

Vet inte om jag ska skylla på min religiösa uppfostran, men så värst många manliga organ har jag inte sett (trots att jag sommarjobbade inom vården som ung). Att jag dessutom har varit gift i snart tjugo år, gör ju inte saken lättare 😉

Som många av er vet har jag arbetet på Vetenskapsrådet i fem år, så jag anser att man ska ta till vara varje tillfälle att främja forskning i alla dess former. Styrkt av detta mitt paradigm, började jag se mig omkring. Att de kan se så olika ut visste jag inte.

För att inte sväva ut i allt för opassande beskrivningar (även barn läser denna blogg), ska jag bara berätta det som för mig var av nyhetsvärde. Snoppar kan vara kolossalt långa, men ändå nästan smala som pennor. Jag la speciellt märke till detta, eftersom det såg så roligt ut när de sprang.

Nu undrar du kanske två saker. Dels varför jag bara studerade männen, dels hur jag ska lyckas att få till någon seriös tanke med denna bloggpost.

Den första funderingen är enkel att svara på. Jag ser nakna kvinnor varje vecka i badhuset, det är inte intressant längre. När det sedan gäller mina mer allvarliga grubblerier i detta ämne, så handlar det väl mer om en glädje över mångfalden. Att Gud har skapat oss så olika!

En av mina kompisar på tjejresan, blev uppmuntrad av att titta på hur olika kvinnorna såg ut. Hon sa att ”man blir så matad av veckotidningsidealen att man ibland glömmer bort hur oretuscherade människokroppar ser ut”.

Vi är olika – och bör så förbli. Skönheten finns i det unika, inte i plastikopererade kopior. Och ja, jag tyckte att alla 53 snopparna var vackra, var och en på sitt sätt.

Är du nöjd nu, Ankan?

/Grubbelmia

Hello darling, my love and sweetheart

Publicerat: december 5, 2010 i Resegrubbel, Vardagsgrubbel
2

Jag är inne på Body Shop, för att titta på smink. En av de anställda frågar: ”Can I help you, darling?”. Går vidare för att köpa en hamburgare, när mannen bakom kassan säger ”Will that be all, sweetheart”? Lämnar en annan affär med orden ”bye love” ringande från expediten bakom mig. Jag har varit på julshopping i London…

Vet inte vad det är med engelsmännen. Men jag fullkomligt älskar dem. Och det säger jag inte bara för att min moster gifte sig med en. Brittisk humor, är alltid den bästa och London är underbart charmigt juletid.

Jag har bott på ett som vanligt ganska litet hotellrum i Notting Hill. Jämför med resan till USA förra året, där allt är så mycket större. På många sätt är engelsmännen amerikanarnas motsats. Rummen, sängarna och matportionerna är små. Men mitt i all sin litenhet och blekhet – för bleka är de 😉 gillar jag britterna. De är vänliga och jag tycker om de små epiteten de lägger till, för att förgylla mina shoppingrundor.

Under tre dagar nu har jag åkt dubbeldäckare, strosat genom julmarknaden i Hyde Park, lyssnat på en sjungande älg, druckit äcklig varm cider, sett en hysterisk tomte och talangfulla gatumusikanter. Jag har även varit på julpuddinglopp (hur kommer man ens på idén?), skrattat åt dansande Chippendales-kopior, rolig julskyltning och gästvänliga Harrods-vakter.  Har även njutit av den italienska maten och musikalen Thriller.

Det finns egentligen bara en negativ sak med London, och det är den brittiska matlagningskonsten. Gjorde mitt bästa för att undvika den, men ändå råkade jag ut för överfriterad lax med pommes en gång, när jag trodde jag beställt något helt annat. Får mig att tänka på en historia jag hörde för många år sedan: ”Du vet att du hamnat i helvetet när det är tyskarna som står för underhållningen, fransmännen för ordningen och britterna för matlagningen”.

Blir du sugen på London nu? Då kan jag kan starkt rekommendera sajten: www.visitlondon.com

/Grubbelmia

Äldre inlägg
Senare inlägg