Grubbelmia.se

Regnet låg och väntade runt hörnet denna kyliga måndagsmorgon. Nästan framme vid ingången till min arbetsplats, slår en man i arbetskläder upp armarna och säger:

– Vilken fruktansvärd katastrof!

Jag hoppar till, och frågar vad som hänt. Med skakig hand pekar han på oljan på marken.

– Ser du inte? Hela mekaniken har pajjat, och all olja har runnit ut.

Mina sömniga ögon betraktar den stora blöta fläcken, som sprider sig på asfalten under lastbilen. Mannen har hissat upp sin stora gräsklippare på flaket, men nu går inte luckan att stänga.

– Förstår du inte, jag har kört hit ända från Södertälje och kommer nu inte härifrån.

Försöker uppbåda både intresse och idéer att hjälpa mannen, utan att lyckas.

– Ska jag gå in och hämta några killar, och testa om luckan går att forcera med manskraft, frågar jag.

Mannen höjer nekande rösten och ser ut att undra om jag är dum i huvudet. Beslutar mig för att ge upp mina försök att hjälpa. På väg upp för trappen till en ny dag på jobbet, ekar hans ord ”vilken fruktansvärd katastrof” i mitt huvud.

Som jag ser det är översvämningarna i Pakistan en fruktansvärd katastrof – medan en trasig lastbil är ett trist inslag i vardagen. Samtidigt kan jag förstå mannens känsla, eftersom jag då och då upplevt samma katastrofkänsla, när något oväntat negativt plötsligt kommit emot mig.

Händelsen satte som vanligt igång min grubblargen. Vad viktigt det ändå är att ha rätt perspektiv på vardagens små förtretligheter. Kanske till och med våga skratta åt dem?

Det mesta som vid första anblicken kan kännas som en fruktansvärd katastrof –
är egentligen inget annat än en sten i skon.

/Grubbelmia

Satt och fikade med en före detta kollega, när hon plötsligt blev tyst och fick något sorgset i blicken. Jag hade sagt något om några av mina vänner, när hon avbröt mig för att berätta om sin stora ensamhet.

Jag fick mig en tankeställare. Har ibland gjort mig lustig över att mitt liv känns som en bokningstavla i tvättstugan, som människor omkring mig bokar upp tills det är fullt. Varför klagar jag? Det måste ju vara mycket värre att ha utrustning som man vill dela med sig av – men ingen som vill boka tid…

Läste någonstans att Sverige har störst antal ensamhushåll i världen. Detta i sig skulle kanske inte vara ett problem, om vi fanns med i starka sociala nätverk. Men många svenskar saknar dessa sammanhang. Släkt- och familjeband är ofta lösare knutna hos oss, än i många andra länder. Livslånga relationer blir allt ovanligare.

En av mina vänner arbetar inom äldreomsorgen. Hon har berättat att hon ibland känner sig kluven över att den medicinska utvecklingen (och vårt ökade välstånd) gör att svenskar lever allt längre – samtidigt som de blir allt ensammare. Många av dem får aldrig besök, och kommer sällan ut på promenad.

I skolan fick jag lära mig att 1+1 blir 2. Varför ska det vara så svårt att tillämpa denna enkla matematik på relationer? Det räcker ju med att två ensamma människor på något sätt finner varandra – så är de inte längre ensamma.

Jag har inget svar på denna viktiga fråga – har du?

/Grubbelmia

Länkar
Ensamhet är farligare än fetma

Torka tårarna med virtuell näsduk
Ensam är sällan stark

Nya människor, ny dator, ny telefon – men ingen ny Grubbelmia. De första dagarna på nya jobbet är intensiva.

Önskar att jag själv vore lika enkel att uppgradera som en dator. Men nej, de mänskliga processerna är mer komplicerade. Bara detta med alla nya namn och ansikten, tär på krafterna. Sedan kommer de eviga frågorna: tycker de om mig,  blir jag accepterad?

Det känns roligt att få prova något nytt, trots alla kraftansträngningar. Så låt inte mitt lilla jobbgrubbel hindra dig, kanske även du borde börja röra på dig. 

Testa nytt jobb, du med – innan du blir för bekväm…

/Grubbelmia

Fick plötsligt ett infall att gå Lillsjörundan i går. Direkt från Barkaby Outlets hysteriska konsumtionsmiljö – ut till solen och fågelsången.

Lämnade mina överfyllda shoppingpåsar i bilen, för att glatt kasta mig ut i spåret. Jag hann väl en tjugo meter sådär… innan mina tunna skinnskor blev genomdränkta av blöt snö.

Nu är jag ju inte den som vänder tillbaka, så under dryga timmen pulsade jag runt med allt kallare och våtare fötter. Mötte en man med skidor, som verkade ta sig runt betydligt lättare…

Så går det när viljan finns men utrustningen är fel, tänkte jag. Man tar sig runt – men det blir jobbigt. Började sedan grubbla över både min vilja och min utrustning i andra sammanhang.

Kom på att när det gäller vissa saker som jag sysslar med just nu så har jag rätt utrustning – men inte viljan. Tror nästan att det är värre än det först nämnda.

Pulsar även du runt i fel skor ibland? Det gör faktiskt inte så mycket, om viljan finns och du gillar det du gör. Värre är det, enligt min ringa mening när jag år efter år fortsätter att göra något jag kan eller har bra utrustning för – fast jag inte vill. Det liksom tär på en…

Denna vecka ska jag nog fundera några extra varv på vad jag verkligen vill. Jag ska försöka stryka ytterligare några ”måsten” ur mitt liv – hur bra jag än må vara på dem. Någon annan som hakar på denna vårstädningsprocess?

/Grubbelmia