Grubbelmia.se

Besökte biblioteket i Alexandria här om dagen. Ställde mig i närmaste biljettkö, när Linda som var med mig, fick en blick som kunde döda. Vi såg oss omkring, och upptäckte att vår kö enbart bestod av män. När vi sedan skulle lämna in våra väskor, visade det sig att alla män hade företräde i kön. Så det tog tid innan vi kom fram till luckan…

Kändes minst sagt förnedrande att stå i en lång kö med kvinnor, medan alla män – unga som gamla – trängde sig förbi. Minnen från min tid i Mexiko började bubbla upp. Där blev jag tillsagd att resa mig och lämna sittplats, när en man kom in i rummet.

Senare på kvällen när jag deltog i ett femårsjubileum för ett egyptiskt medieföretag, kom en man (som jag förstod var välkänd) fram och hälsade på mina båda manliga kollegor, men inte på mig.

Men… För att ge just denna del av världen rättvisa, måste jag säga att jag träffade fler män som behandlade mig med respekt, än de som inte gjorde det. Men ändå. Det svider att bli särbehandlad.

Alla män uppskattar inte kvinnor…

Har lärt känna en trevlig tjej här nere som snart ska gifta sig. Jag bad henne berätta lite om kvinnornas situation i Egypten. Mari, som hon heter berättar:

– För flickor i Egypten är det värsta som kan hända dem, att de inte blir gifta. Därför vill de hitta någon så snabbt som möjlig. Fyller de 22 år, anses de för gamla. Detta leder till att männen ställer alla kraven, medan kvinnorna anpassar sig.

Mari har en kompis som träffade en man. De förlovade sig, men strax innan bröllopet krävde mannen att hon skulle ta på sig slöja – annars skulle han lämna henne. Enligt Mari är detta mycket vanligt, och det är bland annat därför över 90 procent av alla flickor och kvinnor idag bär slöja. Så var det inte för några år sedan. Trycket på kvinnan har ökat, menar Mari.

En dag, när jag och Mari gick ut från en lunchrestaurang, träffade jag på en tiggarkvinna med sönderfrätt ansikte. Jag blev åter igen illa berörd och frågade Mari om kvinnan. Hon sa att tiggarkvinnan antagligen hade blivit bestraffad för att inte ha lytt sin man.

Som nygift hade jag en devis på sovrumsdörren, där det stod: En lydig kvinna är en lycklig kvinna. Naturligtvis tänkt som ett skämt. Ett skämt jag som jämställdhetstänkande svensk kan unna mig, men som förefaller högst olämpligt i Egypten. Här är det fullt allvar.

Mitt hjärta går ut till dessa kvinnor. Hjälp mig be för dem, att de kan få mod och styrka att resa sig. Samt politiska och religiösa företrädare som banar vägen.

/Grubbelmia

eller vitt och milt med mjölk, som min själ såg ut när jag var ung? På fullt allvar var detta den fråga som en av Lufthansas flygvärdar ställde mig, på väg till Kairo för några timmar sedan. Man tror liksom inte att man hör rätt. ”Jag tar gärna kaffet svart som din själ”, svarar jag och känner att jag borde säga något mer.

Men nej, jag säger inget mer. Istället börjar jag att grubbla på vad han kan ha menat, och varför han sa så till just mig. Det var liksom inte läge för några djupa samtal, men jag undrar ändå. Hur känner man sig när man upplever sin själ som svart?

Ledsen, syndig, ond och uppgiven över tider man förlorat? Eller har man bara en dålig dag, och bestämmer sig för att skämta lite med en av passagerarna som redan ser ut att grubbla för mycket?

Ja, på den frågan blir jag inte klok. Kanske känner du någon som vet mer än jag om svarta själar, dela med dig i så fall…

Hur som helst har jag nyligen överlevt en helt vansinnig (men rolig) bilfärd från Kairos flygplats till förorten Mokatam. Här ska jag bo på ett gästhem några nätter tillsammans med min kollega Bob, hans dotter Linda och hennes man Martin. Det sista äventyret för idag blev en kvällspromenad bort till den lokala mataffären. 

Väl i affären försökte jag att förklara med ljud och rörelser att jag ville köpa hårspray. Efter att jag gestikulerat en stund sken expediten upp i ett stort leende. Han pekade runt hörnet, och jag gick förväntansfullt  iväg – bara för att hitta en hel hylla full med toaspray. Undrar om han funderade länge över varför jag visade så tydligt att jag ville spraya det i håret. Kanske tänkte han att jag var en konstig utlänning, med svart själ – som behövde spraya sig ren.

Vad vet jag 😉

/Grubbelmia

Så bar det då iväg. Första resan i nya jobbet. Tre dagars monterarbete utanför Örebro. Bokade vandrarhem i en spökhus, glömde schampot och fick hålla till godo med diskmedel – men är glad ändå…

Kom fram sent på kvällen till en byggnad ute på landet, där det första som möter mig (förutom kompakt mörker) är en byggnad med sönderslagna rutor. Jag ringer mobilnumret jag fått, och en gammal (förlåt ordvalet) gubbe kommer ut och möter mig. Han öppnar den trasiga dörren, och leder mig upp för en trappa – in i en lägenhet, som hämtad från sjuttiotalet.

Luktfobi som jag har, är det den speciella gubblukten som slår emot mig. Kan inte exakt förklara hur just denna lukt påverkar mig, men jag har känt den förut i liknande sammanhang. Tålig som jag är, tänker jag att det nog ska ordna sig. Jag ska ju trots allt bara sova där tre nätter. Betalar och får kvitto och nycklar.

Går sedan tillbaka till min fullastade bil, för att kolla att jag säkert hittar till kongresshallen. Efter att ha åkt och letat ett tag, ringer jag i frustration till min man och ber honom dubbelkolla att jag verkligen är på rätt plats.

Efter några minuter ringer han tillbaka. ”Jo, du är nästan rätt”, säger han (positiv som alltid). ”Vaddå nästan, suckar jag?” ”Det är bara fem mil till kongresshallen, jag kan lätt tala om hur du tar dig dit”, säger min som jag nu känner det överoptimistiske man.

Skam den som ger sig. Vad gör väl tio mils körning fram och tillbaka till ett illaluktande vandrarhem (varje dag) – i det långa loppet. Ingeting antagligen.

Kongressdagarna gick trots allt bra, men det jag kommer att minnas är nog resan och boendet…

Ja, nu har ni fått en första inblick i det glamorösa reselivet med mitt nya jobb. Går dock inte att skylla på dem – jag gjorde alla felval, helt på egen hand.

Efter sommaren verkar det bära av till Asien eller Afrika. Jag packar redan nu ner tältet och schampot, bara i fall att…

/Grubbelmia