Grubbelmia.se

”Varför är jag inte kär i tjejen som är så kär i mig”, frågade en kompis här om kvällen. ”Hon är ju både söt och trevlig”, fortsatte han något nedstämd. ”Och jag har verkligen längtat efter ett seriöst förhållande – ända sedan Linda svek mig…”

Efter några tafatta försök att råda och trösta min vän, ger jag upp och börjar grubbla över varför så många av kärlekens karuseller går sönder, eller snurrar i otakt. Minns åren innan jag gifte mig. Hade väldigt lätt att bli kär, men tappade snabbt intresset om jag märkte att killen blev för allvarlig med förhållandet. Jag skulle aldrig gifta mig, sa jag. Ville bara ha roligt.

Drömmer mig tillbaka till tiden innan förhållanden blev komplicerade. Första gången jag ”på allvar” blev ihop med någon, var i tredje klass. Jag hade just fyllt nio år och bodde i Värnamo. Killen hette Markus. Han var fräknig, rödhårig och mycket blyg. Jag hade sett honom snegla på mig i smyg, på rasterna…

En dag skrev han en lapp där det stod ”Du är söt Mia, får jag chans på dig?”. En av hans kompisar kom hem till mig med lappen. Medan kompisen väntade utanför dörren, klottrade jag snabbt ner ett ”ja, det får du väl” på en annan lapp, som sedan skickades tillbaka till Markus.

Vi var ihop i flera månader, bråkade aldrig, träffades enbart i skolan – och aldrig ensamma. Det var ett enkelt och okomplicerat förhållande. De kärlekshistorier som följde blev betydligt snurrigare.

När jag gick i sjuan i Perstorp, Skåne – blev jag allvarligt förälskad för första gången. Det kändes i hela kroppen och jag tappade all koncentration på skolan. Han hette Micha, gick i klassen över mig, och var lång och mörk. Vi spenderade varje ledig minut tillsammans, och var båda övertygade om att vårt förhållande skulle hålla livet ut…

Tills jag mötte Ulrik, skolans populäraste kille. Då förändrades allt. På högstadiet där vi gick utlystes en Luciatävling, och jag kom oväntat till final. Då öppnades Ulriks ögon, och han bestämde sig för att det var mig han ville ha. Mina tjej-kompisar sa att jag inte kunde missa en sådan chans. ”Ingen säger nej till Ulrik.” Så jag lämnade en djupt sårad Micha, som jag fortfarande var kär i, och blev ihop med Ulrik – för att han var populär…

Ja, någonstans här förlorade jag nog kärlekens oskuld. Förhållandena som följde gick upp och ner. Dörren till svek och förljugenhet, som jag själv hade öppnat – visade mig en helt ny värld.

En värld av trasiga kärlekskaruseller…

Jag tyckte länge att det var kul så länge det snurrade, men när farten avtog eller något gick sönder – ja då hoppade jag av. Då och då hoppade någon på min egen snurrande karusell. En del fick stanna en stund – andra knuffade jag av direkt.

Hur kommer det sig att det vackraste i livet kan bli så komplicerat?

/Grubbelmia
Ps) Även om kärleken ibland ger oss stort lidande, så måste vi tro på den. Den kan avta eller gå sönder – men vi måste lita på att kärleken alltid är värd risken…

Ja, så var det då dags att klara av första arbetsdagen, efter en lång och avkopplande semester.

Vaknar lite för tidigt, och ganska mycket tröttare än vanligt. Som i en dvala tar jag mig igenom frukostbestyr och påklädning. En timme senare finner jag mig själv sittandes på ett pendeltåg in mot Stockholms central. Tittar drömmande ut genom fönstret och ser de första stationerna rusa förbi…

Men sedan, utan förvarning tar det plötsligt stopp.

Människor runt omkring mig börjar sucka och stöna. ”Tekniskt fel”, ropar en kvinnoröst i högtalarna. Tåget står still ytterligare en stund, innan kvinnorösten meddelar resenärerna att ”tåget måste startas om”.

Ungefär här vaknar jag till liv. Meddelandet om att ”tåget måste startas om”, väcker mig ur min slummer och jag börjar grubbla över känslan av att befinna sig mitt i ett dataspel, eller en virtuell värld – om ni så vill.

Minns barndomen när min bror Daniel ständigt fick ligga och mecka med våra rishögar till bilar. Det var så fysiskt, smutsigt och verkligt på något sätt. Men nu… nu är ju det mesta datoriserat. Man meckar inte med bilar eller tåg, som man gjorde förr i tiden. Man startar om dem… som man gör hemma med datorn, när något krånglar.

Två olika tankespår pockar på min uppmärksamhet. Först känslan av en virtuell resa, där mitt transportmedel nu startas om. Likt det för vanliga människor osynliga tåget i böckerna om Harry Potter, ska nu detta datoriserade och omstartade tåg föra mig ut på en fantastisk resa – i cyberrymden. Inser dock snabbt att denna tanke är lite för flummig, så här en måndagsmorgon.

Börjar i stället grubbla över hur många av de problem vi har med datorer och andra tekniska maskiner, som löser sig genom en enkel omstart. Tänk om vi människor kunde lösa våra problem lika enkelt. Funderar vidare på om jag ska ta och testa detta förhållningssätt på mitt liv och arbete i höst.

”Nej, nu lovade jag att ta på mig mer än jag orkar igen – kan vi starta om?”
”Jo, jag vet att jag sa ja till detta, men jag har ångrat mig nu – kan vi starta om?”
”Ledsen att jag sårade dig, jag var egentligen bara trött – kan vi starta om?”

Vad tycker ni? Ska vi vara lite snällare mot oss själva och andra, och inse att en del av våra mänskliga problem kanske går att lösa med tekniska metoder. Gör inte så stor affär av att din livsskärm svartnar eller att du ibland, utan synbar anledning – helt enkelt kraschar.

Det mesta går kanske att lösa genom att du helt enkelt…
startar om.

/Grubbelmia

Så är då festen slut, och alla trettiotvå middagsgäster väl hemkomna till sina egna varma sängar. Min äldste son har fyllt arton år, och jag sitter i soffan och grubblar över vad som egentligen hände?

Både en fest och en barndom kan i bland passera så snabbt. Många lyckliga stunder… och samtidigt ett högt tempo. Samma sak är det med vänskap.

En tanke som återkom när jag letade vilsegångna champangekorkar – är den som någon yttrade i en kommentar, här på Grubbelmia.se. ”Kanske behöver vi lite mer vardag i semestern och lite mer semester i vardagen?” Borde kanske spara alla korkar jag hittar, som en påminnelse om att ge tid till oaser av avkoppling, mitt i vardagens lunk.

Det fungerar väl på ungefär samma sätt när man letar efter minnen från barndomen… man söker ”stunder av lycka”, som någon sjöng. Ofta är det ju inte det där påkostade man kommer i håg – utan just små stunder här och där. Ett förtroligt samtal på sängkanten, en kärleksfull kram och torkade tårar.

Det behöver inte vara krångligare än så, därmed inte sagt att det är enkelt. Hur många gånger har jag inte varit på väg att ringa en vän, för att sedan glömma bort vännen när något oväntat kommer i vägen. Tråkigt både för mig, och för min vän – eftersom det ofta är just här vi hittar våra små stunder av lycka.

Kanske kan vi meditera över Cecilia Vennerstens ord, när vi nu sakta närmar oss en vacker sensommartid. Tillsammans kan vi söka de små stunderna av lycka.

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.
Stunder av lycka, att bara ha varann.
Det är en rikedom – att få älska och att älskas.

Vår kärleks sparsamhet.
Är det vackraste jag vet.

/Grubbelmia

Det är jätteroligt med alla som kommenterar mina bloggposter. Vill gärna ha så få regler som möjligt, men uppskattar om vi kan komma överens om att fatta oss kort, samt i möjligaste mån hålla oss till ämnet. Jag vet själv att detta kan vara svårt, när inspirationen slår till – men det är ändå en bra grundregel. /Grubbelmia

Jag har just stoppat in den sista tuggan, efter en snabb men god måltid. En av mina nysvenska vänner lutar sig långsamt fram, och berättar om en simtur hon tagit i Hjälmaren nyligen. Efter att ha simmat ut en bra bit i sjön blev hon rädd, eftersom hon kände undervattensströmmar och var orolig att sugas med. Min manlige vän till vänster, skrattar högt och säger:

– Det finns inga undervattensströmmar i Hjälmaren… inga valar och hajar heller.

Min nysvenska vän skrattar generat med. Hon är van att bada i betydligt vildare vatten än Hjälmaren.

Vårt samtal vid matbordet leder till att jag till slut sitter ensam kvar, grubblandes över trygghet och rädsla. Funderar över vilka grunder vi har för det som skrämmer oss.

Jag känner mig ofta rädd när jag promenerar ensam hem, under sena kvällar. Får då ibland höra att min känsla är ganska obefogad, eftersom det sällan händer något otrevligt där jag bor.

Dessa fakta tar tyvärr inte alls bort min rädsla, eftersom jag har mer än tillräckligt med erfarenhet av att bli överfallen och råka illa ut – om än inte just här. Rädslan sitter inte i huvudet, utan mycket längre ner…

Förstår mig egentligen inte på, vad det är för mekanismer som gör mig rädd.

Först tänkte jag att otrygghet grundar sig på dåliga erfarenheter i andra, liknande sammanhang. Sedan kom jag på att en del av det som skrämmer mig – ibland helt saknar grund.

Hamnar några dagar senare (åter igen efter en god middag) i en ny diskussion om vad som skrämmer oss. Två nära vänner säger då i kör:

– Bästa sättet att hantera rädsla, är att träna bort den.

Man måste våga utsätta sig för den, och se att inget otäckt händer. På så sätt tränas hjärnan om, och slutar upp att signalera fara.

Jo, men visst, tänker jag… Låter som klassisk fobiträning. Fungerar kanske på min nysvenska vän, som simmar i Hjälmaren – eller på min kompis i Bro som är rädd för råttor. Men det funkar inte på mig, det vet jag av erfarenhet.

Efter femton års kvällspromenerande, utan överfall – är jag fortfarande rädd. Inga nya spår i hjärnan där inte. Forfarande skriker den ”fara, fara” vid minsta ljud eller rörelse.

Träning tycks inte bita på mig.
Är det någon som kan följa med och hålla handen i stället?

/Grubbelmia

Solen skiner på Skara Sommarland. Gräsmattan är överfylld av lättklädda semesterfirare. En del ger sig hän åt badlekar, andra försöker få lite färg på sina vinterbleka kroppar. Barnen är glada, men trötta. Själv har jag huvudvärk, och går för att köpa kaffe.

Kön snirklar sig runt hela kiosken. En liten flicka på cirka fyra år, kan inte sluta gråta över att hon inte får en till glass. Mamman tappar tålamodet och hotar med hemfärd, om flickan inte slutar att tjata.

Någon timme senare står jag och väntar på att få åka Berg- och dalbana, när en pappa plötsligt exploderar över sönernas bråk med orden ”jag är så trött på er”.

Promenerar bort till Gocart-området och blir vittne till en blond kvinna som kastar en stor väska på sin lite rundnätte man, samtidigt som hon skriker ”så här blir det varje år”. Med bestämda steg lämnar kvinnan sin förskräckta familj bakom sig, och jag börjar grubbla över vad det är som ”händer varje år”.

Varje år har vi semester. Då ska vi koppla av och ha roligt. Det kostar pengar och helst ska det bli så lyckat det bara går. Men det blir inte alltid som vi tänkt oss.

Ibland regnar det.
Ibland orkar vi inte vara snälla.
Ibland blir det bara fel.

På vägen hem från dagen på Sommarland, nickar min tjejkompis till vid ratten och vi får köra av vägen för att sova en stund. Medan hon sover funderar jag vidare på semester i allmänhet, och livets skörhet i synnerhet.

Livet är så kort…
Vad är väl en semester jämfört med en uppriktig kram från en nära vän?

Vad gör det egentligen att vi inte orkar vara snälla hela tiden?
Vad gör väl en misslyckad semesterdag – i det långa loppet?
Vad gör det om det blir fel ibland? 

Ingenting.
 

/Grubbelmia