Så pinsamt bortgjord…

Publicerat: mars 8, 2011 i Okategoriserade
4

Du ser det på dålig humor-tv. Du tänker ”det där händer aldrig mig”. Men nu – nu har det hänt mig…

Trodde att det var jobbigt nog, att skriva om att jag numera behöver bettskena. Men nej, jag mår redan dåligt på väg från tandläkaren, när en snygg utländsk man närmar sig:

”Sorry, miss – You have something hanging”…

”What do you mean”, frågar jag.

”You better look for your self”, svarar mannen.

Jag vänder mig om och ser en halv meter toapapper, sticka ut under jackan.

Ja, vad säger man sedan?
//Grubbelmia

Mellan drömmar

Publicerat: februari 27, 2011 i Vardagsgrubbel
2

Har du någonsin känt att de drömmar du en gång hade, är passé? Du vill ha nya, som passar här och nu.

Så känner jag. Mycket av det jag trodde var min väg framåt, har visat sig vara snårig skog. Det som såg ut som en motorväg, har visat sig vara ”dead end”.  Är plötsligt sugen på att ge mig ut på okända småvägar igen. ”Motorcykelvägar” som min väns man Mats, kallar det. Inte närmaste vägen till målet, men vackra vägar, och vägar som är roliga att köra.

Innan jag gör mig redo för nya spännande utflykter, tänkte jag renovera mitt inre. Jag vill titta upp mot himlen. Känna solen dansa över hela min kropp. Låta det söta vårregnet, vattna min själ.

När solen kommer vill jag lägga mig på en het klippa, och andas havsluft.  

Sedan ska jag ut och köra.
/Grubbelmia

Ps) Bifogar Jack Johnsons ”In Between Dreams”. Funkar inte länken, sök upp den på YouTube..

Nästan dödad av en snöbomb

Publicerat: februari 16, 2011 i Vardagsgrubbel
2

Så går man där på Drottninggatan, grubblandes i lugn och ro. Plötsligt får jag hoppa åt sidan, när en stor snöklump attackerar mig från hustaket.

Hjärtat börjar slå hårt, och adrenalinet pumpar. Vad hade hänt om jag hunnit en meter längre fram? Hade jag dött av denna isiga snöbomb, eller ”bara” blivit invalidiserad? Eller hjärnskakad, eller…

Människor omkring mig, stannar upp och bara stirrar mot himlen. Ska det komma fler attacker? Är Gud på dåligt humör idag? Min tur att kila vidare – eller din? Tänk vad snabbt det kan gå.

Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen.

Mina grubblerier tog dock ny fart. Jag hade gått och funderat på ett problem som bara växte sig större och större, i mitt huvud. Men nu, efter snöbombsattacken, framstår mitt tidigare problem, som en bagatell. I skuggan av döden, blir många av våra vardagsbekymmer oviktiga. Bara ett återstår som är viktigt – vilka älskar jag, och vem älskar mig?

Relationer är meningen med livet!
/Grubbelmia

Alla bilar i diket

Publicerat: februari 11, 2011 i Resegrubbel
2

Har nog aldrig i mitt liv sett så många långtradare och bilar, som åkt av vägen på samma sträcka – som just idag. Undrar om jag ska bli kvar på vägen?

Underlaget är förföriskt halt, precis som livet. Du tror att du har fäste, och gasar på. Vips slirar bilen till, och du påminns om din dödlighet.

Du ser andra i diket, med kraschade bilar. En del är ensamma, andra får hjälp. Den 80-årige mannen liftar hysteriskt. Vi stannar och visar att vår bil tyvärr är full. Andra åker förbi.

Kylan och stormen yr. Människor svär. Andra gråter. Själv grubblar jag…

Pratar med två damer. De har stannat på samma ställe som vi, för att gå ut ur bilen och kontrollera om det finns en väg framför oss. Har aldrig hänt förut. Man såg inga konturer – bara snö.

Så är det ibland. Livets väg tappar sina konturer. Man är inte säker på om man färdas i rätt riktning, eller om just min väg svängt av någon annan stans. Då måste man bromsa in, stanna upp och gå ut för att se sig omkring. Kanske diskutera med några damer man möter, om vart vägen går.

Sedan får man pröva igen. Långsamt.

Skulle man trots detta hamna i diket. Ja, då måste man våga be om hjälp…

/Grubbelmia

Det finns så många känslor på jorden

Publicerat: februari 7, 2011 i Bok- och filmgrubbel
3

Även om jag just hyrt en video om att det inga finns i rymden. Simon i filmen, vill att känslor ska vara som ekvationer. De ska gå att förstå och förutse. Annars blir det svårt…

Huvudrollsinnehavaren har aspergers syndrom, och jag följer hans vardagsbekymmer med en blandning av glädje och sorg. Filmen tar så många märkliga vändningar, att jag känner mig trött i hela kroppen, när den är slut.

Med eller utan asberger, så är det komplicerat – det här med känslor.

Själv har jag känt mig ledsen i över en vecka nu. Ett känslosår som bara inte vill läka. Någon rev upp en över tjugo år gammal smärta, en annan strödde salt i det. Om det läker, ja det återstår att se. Vi måste försöka vara rädda om varandra. Och gå varsamt fram.

Det finns så många känslor på jorden…

/Grubbelmia

Vems trosor på tåget?

Publicerat: januari 31, 2011 i Vardagsgrubbel
4

Morgonsömnig slänger jag mig in på pendeltåget. Tittar upp mot den digitala skylt som visar nästa station. Och se där, där hänger ett par röda stringtrosor – se bild…

Ja, vad ska man tro? Någon som i stressat tillstånd packat om sina väskor, och så råkade trosorna flyga iväg? Nähä, inte det? Vad kan ha hänt då?

Kan det vara en manifestation av något slag, som jag har missat? Kvinnor mot stringtrosor, kvinnor mot män eller kvinnor för frihet? Eller mer seriöst, som mustaschkampanjen? Kanske betyder det; Kvinnor mot underlivscancer? Då borde även jag hänga upp mina trosor i morgon! Vem hakar på?

Hur stringtrosorna kan ha hamnat där, är en gåta. På jobbet gissade någon på en vild kärleksstund mellan tågstationerna, men så vilda är väl inte svenska kvinnor?

Men det är klart, det kan ju ha varit en utländska 😉
/Grubbelmia

”Det är gud som talar”

Publicerat: januari 28, 2011 i Religionsgrubbel
2

Så lyder orden från de skrovliga pendeltågshögtalarna. ”Jag ser er tre lata ungdomar, med fötterna på sätena. Ta genast ner dem.”

Tittar mig omkring. Det började ju så bra. Jag som alltid önskat att gud skulle tala tydligt. Men om han nu ska tala, kan han inte välja ett roligare ämne?

Det blev en munter stämning på hela pendeltåget, efter denna incident. Alla satt och smålog. Själv letade jag efter kameror. Har inte uppfattat var de sitter på de nya tågen.

Kamerorna sitter bredvid informationsslingan, som talar om vad nästa station heter. Så nu vet ni det. Själv var jag besviken…

Nästa gång gud, tycker jag att du ska säga något viktigare!
/Grubbelmia

”Jag ger vårt äktenskap max 5 år”

Publicerat: januari 26, 2011 i Okategoriserade
3

Vilken replik att säga till sin blivande man. Men han visste att jag aldrig upplevt trofasthet i relationer. Den trasiga kvinnan, som sa detta – var jag.

Nu har vi just avslutat en ljuvlig tre-rätters-middag – med romantik, blommor, presenter och kyssar. Mycket återstår…

Okej, undrar någon – har det alltid varit bra mellan er?

–    Inga relationer är alltid bra, svarar jag.

Är du inte beredd på att åka berg-och-dalbana, ska du inte köpa biljetten.

Tomas, jag älskar dig mer nu, än när vi gifte oss!
/Grubbelmia

Plötsligt luktar han avföring

Publicerat: januari 25, 2011 i Samhällsgrubbel
5

Rusningstrafik, och en nästan tom hörna på pendeltåget. Så när som på en man – som ingen vill sitta bredvid.

Slänger mig ner på sätet utan att titta så noga. En obehaglig stank slår emot mig med kraft. Jag tittar upp och ser en man. Sedan ser jag hans fötter. Han är barfota, och de är smutsiga och rödprickiga.

Varje station kliver nya människor på. De sätter sig i ”vår hörna”, men flyttar sig snabbt, när de känner doften. Jag har bestämt mig för att sitta kvar, trots min luktfobi.

Vid Årstaberg kliver en pappa med dotter på. ”Det luktar illa” säger dottern genast. ”Vi ska nog flytta på oss” svarar pappan. Så är vi ensamma igen. Den illaluktande mannen och jag. Han höjer sitt huvud och ser mig i ögonen. Jag väljer att inte väja bort blicken, trots obehaget.

När vi nästan är framme vid T-centralen, sprider sig en intensiv dimma av avföring, över hela vagnen. Jag inser att han till allt sitt elände lagt detta – att han nu bajsat på sig. Inför alla.

Illa berörd blev jag. Det var länge sedan jag såg en sådan misär. Och inga hjältedåd åstadkom jag, men jag tänkte:

Jag ska åtminstone sitta kvar – och inte vända bort blicken…
/Grubbelmia

Vattengympa – trots allt

Publicerat: januari 25, 2011 i Vardagsgrubbel
1

När den gröna, röda och gula mysbelysningen studsar mot simhallens turkosa vatten, glömmer jag att jag nyligen känt mig döende.

Varför ska det vara så svårt att komma igång med det jag vet är bra för mig? Måndag efter måndag, fyllda med ursäkter till varför jag inte har startat upp vårterminens vattengympa.

Satt på tåget hem igår och hoppades att Mariana skulle få förhinder, så att jag hade en anledning att stanna hemma. Trött och med en känsla av att vara döende, packade jag motvilligt ihop min väska.

Till tonerna av ”Pump it up. It feels good”, vaknar min kropp till liv. Jag påminns om hur skönt det är att röra sig i vatten. 

Trots att jag senare upptäcker, att jag glömt min handduk – och får torka mig på toapapper, var det värt besväret att åka till Bro denna mörka vinterkväll.

Efter vattengympan känner jag mig helt annorlunda. Det var ett underbart pass, och jag kunde senare somna in avspänd, och trött.

Hur kommer det sig att det kan vara så svårt, att komma iväg till något som känns så skönt?

Från en som faktiskt njuter av vattengympa…
/Grubbelmia

Äldre inlägg
Senare inlägg