Grubbelmia.se

Jag har just stoppat in den sista tuggan, efter en snabb men god måltid. En av mina nysvenska vänner lutar sig långsamt fram, och berättar om en simtur hon tagit i Hjälmaren nyligen. Efter att ha simmat ut en bra bit i sjön blev hon rädd, eftersom hon kände undervattensströmmar och var orolig att sugas med. Min manlige vän till vänster, skrattar högt och säger:

– Det finns inga undervattensströmmar i Hjälmaren… inga valar och hajar heller.

Min nysvenska vän skrattar generat med. Hon är van att bada i betydligt vildare vatten än Hjälmaren.

Vårt samtal vid matbordet leder till att jag till slut sitter ensam kvar, grubblandes över trygghet och rädsla. Funderar över vilka grunder vi har för det som skrämmer oss.

Jag känner mig ofta rädd när jag promenerar ensam hem, under sena kvällar. Får då ibland höra att min känsla är ganska obefogad, eftersom det sällan händer något otrevligt där jag bor.

Dessa fakta tar tyvärr inte alls bort min rädsla, eftersom jag har mer än tillräckligt med erfarenhet av att bli överfallen och råka illa ut – om än inte just här. Rädslan sitter inte i huvudet, utan mycket längre ner…

Förstår mig egentligen inte på, vad det är för mekanismer som gör mig rädd.

Först tänkte jag att otrygghet grundar sig på dåliga erfarenheter i andra, liknande sammanhang. Sedan kom jag på att en del av det som skrämmer mig – ibland helt saknar grund.

Hamnar några dagar senare (åter igen efter en god middag) i en ny diskussion om vad som skrämmer oss. Två nära vänner säger då i kör:

– Bästa sättet att hantera rädsla, är att träna bort den.

Man måste våga utsätta sig för den, och se att inget otäckt händer. På så sätt tränas hjärnan om, och slutar upp att signalera fara.

Jo, men visst, tänker jag… Låter som klassisk fobiträning. Fungerar kanske på min nysvenska vän, som simmar i Hjälmaren – eller på min kompis i Bro som är rädd för råttor. Men det funkar inte på mig, det vet jag av erfarenhet.

Efter femton års kvällspromenerande, utan överfall – är jag fortfarande rädd. Inga nya spår i hjärnan där inte. Forfarande skriker den ”fara, fara” vid minsta ljud eller rörelse.

Träning tycks inte bita på mig.
Är det någon som kan följa med och hålla handen i stället?

/Grubbelmia

Solen skiner på Skara Sommarland. Gräsmattan är överfylld av lättklädda semesterfirare. En del ger sig hän åt badlekar, andra försöker få lite färg på sina vinterbleka kroppar. Barnen är glada, men trötta. Själv har jag huvudvärk, och går för att köpa kaffe.

Kön snirklar sig runt hela kiosken. En liten flicka på cirka fyra år, kan inte sluta gråta över att hon inte får en till glass. Mamman tappar tålamodet och hotar med hemfärd, om flickan inte slutar att tjata.

Någon timme senare står jag och väntar på att få åka Berg- och dalbana, när en pappa plötsligt exploderar över sönernas bråk med orden ”jag är så trött på er”.

Promenerar bort till Gocart-området och blir vittne till en blond kvinna som kastar en stor väska på sin lite rundnätte man, samtidigt som hon skriker ”så här blir det varje år”. Med bestämda steg lämnar kvinnan sin förskräckta familj bakom sig, och jag börjar grubbla över vad det är som ”händer varje år”.

Varje år har vi semester. Då ska vi koppla av och ha roligt. Det kostar pengar och helst ska det bli så lyckat det bara går. Men det blir inte alltid som vi tänkt oss.

Ibland regnar det.
Ibland orkar vi inte vara snälla.
Ibland blir det bara fel.

På vägen hem från dagen på Sommarland, nickar min tjejkompis till vid ratten och vi får köra av vägen för att sova en stund. Medan hon sover funderar jag vidare på semester i allmänhet, och livets skörhet i synnerhet.

Livet är så kort…
Vad är väl en semester jämfört med en uppriktig kram från en nära vän?

Vad gör det egentligen att vi inte orkar vara snälla hela tiden?
Vad gör väl en misslyckad semesterdag – i det långa loppet?
Vad gör det om det blir fel ibland? 

Ingenting.
 

/Grubbelmia

Vaknar med ett ryck, av att det sandiga lakanet blåser av mig. Känner den svala vindpusten, från vårt vidöppna fönster. Jag sträcker på min stela kropp. Sängarna är hårda, och kudden för platt. Jag hör hur bilar tvärnitar, och sedan ljudet av italienska män som skriker åt varandra.

Temprament som bubblar, medelhavssmaker som lockar, sagolika stränder med sol som bränner het. Jag har vaknat till en ny dag i Alghero, på Sardinien.

I går vid poolen såg jag två mörkhåriga sardiska pojkar som smet in på vårt vårt skandinaviska poolområde – ett inhägnat paradis, fyllt av idel ljustottar. De får omedelbart allas ögon på sig. Undrar om de själva förstår hur oerhört felplacerade och skyldiga de ser ut. De tittar sig omkring med flackande blickar. Snabbt tar de av sig kläderna och glider ner i vår stora, ljumma pool. De tjuvbadar…

Skrattar inom mig, åt pojkarnas oskyldiga bus, samtidigt som jag funderar en stund över varför jag var så feg som liten. Gjorde oftast som jag blev tillsagd – hittade inte på några hyss.

Tittar efter en stund ner på mina svidande, röda knän. Som så ofta förr har jag inte heller denna semester förmått mig att sola lagom. Grubblar vidare på det här med lagom. Tänker på hur kvävd jag ofta känner mig i svenska, så behärskade sammanhang – med lagom mycket av allt.

Livet här på Sardinien påminner mig om när jag bodde i Mexiko, för många år sedan. Jag ser människor som inte är rädda för livliga diskusioner. De skrattar, gråter, skriker och viskar om vart annat. Grubblar vidare. Hur har jag egentligen blivit som jag är – vad har format mig?

Kanske är det mitt vallonska blod som spelar mig spratt… som gör att jag har svårt att smälta in i landet lagom. Kanske är det klimatet som dämpar oss nordbor. Kanske ligger det i våra familjestrukturer – och individualistiska val i livet.

En av de mörkhåriga tjuvbadarna råkar plötsligt stänka vatten på mig. Jag hoppar till, och mina tankar är plötsligt tillbaka i tillvaron med den heta solen och de svala nätterna.

Känslo- och åsiktsstormarna blir tydligare här i medelhavsländerna. Det gillar jag. Jag finner ofta min glädje i dansen mellan ytterligheter, motpooler och kontraster. Som svensk, kan det dock vara svårt att hitta danspartners i denna – för en del – skrämmande och oberäkneliga dans.

Så många välmenande människor bjuder upp mig till vals – när allt jag vill är att dansa salsa och tango. Jag försöker ständigt att följa takten hos dem som bjuder upp, men det går inte så bra. Kanske börjar det bli dags att sluta dansa danser som inte gör mig glad…

Jag trivs i den heta sanden och i den svala natten. Jag trivs i vilda danser, där hämningar får släppa. Jag trivs i tempramentsfulla kulturer. Jag trivs med människor som hellre kokar över – än inte kokar alls.

Nu vill jag dansa mindre vals och mer salsa.

Vem hänger på?

/Grubbelmia

Om det var regn förra söndagen jag skrev, så är det destu soligare nu. Befinner mig i det franska semesterparadiset Korsika, där jag sitter på en uteservering vid havet – med en citronsorbé i handen. I fyra dagar har vi bilat runt på denna vackra ö, för att i dag vara framme i Napoleons födelsestad Ajaccio.

Ingen i familjen kan korsikanska, och väldigt få här pratar engelska, så vi har minst sagt roligt när vi beställer in mat. Fast vi försöker förklara att vi inte förstår, fortsätter de sina långa utläggningar om de olika maträtterna.

Själv har jag gett upp. Jag lyssnar ett tag, sedan säger jag ja, och ler. Nöjda över att vi ”äntligen har förstått varandra”, går då servitörerna sin väg. In kommer, en stund senare, maträtter jag inte visste jag beställt. För det mesta har det smakat bra, men när jag här om dagen fick in en korsiansk specialité (surt kött med gråa klumpar), smakade det så illa att jag inte kunde äta det. Förvånande upplevelse för en tjej, som åt det mesta när hon var i Kina (både larver, orm och hund).

Tillbaka på hotellrummet läser jag i min Korsikaguide att det inte är ovanligt att gästande turister inte uppskattar de inhemska specialrätterna. Boken nämner en krämig ost med levande maskar i, som jag tror att jag ska försöka undvika.

Mina söner retar mig för att jag nickar och säger ja, utan att förstå vad servitörerna säger – men det gör mig inget. Tycker själv att det är ett ganska spännande och behagligt förhållningssätt just nu.

Såg för några månader sedan en film som heter ”Yes Man”. Den var mycket underhållande, tycker jag. Filmen handlar om en man som först lever ett ganska ensamt och miserabelt liv. En dag drar en gammal bekant med honom på ett ”YES-seminarium”. Där får deltagarna lära sig att bejaka det som livet sänder i deras väg, genom att säga ja till allt. De ska inte svara nej till något.

Hemska tanke, grubblade jag först för mig själv. Jag som tidigare gick in i den berömda väggen, just på grund av min oförmåga att säga nej och sätta gränser.

Hur som helst har filmen ”Yes Man” ett budskap av livsbejakelse och om att våga lite mer och inte vara så rädd. Detta tilltalade mig. Kanske är det filmens fel att jag nu här på Korsika bara ler och säger ja… att våga säga ja – och se vad som händer, kan leda till många överraskningar.

Självklart ska vi inte säga ja till det som är destruktivt för oss. Men det finns en hel del möjligheter och roliga möten vi missar genom att säga nej för ofta.

• Så… nästa gång du känner dig trött, och en vän plötsligt ringer och vill ha med dig ut på något – säg  ja.
• När en servitris ger dig en maträtt du inte känner till – säg  ja.
• Då du en vacker dag får en helvild idé om något du vill göra – säg ja.

Börja bejaka livet…

Le – och säg  ja.

/Grubbelmia

Ja, så har det regnat… och regnat, och regnat – hela dagen. Ibland är det skönt med regn, speciellt med solregn. När solen skiner samtidigt som små, små, svala droppar dansar på min kind.

Efter regn kommer sol, hörde jag någon säga. Det kan väl stämma, men även det motsatta är sant, även om det inte låter lika roligt. Efter sol kommer regn.

Livet växlar…

Det krävs träning för att lära sig acceptera livets växlingar. För mig har det varit en ovanligt ryckig resa denna vår. Några av våra bekanta har ryckts bort för tidigt, många andra har gift sig eller fått barn. Dessa händelser, eller milstolpar i livet – skakar om och berör alla i dess närhet.

På begravningarna får jag bearbeta min egen dödlighet. Det är verkligen inte någon behaglig känsla att sitta på en begravning, där personen i kistan föddes samma år som jag själv. De stora meningsfrågorna knackar då på mitt hjärtas dörr. Jag försöker att inte släppa in för många av dem. Orkar just nu bara träffa dem en i taget, och gärna i sällskap med vänner eller med en god bok, så att jag få stöd och perspektiv i mitt grubblande.

Har nu det stora nöjet att meddela er att jag just löst en av de stora livsfrågorna – i sällskap med en av mina favoritförfattare, Viktor Frankl. Han säger (citerat fritt ur minnet): Fråga inte efter vad som är meningen med ditt liv, utan fråga istället dig själv, hur du kan skapa mening i ditt liv – i dag, just här och nu. Vad som skapar mening varierar, både mellan olika personer och olika faser (växlingar) i livet.

Jag försöker att öva mig på att leva här och nu. Inte längta efter de soliga dagarna, utan ta emot gåvan som just denna regniga dag vill ge mig. Med ta emot, menar jag inte en passiv väntan i tevesoffan, utan att jag är aktiv i vad jag vill göra i dag.

Ute är det blött och kallt, inte en solstråle så långt ögat når. Tar på mig regnkläder och ger mig ut på promenad. Jag välkomnas av alla underbara dofter, som lockas fram i skogen när det regnar. Då och då klamrar sig en vindpust fast i ett träd ovanför mig – och jag blir dyngblöt när dess grenar töms på vatten.

Träden och växterna behöver vatten för att leva. Jag behöver levande vatten för att släcka själens ständiga törst. Det levande vattnet finner jag ofta i djupa brunnar. Det finns även dåliga brunnar, med vatten du kan bli sjuk av. Lita på ditt inre, börja med att bara provsmaka och om det känns bittert på tungan, spotta ut det.

I dag hittade jag mitt levande vatten i den regnfyllda skogen – jag blev översköljd till både kropp och själ. En uppfriskande känsla. Nu ska det plötsligt bli skönt att krypa upp i soffan, med en varm kopp kaffe och en bra grubbelbok. Inbillar mig att det börjar att ljusna ute. Vem vet, kanske kommer det sol efter regn i alla fall?

/Grubbelmia

Vaknar lätt besviken över Sveriges förlust mot Danmark i gårdagens fotbollsrysare. Det var ju så nära. Trots flera målchanser – det ville sig bara inte.

Sitter kvar en stund i sängen och surplar på mitt favoritsnabbkaffe; Nescafé Red Cup. Funderar över olika målchanser jag haft i livet, vilka tillfällen jag lyckats skjuta mitt i prick och vilka gånger jag misslyckats. Av någon anledning har jag lättare att komma ihåg de gånger jag missat mina mål, än de gånger jag träffat rätt. Kanske behöver jag hitta en idrottspsykolog som kan lära mig det rätta vinnartänket. ”The winner takes it all” – är det verkligen så? Vad händer med förlorarna, kan de möjligen också hitta fullvärdiga liv – om än inte högst upp på vinnarpallen?

Jag grubblar vidare…

Kanske skjuter jag på fel mål… mål som jag inte själv satt upp. Mål som jag innerst inne inte vill träffa. Är nog allt för känslig för att försöka pricka in det andra tror är rätt för mig. Kanske är det också därför jag ständigt träffar stolpen, eller skjuter över mål. Kanske har jag till och med valt fel sport. Är det rätt att satsa på fotboll för att så många omkring mig gör det, när jag drömmer om att istället tävlingssegla? Antagligen inte.

Två tankespår leder mig vidare. Det ena är det som jag var inne på i början av denna bloggpost… nämligen vad som händer med förlorarna. I reella sportsammanhang är det enkelt. Du vinner eller förlorar. Det verkliga livet innehåller en dimension av nåd. Det som ser ut som en förlust, kan ibland på märkliga sätt vändas i seger. När motgångarna ibland ter sig övermäktiga framträder verkliga vänner med större tydlighet.  I några av mina största kriser har jag hittat hjälp och tröst från de mest oväntade håll. Jag har även funnit en slags inre styrka och beslutsamhet, mitt i all svaghet.

Det andra tankespåret jag grubblar över är det här med att spela rätt sport, och skjuta mot rätt mål. Med eller utan idrottspsykolog, som hjälper oss med vinnartänket – bör vi kanske stanna upp då och då för att fundera över om vi gör det vi innerst inne vill. Är de mål jag strävar efter verkligen mina, eller har någon annan satt upp dem åt mig. Värt att fundera över är, att det inte alltid är omgivningen som leder oss på fel spår. Ibland hittar vi vår största fiende inom oss själva. ”Du kan inte det här, Mia”. ”Du är för gammal för att börja nu”. ”Vad ska folk säga”…

Så… varför inte stanna upp och fundera över var du hittar dina bästa målchanser? Kanske är det dags att testa en helt ny sport… Kanske kan du damma av en gammal förlust och vända den i seger? Det är trots allt inte fotboll vi pratar om, utan livet. Det finns nåd. Du kan försöka en gång till…

/Grubbelmia