Grubbelmia.se

Orden kommer från tjejen bakom mig, i fiket på Ikea. Hon och killen har bråkat en del om huruvida de ska köpa en viss möbel eller inte. Hennes hjärtskärande slutkommentar gör killen helt stum – och jag utgår ifrån att sista ordet är sagt i denna fråga.

Självklart sätter mina grubblargener igång här… Varför är det så viktigt för oss att ha en plats som ”känns som ett hem”? Vad är det som händer med oss när vi blir hemlösa? Tappar vi då en del av vår identitet? Vad händer med de som har erfarenhet av ett hem, utan hemkänsla?

”Home is where the heart is”, sjöng Elvis (se video nedan). Han verkar då inte fundera så mycket på vilken soffa som skapar hemkänsla, utan vilken person som får honom att känna sig hemma. Risken med att helt knyta hemkänslan till en person, är ju att det kan bli ett ganska sårbart och rotlöst liv.

Kanske ligger sanningen – som vanligt 😉 mitt emellan de två ytterligheterna. Jag tror att man kan skapa ett välkomnande hem, genom sättet man inreder. Men det är ju ingen mening med ett vackert glas, om man inte fyller det med något gott. Samma sak med hemmet. Det måste bebos av  älskande människor – annars är det bara ett tomt skal.

Så… för att skapa hem behövs kanske både platser och personer.

Eller vad tycker du?
/Grubbelmia

http://youtu.be/oApM3CHhAwY

Om man tappat bort sin nyckel, och måste såga sönder låset. När ska man göra det, för att inte verka allt för suspekt? ”Inte på kvällen”, sa Tomas. ”Vi sågar av det i dagsljus”. Sagt och gjort, vi börjar såga…

Våra grannar ger mig misstänksamma blickar som säger ”män i hästsvans, som sågar sönder cykellås mitt på dagen, går inte att lita på”. Jag ler fånigt.

Tyckte att det var oerhört pinsamt att stå där bredvid Tomas, när han sågade. Det gnisslade i öronen och kändes som evigheter innan låset äntligen brast. Började grubbla över hur saker kan se helt fel ut, och ändå vara rätt.

För ett tag sedan berättade någon om att tjuvarna idag ofta kör upp med ett släp till husen, och lastar på stöldgodset mitt på ljusa dagen. Grannarna tänker då att ”allt är okej, inga skulle ju stjäla så öppet, mitt på dagen”.

Funderade på att detta synsätt gäller många andra områden också. Vi människor dömer gärna efter hur det ser ut, även om det kanske inte alls stämmer. Vi tittar på ytan, och bestämmer oss sedan för vems fel det är att ett par skiljer sig. De som är duktigast på att polera ytan vinner. Kanske är det då viktigt att påminna sig om:

Saker och ting är inte alltid som de ser ut…
//Grubbelmia

Vi sitter under ett tak i ösregnet. Min mamma, min syster och jag. ”Hur vet man om man varit kär”, frågar min syster. ”Hur beskriver man kärlek”, grubblar jag.

Det finns inga intressantare diskussioner än när hjärtan möter hjärtan – i ärliga samtal. Det finns inga mer spännande frågor – än de som inte har enkla svar.

Att beskriva vad kärlek är, går nästan inte. Om man inte vill fasta i plattityder, och ord som faller tomt till marken. Att känna att jag är älskad, eller att visa att jag älskar är en sak. Att beskriva det en annan.

Det finns så många sorters kärlek. På olika nivåer, och med olika uttryck. Olika stark och hållbar. Hur vet man vad det ska bli av ett litet frö som gror? Kanske växer det upp till ett starkt och stort träd. Kanske kvävs det vid vägkanten. Av rädsla, hårda ord eller oförsiktig hantering.

När jag träffade min man för över 20 år sedan, gav jag vår relation högst 5 år. Inte på grund av ovilja. Utan på grund av dåliga erfarenheter och rädsla. Hans trofasta kärlek har nu sakta övertygat även mig, att tro på livslång kärlek.

Men om Tomas inte hade vågat fortsätta visa kärlek till detta bräckliga kärl – som är jag. Vad hade hänt då?

Hade jag då trott på kärleken?
//Grubbelmia

Inte ens fåglarna behagar kvittra denna morgon. Sätter på en CD med klassisk musik, och ser genom fönstret en trött man sätta sig på en parkbänk. Han ställer ner sin tunga konsumkasse, och sträcker ut benen…

Ser skönt ut, på ett långsamt och stilla vis. Är det kanske så man ska leva under gråa dagar? Dra ner på tempot, och anpassa sig till vädret. Bara vara – vågar jag det?

Får mig att minnas alla gånger som barnen klagat och sagt ”det är så tråkigt, jag har ingenting att göra”. Varpå jag har svarat ”ingen har någonsin dött av att ha det tråkigt”.

Efter detta svar har barnen suckat över sin oförstående mor, för att sedan dra sig undan för att läsa en bok, ringa en kompis eller se på en film. Klagandet dör ut, och en ny sorts vila inträder.

Jag tror inte på att forcera upplevelsekickar i onödan. Jag tror att vi behöver lära oss att uppskatta nyanserna i livet. Jag tror att det är bra att ha tråkigt ibland, och att lära sig uppskatta gråa dagar.

Vad tror du?
/Grubbelmia

Frågar min son om han vill gå ut en timme, eller två. ”Okej”, svarar han ”men då går vi barfota”. Min första tanke är att ”det kan vi väl inte göra”. Nu sitter jag här med blåsor på fötterna.

Vad gör man inte för lite kvalitetstid med sin son? Nu har vi traskat runt Lillsjön och lite till, samtidigt som vi pratat om kompisar, utbildning och tjejer. Samtalet var värdefullt, med stegen var fyllda med smärta. Pillade just ut en liten glasbit ur ena hälen. Det gjorde ont. Men själen mår bra…

Någon sa till mig nyligen att ”man ska prova något nytt varje vecka”. Vem du nu var som sa det, hoppas jag att en nästan två timmars barfotapromenad (inklusive bad med kläderna på) fyller min kvot för två veckor framåt.

Har någon tips på nästa nya sak jag kan prova? Vore tacksam om det inte involverar blodspillning, denna gång 😉

//Grubbelmia

Vi hade inte träffats på ett tag, men nu skulle vi äntligen få tid att äta lunch ihop. Är du fortfarande vegetarian, frågar jag. Nej vegan, svarar hon. Jag beställer en viltbiff, och min vän ber att få in en likadan.

När jag lämnat min vän, börjar jag inse allvaret i det som hänt. Hon som inte ens äter fisk, åt just en viltbiff!

Vad härligt befriande, tänker jag först. Hon har sina tydliga värderingar, men känner sig fri att göra avsteg. Vad förskräckligt, tänker jag sedan. Hon trodde nog att det var en vegetarisk biff hon just åt. Hur mår hon egentligen, om hon nu plötsligt släpper allt hon tror på, var min tredje tanke.

En god vän skulle nog inte gå hem och blogga om händelsen, utan ringa upp och fråga. Men jag bloggar först och frågar sedan. För det hela är ju intressant som fenomen. Att plötsligt göra något helt oväntat och annorlunda.

Under min utbildning på Stockholms universitet för miljoner år sedan, var det en föreläsare som gav oss till uppgift att göra just detta. Något som tog emot. Något som helt stred mot de vi tyckte att vi var. Och sedan skriva om det. Jag och tre andra tjejer kom då på att det vi minst av allt kunde tänka oss att göra, var att gå på porrklubb. Sagt och gjort, vi gjorde ett studiebesök – dagtid – på en porrklubb. Genom en anonym dörr och en röd trappa, gick vi nervösa ner i en mörk källarlokal. Ägaren visade oss runt och berättade om utvalda delar av  verksamheten. En del läskigt fick vi se, men nej – jag tänker inte berätta vad. Fick även med mig en vulgär plastdocka hem, som jag har kvar än idag.

Ja, nu är det ju på intet sätt så, att jag med denna bloggpost vill uppmuntra någon att gå på porrklubb. Men att tänka och testa något utanför boxen ibland, kanske inte är så dumt.

Om en vegan vågar äta kött. Och en oskuld undersöker en porrklubb. Ja då kanske – men bara kanske – du skulle ta och testa något oväntat idag?

Eller imorgon 😉
/Grubbelmia

Känns helt fel att skriva om den varma påskhelgen, idag när det snöar. Men jag tror att våra rädslor är desamma – både varma dagar, och kalla…

Så kom då vårvärmen. Tomas, jag och vår son Simon packade ner vår lunch och åkte ut till våra favoritklippor. Jag hann knappt sätta mig innan jag såg den första ormen.

Vet inte vad det är med ormar, som får mig att tro att jag svävar i akut livsfara. Ändå vet jag att det svenska utbudet av giftormar är högst begränsat. Det ska väl vara då, om man springer på en förrymd importerad orm – men hur stor är den chansen?

Den första ormen jag såg var störst, enorm kändes det som. De två följande kanske var sönerna. När jag äntligen lugnat ner mig tillräckligt för att lägga huvudet mot mälarberget och blunda, ja då dök mamman upp för att kramas.

Enough is enough, som de säger i Staterna. Vi packade ihop, samtidigt som vi började tala om olika rädslor. Simon berättade att han ofta drömt att han håller på att krossas av ett stort klippblock, sedan vaknar han precis innan han ska dö. Själv har jag då och då den mer klassiska falldrömmen. Tomas återkommande mardröm att han är inlåst i en lägenhet, full av farliga ormar.

Vet inte om våra skräckinjagande drömmar har koppling till våra rädslor i verkligheten. Kanske har de en djupare mening, eller så är de just bara drömmar.

För några år sedan läste jag en bok, där det stod att man ska skriva ner alla sina drömmar så fort man vaknar. De skulle sedan berätta något om ens undermedvetna, och vem man inners inne är. Jag gjorde så ett tag, men tyckte sedan att mina drömmar var så konstiga, att de inte var lämpliga vare sig för skrift eller djupare tolkning.

Men kanske tänkte jag fel. Tänk om mina drömmar faktiskt berättade vem jag är.

Nämligen konstig.
/Grubbelmia

en flicka med en dröm. En vacker morgon väcktes flickan av en mansröst som sa: ”Det är dags att sluta drömma”. Verkligheten står utanför dörren, och väntar på att du ska komma ut.

Väl ute i verkligheten, blåste det kallt. Flickan längtade tillbaka in till drömmens varma hus. ”Du måste hitta ett skydd för den hårda vinden, om du ska klara dig här ute”, sa mannen.

Flickan provade olika skydd, men de fick henne att känna sig instängd. Till slut bestämde hon sig för att gå tillbaka till drömmens hus. Men denna gång skulle hon lämna dörren till verkligheten öppen.

Så att hon fritt kunde promenera in och ut…
/Grubbelmia

Har du någonsin känt att de drömmar du en gång hade, är passé? Du vill ha nya, som passar här och nu.

Så känner jag. Mycket av det jag trodde var min väg framåt, har visat sig vara snårig skog. Det som såg ut som en motorväg, har visat sig vara ”dead end”.  Är plötsligt sugen på att ge mig ut på okända småvägar igen. ”Motorcykelvägar” som min väns man Mats, kallar det. Inte närmaste vägen till målet, men vackra vägar, och vägar som är roliga att köra.

Innan jag gör mig redo för nya spännande utflykter, tänkte jag renovera mitt inre. Jag vill titta upp mot himlen. Känna solen dansa över hela min kropp. Låta det söta vårregnet, vattna min själ.

När solen kommer vill jag lägga mig på en het klippa, och andas havsluft.  

Sedan ska jag ut och köra.
/Grubbelmia

Ps) Bifogar Jack Johnsons ”In Between Dreams”. Funkar inte länken, sök upp den på YouTube..